Så skildras hjältemod under Black Lives Matter-protesterna 

Sedan Black Lives Matter-demonstrationerna spridits över USA:s alla delstater och vidare till stora delar av världen, har tonen i den svenska debatten bryskt ändrat klang. Samtidigt som protesterna intagit Stockholm, Göteborg och Malmö har kultursidorna skiftat från förskräckelse inför den amerikanska poliskårens otvivelaktiga övervåld mot svarta, till en kritisk hållning gentemot proteströrelsens metoder. Exempelvis skriver journalisten Isobel Hadley-Kamptz i Dagens Nyheter om hur “Skeenden som dessa, när det finns seriösa konflikter och starka känslor, är perfekta för dem som ytterligare vill destabilisera och polarisera”. Med Martin Luther King som förevändning avkunnar ledarskribenten Lisa Magnusson domen att våldsamheterna, till skillnad från Kings citat, inte är de marginaliserades röster, utan mobbare som förstör för de egna: “Upploppen är inte de ohördas språk, och plundrandet skipar ingen rättvisa. Detta är bara mobbmentalitet och röveri, och drabbar dem som lever och verkar i ofta fattiga och utsatta områden.” Daniel Åkerman på Svenska Dagbladets ledarsida, hoppar även han på detta välkända Luther King-tåg och pekar med ett varnande finger på rörelsen radikala helhet i jämförelse med dess fredsprisbelönade föregångsgestalt:

Berättelser om godlynta och modiga människor med beundransvärt civilkurage förmedlades för att måla upp bilden av en respektabel demonstrant.

Max Hällström

I vanlig ordning har flera börjat ifrågasätta huruvida samma protestorsaker som Black Lives Matter driver i USA kan appliceras på det svenska samhället och det svenska polisväsendet. Regelbundna berättelser om polisers övervåld och förnedrande behandling i Sveriges förorter verkar, lägligt nog, glömmas bort när frågan ännu en gång aktualiseras i en svensk kontext. “Man direktimporterar amerikanskt tankegods.”, proklamerar högerdebattören Ivar Arpi i Svenska Dagbladet och tydliggör hånfullt att 1600-talets slavskepp inte kan likställas med flyktingströmmar och “generösa” asyltillstånd.  Men det finns än fler anledningar till att vara vaksam gentemot medias rapportering av rörelsens organisering.

I takt med proteströrelsens frammarsch började flertalet medier använda sig av ett välkänt retoriskt grepp, vars egentliga implikation är höljt i dunkel. Nyhetsflödet och andra medier fylldes snabbt med diverse ”positiva nyheter” som emotionell motvikt till de annars så dominerande oroligheterna. Berättelser om godlynta och modiga människor med beundransvärt civilkurage förmedlades för att måla upp bilden av en respektabel demonstrant. Komikern Ellen DeGeneres lyfte till exempel på sin Instagram hur Antonio Gwynn Johnson, en svart tonåring, spenderat tio timmar med att ensam städa upp glassplitter och skräp från gatorna efter en protest. Initiativet ledde till att han belönades med en exklusiv bil från en vit privatperson, en bilförsäkring från en lokal försäkringsfirma och ett stipendium från det college han ämnat studera vid till hösten.

SVT:s Morgonstudion rapporterade på liknande vis från Black Lives Matter-demonstrationen i Göteborg om den, då anonyma, ”hjälten i vitt”, en svart man som förhindrat individer från att använda sig av vandalisering som protestmetod. Civilkurage kallades det. SVT använde samtidigt polisens vittnesmål om hur de våldsamma individerna sedan tidigare var kända hos polisen för sin kriminella bakgrund. I kontrast till den stävjande hjälten, diskvalificerades de från att ha legitima skäl att själva demonstrera mot polisvåld. De reducerades istället till skadelystna ligister som snarare ”tagit tillfället i akt” att få starta bråk, och ansågs därför inte ha en uppriktig politisk agens som kanaliserades genom deras handlingar.

