Vem kan bita den hand som föder en?

Jag känner mig som ett kassettband som någon spolar tillbaka och spelar upp igen och igen. Det gnisslar och fräser när jag pratar om kontroll och förnedring för att få mänskliga rättigheter som mat i magen, kläder på kroppen och möjlighet till arbete och relationsliv. 

Om att statliga myndigheter i sin myndighetsutövning medverkar till att driva igenom juridiska bestämmelser som inte klassar andning som ett grundläggande behov. Om att statliga utredare kan få säga saker som ambitionen om samhällsinkludering måste vägas mot kostnaderna och komma undan med det. När jag ska tala om funktionsmaktsordningens konsekvenser i mitt liv viskar alltid Jonas Pajaujis, litauisk motståndsman under andra världskriget, i mig:

”Det är svårt att förklara, för ni ska inte heller begripa.”

Hur det känns.

Jag vill vara mer än någon slags evig sanningssägare. Den djupaste sorgen över en förtryckande struktur är den över den endimensionella identiteten. Stereotypen. 

Den här texten är också ett slags kassettband, för jag orkar inte förklara samma sak tusen gånger. En annan av sorgerna är tröttheten. Det skulle ta timmar att förklara den byråkratiska, juridiska och välfärdsstatliga kollaps som fört oss hit. Men det här är vad allt handlar om:

Det är inte funktionaliteten eller ens upplevelsen av den för den enskilde som är problemet. Det är positionen som den ger som konsekvens i funktionsmaktsordningen. Kom ihåg, det finns inget i en normbrytande funktionalitet som behöver medföra marginalisering i samhället, utom förståelsen av funktionalitet just i det samhället.

”Men nu måste de väl ändå fatta! säger de om tjänstemän och politiker. Fatta att man dör om man inte kan andas. Blir skitig om man inte får duscha. Blir fattig om man inte kan försörja sig.”

En bakbindande sorg är den över att våra erfarenheter av att förtryckas i funktionsmaktsordningen sällan förstås som strukturella. Vi är enskilda fall, staplade på varandra till synes godtyckligt. Många talar om kränkningarna av våra mänskliga rättigheter som om de handlade om bristen på förnuft: ”Men nu måste de väl ändå fatta!” säger de om tjänstemän och politiker.

Fatta att man dör om man inte kan andas. Blir skitig om man inte får duscha. Blir fattig om man inte kan försörja sig.

Men det handlar inte om brist på förnuft, det är med vilje. Om du vill lyckas riktigt bra med att förtrycka någon — kalla den sjuk. Hitta på psykiatriska diagnoser för begär och identiteter, mät skallar och ögonfärg och kindben för att kunna kalla ett folk för sjukt och därigenom mindervärdigt.

Utsätt dem i begynnelsen för funktionsmaktsordningen.

”När du förstår hur skört välfärdsstatens trygghetssystem blivit kommer du att göra allt för att få det att kännas som om du aldrig kommer att behöva bli beroende av det.”

Plantera sedan i andra frihetsrörelser denna grundläggande idé: Vi är inte som dem som är sjuka på riktigt.

Försvåra härigenom allianser mellan förtryckta grupper. 

När du förstår hur skört välfärdsstatens trygghetssystem blivit kommer du att göra allt för att få det att kännas som om du aldrig kommer att behöva bli beroende av det. Börja träna på gym. Ladda ner den där mindfulness-appen. Blunda för din dödlighet. Svälj den som när tårarna blir snor och rinner ner i halsen. 

Vi äter middag en kväll. Hon ber mig berätta om hur allt går till för att få de där mänskliga rättigheterna. De som gör att jag kan sitta där och äta middag. En ytterligare sorg. Den i rädslan över att bli obegriplig:

Det är eldprovet. Ett ord och jag obegriplig för dig. För den här världen. Hur ofta? frågar hon. Varje år. Varje år! Men det är ju helt sjukt, för något som inte förändras. Nej, säger jag. Det gör ju inte det. Nu kan det hända tänker jag. Nu kan jag glida ut ur synfältet. Håller andan.  Men det händer inte.

