Skona oss från omsorgsrasismen

I Sverige förfasas många, med rätta, över utvecklingen i både USA och Ungern. Men den rödgröna koalitionens nya förslag i Göteborg, om familjeplanering i utsatta områden kan läsas som en del av samma politiska rörelse, hur mycket än företrädarna vill klä det i ett feministisk språk. 

I “en handlingsplan för att stoppa nyrekrytering, gängkriminalitet och utvecklingen av parallella samhällen i Göteborg” föreslår Socialdemokraterna i Göteborg att man vill se fler insatser om familjeplanering i arbetarklassområden. Fler kvinnor ska vilja skydda sig mot att bli gravida men “förhindras av förlegade normer”.

Det kallas för planering och information, men i grunden vill förslagen rensa landet från de som pekas ut som farliga element, gärna innan de ens finns. 

I artikeln Racing the nation: towards a theory of reproductive racism beskriver forskaren Sophia Siddiqui konturerna av vad hon kallar reproduktiv rasism. Det är en rasism, menar hon, som skapar system för att kontrollera, begränsa och exploatera kvinnors, muslimers, HBTQ-personers, och asylsökandes möjlighet till reproduktion och omsorg. Det är en rasism som identifierar vissa kroppar som värdiga att reproducera nationen, och andra som ett demografisk hot.

Två saker sker samtidigt här: de reproduktiva rättigheterna undermineras – genom exempelvis att förhindra migranter att återförenas med sina familjer, eller genom att begränsa möjligheterna att vara föräldraledig. Samtidigt stiftar staten lagar för att på billigaste och mest effektiva sätt kunna exploatera samma personer i prekära och lågbetalda arbeten inom omsorgssektorn. Omsorgen skall göras åt staten, aldrig åt de egna. 

Socialdemokraternas förslag är djup antifeministiska (och så klart rasistiska). De utgår från att det är kvinnorna som föder problemen – när det kommer till allt från trångboddhet till gängkriminalitet. Så förlägger S effekterna av sin egna rasistiska och antifeministiska klasspolitik till något som kvinnor i ‘utsatta områden’ själva är ansvariga för, för att de föder dem. 

Det är på den reproducerande kroppen som slaget om nationen skall stå. 

Det är dessa kroppar som anses kunna smutsa ner nationen, föda och ge näring åt både det inre och det yttre hotet. Därför skall de kontrolleras och övervakas, eller helt enkelt inte släppas in i landet. Det kallas för planering och information, men i grunden är det förslag som syftar till att rensa landet från de som pekas ut som farliga element, gärna innan de ens finns. 

Rättigheter är aldrig givna men fråntagande av rättigheter börjar sällan hos de som har makt och inflytande, de börjar ofta i periferin.

De går inte att uppröras över inskränkningen av aborträttigheterna i USA, utan att samtidigt protestera mot Socialdemokraternas förslag om familjeplanering. Det går inte att tro att det ena är ett uttryck för en antifeministisk politik medan de andra skulle vara ett exempel på frigörelse. Den som gör det lurar sig själv att man tillhör de värdiga, att ens reproduktion av någon anledning inte också tids nog kommer att ifrågasättas. Det är att förutsätta att man själv inte skulle kunna utgöra de som staten anser behöver regleras.

Rättigheter är aldrig givna, vilket så klart fallet USA visar, men fråntagande av rättigheter börjar sällan hos de som har makt och inflytande, de börjar ofta just i periferin, bland de som staten pekat ut som ovärdiga, som ett problem som behöver hanteras och vars kroppar behöver kontrolleras. I Sverige formuleras det ofta som en form av vad vi kan kalla omsorgsrasism. “Vi gör detta för vi brys oss så så mycket om er”, säger makthavarna. Attackerna ser olika ut, de formuleras på olika sätt och med olika ideologier, men i grunden är de en attack mot reproduktiva rättigheter för alla. De är attacker som för vissa innebär att de förvägras rätten att få ha barn, att få vara med sina barn, medan de för andra innebär kontrollen av rätten att inte vilja ha barn. 

Om detta är att visa omsorg, att bry sig, tackar vi för visat intresse, men ni kan sluta bry er. 

Vad som behövs är en stark feministisk queer och antirasistisk rörelse som kan se dessa kopplingar, som kan se att en rasistisk omsorgspraktik är ett hot mot alla, en feministisk rörelse som förmår se sig själv i andra och varandra, en rörelse som inte tillåter att feministisk retorik används i rasistisk syfte. Som tar strid för rätten till abort, men också rätten att få ha barn, och möjligheterna att vara med dem, rätten att ens barn och man själv inte utpekas som samhällets hot nummer ett – ett hot som ska planeras bort. 

Så bli upprörd över vad som sker i USA, vad som sker i Ungern, och bli lika upprörd över att S dammar av förslag som vi vet redan har kostat enormt mycket lidande och smärta. Om detta är att visa omsorg, att bry sig, tackar vi för visat intresse, men ni kan sluta bry er. 

Etiketter: Analys, Krönika