Vem ska sörja Irans befolkning?

Finns det människor i Iran?

Irakkriget fick filosofen och genusvetaren Judith Butler att fråga sig vilka liv som är sörjbara. Få mellanstatliga krigshandlingar i modern historia har orsakat ett så djupgående lidande som Irakkriget och sanktionerna som föregick det. Det lämnade hundratusentals döda och genom sitt misstänkliggörande av muslimer blev kriget en kraftig motor för islamofobi och högerextremism världen över. Lidandet var en förutsägbar konsekvens för de invaderande västmakterna.

Huvudfrågan kvarstår dock: Hur kan en konflikt tillåtas eskalera bortom all sans, till en ofattbar mänsklig kostnad?

Nu är det istället Iran som har hamnat i fokus för världens största militärmakt, USA. Det mesta tyder på att ett krig med Iran skulle bli än värre än förödelsen väst åstadkom i Irak – befolkningsantal, ogästvänlig terräng och historien från tidigare stridigheter gör militära angrepp svåra. Huvudfrågan kvarstår dock: Hur kan en konflikt tillåtas eskalera bortom all sans, till en ofattbar mänsklig kostnad? Enligt Butler handlar det ytterst om själva definitionen av liv och vad som uppfattas som liv värt att sörja.

Konflikten har under sommaren byggt upp ett momentum som krigsivrare på båda sidor drömt om i åratal. I synnerhet skedde eskaleringen sedan Storbritannien beslagtog ett Iranskt oljefartyg under förevändningen att det kränkte sanktionerna som EU instiftat mot Syrien. Men Iran är inte en del av EU, omfattas därför inte av dess handelsrestriktioner och fartyget är nu släppt. Iran svarade genom att beslagta ett brittiskt fartyg, som är svenskägt.

Människorna i Iran framstår genom journalistiken som en formlös och namnlös massa vars nyhetsvärde kraftigt understiger rent spelteoretiska spekulationer om framtida oljepriser och västerländsk politik.

Trots avsevärd uppmärksamhet är den svenska mediala rapporteringen om konflikten förenklad och kontextlös. Den tenderar att beskriva konflikten som ett spel, vilket i sin tur leder till att västerländsk inrikespolitik värderas högt istället för att skildra lidandet sanktioner innebär eller de potentiella ödesdigra humanitära konsekvenserna av krig. Dagens Nyheters pappersutgåva hade den 21/7 tre artiklar om Iran där ingen nämnde riskerna för civilbefolkningen. En, som i nätversionen bar namnet “Trump varnar Iran om ”högt pris” för fortsatt upptrappning”, menade att ett krig med Iran skulle vara ”impopulärt på hemmaplan” – alltså i USA. Men inte för att amerikaner skulle behöva dö i ett meningslöst krig, utan för Donald Trumps chans till omval. Människorna i Iran framstår genom journalistiken som en formlös och namnlös massa vars nyhetsvärde kraftigt understiger rent spelteoretiska spekulationer om framtida oljepriser och västerländsk politik.

Är iranska liv värda att sörja? Som bäst gestaltas dessa människors öden för närvarande som brickor i ett spel mellan olika ledare. Den tysta konsensus som tycks råda om att inte rapportera om det ofantliga lidande som kan drabba iranierna är resultatet av en djupt ingrodd västerländsk exceptionalism, vilket är föreställningen att väst är unikt godhjärtat i sin kontakt med resten av världen. Det är svårt att föreställa sig att en vit majoritetsbefolkning skulle behöva utstå sanktioner och hot om våld utan att sorg eller rädsla materialiserades i bevakningen. Nu materialiseras endast en rädsla för icke-existerande iranska kärnvapen, till exempel när Studio Ett intervjuar en kärnfysiker om hur lång tid en hypotetisk framställning skulle ta.

Butler menar att sörjandet är politiskt eftersom det kopplas till vrede och agens. Men varifrån kommer skillnaden mellan olika skildringar av livs betydelse? Ytterst blir det en fråga om hur liv och våld tolkas och sedan framställs av journalistiken. Människor utanför västvärlden förefaller att med nöd och näppe kvalificeras som levande samtidigt som andra typer av våld, främst ekonomiska sanktioner, knappt uppfattas som just våld. 

Men mediebruset är inte ogenomträngligt. Ett utbyte som illustrerar det väl är när Mohammad Falzhashemi, professor i islamisk teologi, intervjuas i P1:s program Studio Ett. P1 hade hela dagen (felaktigt) meddelat att Iran bryter mot kärnavtalet. Falzhashemi får frågan om vad Iran försöker åstadkomma genom detta. Hans bedrift ligger i att han lyckas bryta den krigsspekulativa Game of Thrones-jargong som råder i Studio Ett. Han vittnar om sanktionernas mänskliga påverkan, som att en pension som man innan avtalet klarade sig på nu bara räcker till en tredjedel av kostnaderna. Det vill säga, precis det en utrikesrapportering som värderar liv lika borde handla om. De evinnerliga spekulationerna om när kriget kommer osynliggör de faktiska människorna. 

En journalistik som räds iranska kärnvapen inte som en del i ett utrikespolitiskt spel utan av omsorg för liv skulle uppskatta att Iran återkommande föreslagit inrättandet av en kärnvapenfri zon i regionen. Men detta är något som det knappt rapporterats om överhuvudtaget.

Snart kommer faktumet att det var USA som lämnade ett fullt fungerande avtal vara bortblåst. Även om vi i bästa fall kan hoppas på att spänningarna släpper för tillfället är det betydligt svårare att visualisera en mediebild där vilka liv som sörjs inte bestämts av marknaden och vad som utifrån aktuella styrkeförhållanden är politiskt fördelaktigt för väst.

Det finns människor i Iran. De lider avsevärt av sanktionerna. Precis som i alla andra länder drabbar det vanligt folk snarare än den styrande klassen. Sanktionernas roll i detta är att de primärt drabbade – unga, sjuka och äldre – dör i tysthet och därför inte kan vända opinion mot konflikten. För att vara sörjbart måste livet först skönjas, och det gör det knappast i det rådande samtalsklimatet. Det är uppenbart att det krävs en ny rörelse som ifrågasätter rapporteringens underliggande antaganden om vad som är och inte är liv värt att skildra och sörja.

Hugo Lundberg är juriststudent och skribent.