Vem tjänar på att arbetarklassen skakar galler?

Sommaren 2019 hände något i svensk politisk debatt. Politiker och debattörer verkade ha fått nog, “gängvåldet” och den organiserade kriminaliteten blev utgångspunkten för en rad uttalanden. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson skrev på twitter om hur han ville bura in “odjur” “en efter en och successivt stampa ut den organiserade brottsligheten”. Sven-Erik Alhem, fd överåklagare, vill ha “alldeles äkta livstids fängelse”. SSUs ordförande Philip Botström ville göra “livet för de grovt kriminella till ett helvete” genom att följa efter “de grovt kriminella som är kända av polisen var än de rör sig, förhör varenda person de träffar, gör orosanmälan på varenda unge i deras närhet”. Det kan tyckas vara naturligt att grova och uppmärksammade brott skapar utspel som dessa, det är trots allt djupt tragiska händelser. När det inte finns något intresse för progressiva lösningar flyttas språket som används och politiker vill visa upp hur mycket dom är beredda att ta tag med hårdhandskarna. Att låsa in människor i fängelse på livstid ses som det självklara verktyget för att bekämpa problemen. I slutet på 2018 satt 4393 personer på Sveriges anstalter. 1998 var inskrivna i Sveriges häkten. Ytterligare 10 965 började en påföljd inom frivården. Trots att nästan 30% av de intagna återfaller i brott och att kriminalvårdens tilldelade anslag ligger på 8,9 miljarder kronor finns det nästan ingen politisk vilja idag att på ett progressivt sätt se över vår syn på brott och straff.

Nästan alla har brutit mot lagen någon gång men konsekvenserna av det och om det leder till straff har mer att göra med din bakgrund, hudfärg och klasstillhörighet.

Socioekonomiska faktorer har en direkt relation till brottsstatistik. Arbetarklassen är överrepresenterad i fängelser och hårdare straff döms ut till “personer med utländsk bakgrund”. Som författaren och aktivisten Angela Davis tar upp i sin bok Are Prisons Obsolete? är det skillnad på att bryta mot lagen och att ses som kriminell. Nästan alla har brutit mot lagen någon gång men konsekvenserna av det och om det leder till straff har mer att göra med din bakgrund, hudfärg och klasstillhörighet. Är du en person som misstänks, övervakas och döms i högre utsträckning löper du helt enkelt större risk att kategoriseras som kriminell. Fängelset är en institution som flyter över flera delar av samhällskroppen. Det är ett konstant och sällan ifrågasatt statligt verktyg som är djupt kopplat till den liberala kapitalismens kärna. Fängelsets funktion är en möjlighet att dela upp samhället i två tydliga skikt: de som sitter på anstalt och de som inte ens kan föreställa sig att göra det. På så sätt är kriminalvården ett effektivt sätt att gömma de sociala misslyckanden som finns i samhället. Med en retorik om “ordning och reda” eller om “rehabilitering och anpassning” flyttar man fokus från bristerna i social omsorg, skola, narkotikapolitik och psykiatrisk vård till ett statligt verk, Kriminalvården, som varje år upphandlar varor, tjänster och entreprenader till ett värde av ca 2,5 miljarder kr.

Det är för många idag nästan omöjligt att föreställa sig ett samhälle utan fängelser, så djupt har det rotat sig i det moderna medvetandet. Angela Davis skriver att fängelset har blivit a key ingredient of our common sense, “det är där, runt omkring oss. Vi ifrågasätter inte om det borde existera”.  Vägen till att helt överge fängslandet och inspärrandet av individer börjar i samhällets alla delar, eftersom alternativet till fängelse inte är en enda enkel lösning. I Sverige är synen på fångvården dominerad av lag och ordning, i bästa fall reformer. Avskaffad “straffrabatt” för unga, fler poliser, hårdare övervakning, dubbla straff för kategorin “gängrelaterad brottslighet” och avskaffande av villkorlig frigivning är alla ingredienser i en idévärld som även innefattar en privatiserad kriminalvård som är väldigt gynnsam, politiskt och ekonomiskt, för några få. I Sverige har vi än så länge inte privata fängelser men redo står företag som Skanska, den stockholmsbaserade byggkoncernen som redan byggt privata anstalter i andra länder. Sten Storgärds, förbundssekreterare i Fria moderata studentförbundet la nyligen just fram ett sådant förslag i en debattartikel. När så rättsstatens funktioner privatiseras, och det skapas en möjlighet till vinst kring frihetsberövande, tillkommer ekonomiska incitament kring att fängsla fler personer. Det som saknas är en diskussion om fängelsets egentliga mening och värde. Så länge det samtalet inte förs kommer den sociala överenskommelsen att lösningen på kriminalitet är polisiär att vara kvar. Detta skapar en tydlig uppdelning av samhället där en klass ser fängelsesystemet som en marknad där det går att skapa vinst, eftersom deras egna lagöverträdelser sällan leder till fängelsestraff.

Detta skapar en tydlig uppdelning av samhället där en klass ser fängelsesystemet som en marknad där det går att skapa vinst, eftersom deras egna lagöverträdelser sällan leder till fängelsestraff.

Inte ens den uppmärksamhet som häktningen av den amerikanske rapparen A$AP Rocky fick lyckades skapa mer än en marginell debatt om de hårt kritiserade tillstånden i svenska häkten. Enbart att vilja se en ordentlig reform av polis, rättsväsende och kriminalvård anses idag radikalt. Sverige behöver därför en progressiv politik med målet att avskaffa fängelse helt.  Det kanske är roligt att tänka på A$AP Rocky med en tallrik skolmatsalsmat, men det är mindre roligt att svensk debatt kring kriminalvård mer eller mindre helt styrs av ett flörtande med den bekvämaste samhällsklassen, långt bort från de sociala problem som ligger till grund för höga tal av självmordsförsök i svenska häkten eller den rasism som gör att mer än hälften av de personer med utländsk bakgrund som döms för grovt rattfylleri får fängelse. Att arbetarklassen, och då särskilt personer som rasifieras, drabbas av vår nuvarande syn på brott och straff, som även innehåller en förhoppning om uppbyggandet av en privatiserad fängelseindustri, är något som vänstern måste börja belysa aktivt. Ett avvecklande av fängelsesystemet börjar med insatser för att minska antalet inspärrade, bygga ett samhälle med utjämnande av klassklyftor, bättre möjligheter till bra psykiatrisk vård och avkriminalisering av missbruk samt en minskad övervakning och misstänkliggörande av personer från arbetarklassen. Så dödas också överklassens hunger efter att göra profit på inspärrade knegare.  

Jesper Forsberg Landin är Kontexts formgivare.