”Antingen finns människovärdet eller så finns det inte.”

Innan middagen den kvällen medverkar jag i ett samtal om våld i välfärdsstatens stödsystem. Jag ber min assistent ta en bild på titeln på samtalet i programmet. Titta, säger jag. Det är precis vad det handlar om: Våld!

Jag fattar inte varför jag har sådan ångest Fryser. Huttrar i mässhallen. På scenen säger jag: Jag hade inte gjort någonting sådant sedan jag var barn. Jag var vuxen och hon talade med en mun bredvid munnen när hon sa: Det är klart jag värnar om din integritet Christine. Ta av dig nu! Det hemskaste i allt detta är att jag inte såg det som något onormalt. Jag såg det som ett tecken på min marginalisering, såklart. Men inte som något onormalt. Jag såg det som något som jag måste göra. Förresten, oavsett hur mycket jag förstår att de kränker mig, måste jag ändå göra det. Om det hände igen skulle jag göra det igen. För jag kan inte leva självständigt annars.

”Sorgen är effekten av det som görs med flit.”

Den djupaste sorgen är den som gör mig stum. När jag själv inser normaliseringen. Underordningen. När jag förstår att jag måste köpslå i funktionsmaktsordningen med min egen integritet för att får möjligheter att handla i vardagen. Många köpslår som jag, men får ändå inte vad de behöver.  Men vad skulle jag ha gjort? Skulle jag ha vägrat? I ett ständigt Stockholmssyndrom tvingas vi få våra livsval, kläder, arbetstider och  matpreferenser ifrågasatta. Vi appellerar till människovärdet, till förnuft och moral. Gör inte detta mot mig, jag är människa. Men vem kan bita den hand som föder en? 

Man går in i badrummet och hädanefter kan man aldrig glömma blicken över den egna blöta kroppen. När man skulle visa, hur lång tid det tog

Sorgen har inget utrymme för förtrycket upprepar sig hela tiden. Inte som en årstidsväxling, utan som en del i en byråkratisk kronologi.  En kronologi som vilar på politiska beslut. På en ekonomisk ordning. Sorgen är effekten av det som görs med flit.

Jag säger till henne att ingen kommer att dö på grund av bristande stöd och service. Man kommer alltid att få så att man precis klarar sig. Men jag kommer att ha fel.

Ni dog. Ni dog på riktigt. Jag jublar när han talar. Jag skiter i om de kallar mig för rättshaverist, säger han. Det här är ideologi. Mig lurar ni inte!

Jag tänker att den som en gång flytt fascismen känner igen dess tunnaste trådar. Dess nerver som bultar under marken. Antingen finns människovärdet eller så finns det inte. 

”Jag svär i den funktionshinderspolitiska kampkyrkan nu: Jag har inga problem med att kalla mig offer.”

Jag svär i den funktionshinderspolitiska kampkyrkan nu: Jag har inga problem med att kalla mig offer. Jag är det. Det isar genom tidigare generationer: Nej, skriker de. Du är inte ömkansvärd, du är ingen att tycka synd om. Men det är inte det jag menar. Offer betyder inte ömkansvärd. Det betyder bara att man inte har skuld i det som hände. Även om man gjorde motstånd så hände det ändå. Jonas viskar igen: Man kan bli besegrad av övermakten men man behöver inte kapitulera. Offerrollen är befriande, eftersom den erkänner min sorg. Den gör mig inte handlingsförlamad. I sådana fall hade jag inte skrivit den här texten. Den riktar blicken mot det den borde se: Det är någon annan som gör det här — med flit. Underlåtelse är också en handling.

Minns att det är ideologi. Antingen finns människovärdet eller så gör det inte det. Jag gråter för att jag aldrig borde ha varit rädd, ingen annan heller. Jag gråter för de tunna nerverna. De som bultar under marken.

Christine Bylund är doktorand vid Ubmejen universitiähta (Umeå universitet) och forskar om makt, funktionalitet och begär.