Universitet förbereder studenter för krig

Försvarsmakten befinner sig för närvarande vid svenska universitet och förbereder studenter för krig. I en mobil utställning, som turnerar runt på olika campus i Sverige under 2023 och 2024, bjuds de studerande in i en fraktcontainer möblerad som ett studentrum. Där simuleras en granatexplosion.

Studenterna ska bli så chockade att de tvingas agera. Reklamen för utställningen ställer frågan: ”Vem är du om kriget kommer och hur kan du bidra?” Studenten förväntas inte bara bidra, utan i grunden ta ställning – och bli en väntande soldat.

I utställningen ges tre perspektiv genom en interaktiv visning som berättar historien om hur Sverige ska försvaras. Dessa berättelser kommer från ”det förflutna” (en gubbe), ”nutiden” (en medelålders person) och ”framtiden” (en student). Var och en har en anledning att undra vad de skulle göra om Sverige attackerades.

Om fienden som vi måste försvara oss mot verkar otydlig klargör ett dokument bifogat till utställningens webbplats snart elevernas mål: ”Sveriges fokus vad avser militära hot är Ryssland.” I dokumentet ”Tillsammans försvarar vi Sverige” är det helt tydligt att det är mot Ryssland vi måste vara redo att offra oss själva, vilket, enligt dokumentet, 77 % av svenskarna är beredda att göra.

I det kalla krigets antikommunistiska korståg förklarades aldrig behovet av krig. I stället naturaliserades fiendens fiendskap: ryssar måste förstöras eftersom de utmanar vår frihet. 

På 1960-talet sjöng Bob Dylan sånger som skämtade om de monstruösa historierna som spreds i USA om ryssarnas inneboende ondska. I ’With God On Our Side’ sjunger han:

I’ve learned to hate the Russians all through my whole life
If another war comes, it’s them we must fight
To hate them and fear them, to run and to hide
And accept it all bravely, with God on my side

I det kalla krigets antikommunistiska korståg förklarades aldrig behovet av krig. I stället naturaliserades fiendens fiendskap: ryssar måste förstöras eftersom de utmanar vår frihet. 

Försvarsmaktens försök att visa sin förmåga till våld och indoktrinering inför ett kommande Nato-medlemskap är inte förvånande. 

Militärens position är alltid att försvara en absolut position, att vägra att avstå från något begreppsmässigt eller fysiskt territorium. Det kritiska tänkandets ställning är den motsatta.

Det som är förvånande är placeringen av denna uttryckligen militariserande ideologi på universitetsområdet. Uppsala universitets interna nyhetsbrev har hyllat militärens ankomst till campus och argumenterar för ”vikten av beredskap samt öka försvarsviljan hos unga vuxna”. Hur ställer sig universitetet som institution för tänkande och lärande i förhållande till denna försvarsdrift?

Militärens position är alltid att försvara en absolut position, att vägra att avstå från något begreppsmässigt eller fysiskt territorium.

Det kritiska tänkandets ställning är den motsatta. Det börjar med att ifrågasätta sin egen position. Den försöker kritisera och komplicera dessa förutsatta ståndpunkter och möjligheten att försvara dem.

I den här utställningen fungerar universitetet som en process för att förmedla statens våld. Det rentvår militären så att den framstår som oskyldig och pedagogisk. 

I samma stund utplånas också universitetets kritiska funktion, en möjlig plats att tänka mot statens normativa våld.

Dessa illusioner om universitetet och dess privilegierade avstånd från staten är nu utsuddade. 

Det mest överraskande med den här utställningen är att den inte har mottagits på campus som det revolutionära störtandet av universitetets kritiska självständighet. Det har inte mötts av chock och protester som avkräver svar på varför de placerar kriget på den förmodade lärdomsplatsen. Professorer och studenter har inte bojkottat biblioteken som är värd för denna performativa militärfetisch.

I stället rullar allt på som vanligt på campus. Men varför? 

Försvarsmakten presenterar inte något nytt för universitetet genom denna utställning. I stället avslöjar den universitetet som en sorts utbildningscentrum för statens subjekt. 

I Storbritannien, och alltmer i USA, har universiteten privatiserats och förvandlats till vinstdrivande företag. De tjänar inte längre pengar på undervisning och lärande, utan på att hyra ut studentrum och anlita företag för att tillhandahålla icke-akademisk personal. De har till stor del blivit fastighetsmäklare, som hyr ut rum till universitetsstudenter under terminer och till turister under sommaren, samt tar ut orimliga hyror för externa grupper att hålla konferenser i sina föreläsningssalar.

På dessa institutioner är undervisning sekundärt till vinst. Universitetet tjänar staten genom att tjäna dess ekonomi. 

I Sverige är situationen annorlunda. Universiteten ligger närmare staten, och längre från de privata modellerna i USA och Storbritannien.

När Sverige nu rustar inför ett eventuellt Nato-medlemskap återspeglas detta omedelbart på universiteten. 

Precis när militärutställningen skulle börja förbereda studenter vid Stockholms universitet att offra sig för sitt land, tecknade Försvarsmakten den 25 oktober ett miljardavtal med det israeliska vapenföretaget Elbit Systems. Samtidigt vägrade universitetet att ge några kritiska kommentarer om Israels folkmordsoperation i Gaza.

Alternativen verkar vara antingen privatiserade universitet som gör vinst genom att fungera som fastighetsförmedlingar, eller statliga institutioner som inte drar någon gräns mellan studieorten och den ideologiska förberedelsen för krig och militärt försvar.

Båda misslyckas som en plats för lärande. 

För att våra studier någonsin ska vara kritiska och sociala, måste de börja med att förkasta både den privatiserade och den statliga utbildningsmodellen. Vi kan arbeta på universitetet, och betrakta det som en sorts statlig certifikatfabrik, en plats där vi byter ut vår tid mot en lön. Men studera får vi göra någon annanstans. Vi studerar i kommuner och kollektiv, i våra sängar och våra vänners vardagsrum, på kaféer och krogar och politiska möten, på gatan och på folkbibliotek.

När svenska universitet vägrar att fördöma folkmordet i Gaza, misslyckas med att ta en tydlig och enhetlig hållning mot angiverilagen, träffar militära ledare för att diskutera samarbete, och nu uttryckligen fungerar som den ideologiska grenen av försvarsmakten, finns det ingen anledning att upprätthålla fantasin om universitetet som en skyddad plats för kritiskt tänkande.

Universitetet är bara en fabrik till. Vi åker dit för att få lön och certifikat. Fast studerar gör vi där vi samlas, var helst vi kommer ihop, på platser där vi tillåts vara någonting annat än framtida soldater i ett krig. 

___________

Elliot C. Mason är en forskare och författare som bor i Stockholm. Hans senaste bok är The Instagram Archipelago: Race, Gender, and the Lives of Dead Fish.

Etiketter: Analys