Medieprofilen Emanuel Karlsten var inte sen med att plocka upp narrativet på sin Facebook-sida. ”Inte alla hjältar bär mantel”, konstaterade han, innan den anonyma personen identifierades och senare ivrigt uppmärksammades av bland annat SVT, Aftonbladet och Göteborgs-Posten – där också polischef Erik Nord uppmanade fler att använda samma typ av civilkurage för att, å polisens vägnar, pacificera våldsamma delar av den poliskritiska proteströrelsen. Denna sorts medierapportering kan tyckas optimistisk, nästan sympatisk, att sprida hopp i annars så hopplösa tider – men dess egentliga budskap är bedrägligt. 

Någon utnämns till hjälte när svarta personer protesterar mot polisvåld och strukturell rasism, vem? 

Någon tillåts kröna hjälten, vem?

Hjältar och avbrutna protester sägs ingjuta hopp – men i vem?

Att utpeka en organisation som ämnar skapa radikal förändring för svarta människor över hela USA som en terrororganisation är ett effektivt medel för att förhindra fler att ansluta sig till den.

Max Hällström

Retoriken kan beskrivas som splittring, en teknik som av makten använts åtskilliga gånger under historiens lopp gentemot omvälvande proteströrelser, i syfte att skapa interna stridigheter och upplösa dess gemensamma kraft. Till exempel fick medlemmar i Black Panther-rörelsen genom dåvarande FBI-chefen J. Edgar Hoovers “COINTELPRO” se sig utmålade som terrorister, samtidigt som en stor del av rörelsen ägnade sig åt social verksamhet för att förbättra livsvillkoren för svarta barn och ungdomar. Att utpeka en organisation som ämnar skapa radikal förändring för svarta människor över hela USA som en terrororganisation är ett effektivt medel för att förhindra fler att ansluta sig till den. Liknande tongångar hördes under de stora proteströrelserna runt millennieskiftet, där antiglobaliseringsrörelsen protesterade mot nyliberalismen och dess frihandelsavtal. Under World Trade Organisations stormöte i Seattle 1999 utmålades våldsamma aktörer inom demonstrationerna som illegitima och utomstående bråkmakare. I och med den hårda kritiken höjdes även röster internt som tog avstånd från de som använt våldsamma metoder och vips – så var rörelsen uppdelad i två.

Den splittrande retoriken klyver rörelsens aktörer i en förrädisk uppdelning i frågor om moral och respektabilitet. En god och en ond demonstrant, en ond och en god svart person. Genom att utmåla ett visst beteende som hederligt medan ett annat fördöms som förkastligt, försvagas rörelsens kollektiva styrka och gemensamma intressen. Rörelsen misskrediteras utåt och frontfigurer tvingas frångå sitt huvudsakliga syfte och budskap för att istället försvara den egentliga rörelsens legitimitet i relation till de påstådda agitatörerna.

Det vi nu ser är vithet och makt som försöker definiera moralen, som splittrar och undergräver syftet med kampen och som motarbetar dess rörelse och mål.

Max Hällström

Black Lives Matter-rörelsens röster utgör tillsammans ett dånande motstånd mot de rasistiska strukturer som allt för ofta tvingar ilskan till det fördolda. Ilskan är befogad, nödvändig, oumbärlig – och den är det mest hoppingjutande som skett på väldigt länge. Över hela världen ställs nu krav på ett reformerat och rättvist rättsväsende, omfördelning, vård och bildning för alla. Att en svart medborgare i USA belönas med subventionerad utbildning för att ha städat efter en protest för svart emancipation är därför inte hjärtevärmande. Det är systemets spöken som går igen och belönar medborgare som inte rasar mot detsamma, medan de som kräver kostnadsfri utbildning för alla svarta medborgare i USA bestraffas. Det vi nu ser är vitheten och makt som försöker definiera moralen, som splittrar och undergräver syftet med kampen och som motarbetar dess rörelse och mål. Fall inte för frestelsen att svälja retoriken kring förebilder i tider av uppror.  Det är ingen tillfällighet att vitheten inte delar ut medaljer till de som vägrar städa upp röran efter rättmätiga revolter mot strukturell rasism. För det skulle bara åskådliggöra vilka det är som efter århundraden av rasistiskt våld inte städat upp efter sig.

Max Hällström är utbildare inom rättighetsfrågor.