Vi queers vet hur man omvandlar förluster till fester

Igår fyllde jag 35. Jag fick brunch, ballongdjur, och gick på Gröna Lund och såg ett avdankat Smashing Pumpkins. Sedan åkte vi till Bitter Pills för deras sista öppningskväll. Bitter Pills är, för dom som inte vet, en queer bar som legat på Hornstull sen typ fem år tillbaka. Efter år då vi har fått se olika mötesplatser för hbtqi-personer i Stockholm läggas ner en efter en, så har Bitter Pills stått kvar. Anledningen till att baren nu trots allt skulle stänga har bland annat varit att hyrorna höjts, och att grannarna klagat. Dom senaste veckorna har därför olika queera grupper hållit i gravöler och avskedsfester om vartannat för den lilla krogen. För det har varit en plats att fira varandra på, och att sörja dom personer vi förlorat, det vi förlorat.

För det har varit en plats att fira varandra på, och att sörja dom personer vi förlorat, det vi förlorat.

Och så igår var det den sista kvällen. Marknaden hade vunnit, grannarna fått som dom ville. Inga flator, transpersoner, bis, bögar och queers skulle längre dejta, fira födelsedagar, undvika ex, skvallra, ha bokreleaser eller sjunga allsång på Verkstadsgatan 4 efter den 31 maj.

Så vi passade på, det var fullt och det var en så fin kväll, folk var glada, dansade, rökte cigg, var snackiga och skålade med varandra. Det var inte den första gången som queers vänt en förlust till fest.

Det var inte den första gången som queers vänt en förlust till fest.

Men så börjar en person enligt uppgifter att skrika från ett fönster som vetter mot baren, uteserveringen och dom som samlats på gatan utanför. Personen viftar även med ett gevär mot Bitter Pills, mot alla oss som är där.

Polis tillkallas, och vi ombeds att stanna inne, att inte gå ut och dom som är ute på gatan måste snabbt skynda in eller utrymma. Folk skingras och vissa hamnar innanför och andra hamnar utanför avspärrningarna. Lotta Nordlander, som drivit Bitter Pills, är ett ankar för det queera Stockholm. Tidigare har hon drivit queerbaren Roxy som låg vid Nytorget och hon har dragit ett stort lass för att skapa queera platser för oss alla. När hon nu måste stänga ner sin lilla krog och hennes gäster den här sista öppningskvällen hotas, för hon sig som en ledare. Hon talar lugnt till oss i mikrofonen från den lilla scenen, informerar oss sakligt om hur det ska gå till så att kvällen kan fortsätta. Utan påtaglig rädsla, eller sorg. Vi är hennes packade, upprymda gäster, vi är queera, vi är aktivister, vi är transpersoner, vi är rasifierade, vi är vit medelklass, vi är knegare, vi är monogama och gifta, poly och relationsanarkister, vi har vårdade pagefrillor och queera frisyrer, vi är där med våra ex och vi undviker våra ex, vi var alla där för att det var vår plats.

Medan polisens piketer omringade gatan sjöng vi allsång till Prince, “I only wanted to see you laughing in the purple rain”.

Medan polisens piketer omringade gatan sjöng vi allsång till Prince, “I only wanted to see you laughing in the purple rain”. Vi sjöng “Bittersweet memories/that is all I’m taking with me/so, goodbye/please, don’t cry”, tillsammans med Whitney, medan specialutrustad polis i skyddsvästar och med automatvapen på bröstet jobbade sig upp mot lägenheten. Vi sjöng till Robyn, “So far away but still so near/the lights come up, the music dies” medan det förhandlades för att få ut personen som hotat Bitter Pills, hotat oss, ur dens lägenhet. Dom sista timmarna det var vår plats. Vi queers vet sedan innan hur vi omvandlar förluster till fest.

Vi är rustade upp till tänderna med ett pansar vi sätter på oss själva för vi vet att om vi inte är vita, om vi är queera, om vi är funkisar, muslimer, knegare och om vi inte uppfyller alla kriterier och krav som det här samhället ställer på oss för att det ska betrakta oss som fullvärdiga medborgare, så kommer någon att rikta sitt vapen mot oss. Vi blir trakasserade på gatan, blir nekade jobb vi är överkvalificerade för, får inte tillträde till rum som sedan generationer är paxade åt andra, nekas en värdig vård, mobbas och utsätts för våld.   Trots det kallar ledarsidor och kultursidor oss för offerkoftor när vi påtalar och vill förändra dom strukturella problem som utsätter oss för det här varje dag, varje dag i våra liv. Det skapas politiska allianser för att hindra oss från att resa oss. Det riktas vapen mot oss jämt, det är bara människor och makt i olika skepnader som siktar mot oss.

Det riktas vapen mot oss jämt, det är bara människor och makt i olika skepnader som siktar mot oss.

Idag är jag 35 år och bakis. Det är år 2019, femtio år har gått sedan upproret i baren The Stonewall in i New York 1969, när en annan generation queers utsattes för hot och hat. Dom lackade en dag och slog tillbaka mot polisens regelbundna trakasserier mot queerställen. En urlackning som blev till flera dagars kravaller, som blev till demonstrationer, som blev till dom Prideparader vi årligen ser bli fler och fler, över hela världen idag. Då var det dom allra längst ner i hierarkin som slogs för sin rätt. Fattiga, hemlösa, sexsäljare, transpersoner, svarta och latinos.

Vi måste vårda arvet efter dom som gick före oss, organisera oss och bränna ner alla dom barriärer som håller oss nere. Vi måste identifiera och benämna saker vid dess rätta namn. Det som hände på Bitter Pills igår var ett hot mot festen som borde vara vår liv. Det var marknaden och discplineringen som talade. För sanningen är att vi är offer i det här samhället, men vi vet även vad politisk kamp innebär, vilket krig vi kan föra, vad förändring kostar. Och ingen ska få rikta sitt vapen mot oss när vi firar oss själva utan att möta vårt gemensamma motstånd.

Och ingen ska få rikta sitt vapen mot oss när vi firar oss själva utan att möta vårt gemensamma motstånd.

Mireya Echeverria Quezada är chefredaktör för Kontext. Hon producerar och programleder även podcasten Q-Studion åt RFSL som handlar om queer vardag, kultur och historia. Q-Studion finns att lyssna på i de flesta podcastappar.