"Om jag hade det som du skulle jag inte orka leva"

Debatten om dödshjälp blossar upp med jämna mellanrum och rör i grunden två olika frågor. Den första, frågan om staten kan och ska tillhandahålla sätt för medborgarna att avsluta sina liv och i sådana fall vilka dessa medborgare ska vara. Den andra, den existentiella frågan om varje människa bör ha rätt att avsluta sitt liv. Det kan tyckas vara frågor som ska gå att separera i ett offentligt samtal. Men det är svårt att separera något som ständigt tvinnas ihop i det omgivande samhället. Under samma vecka som dödshjälp återigen börjar diskuteras läser jag flera inlägg i sociala medier från luttrade aktivister i funktionsrättsrörelsen. De skriver om det omöjliga kravet på lugna och sansade svar och förståelse för den andra sidans argument, i synnerhet när argumenten grundar sig i att den andra parten uppfattar ens egna livsvillkor som något som man helst skulle slippa ifrån — om man kunde. 

Om jag hade det som dig skulle jag inte orka leva. Det tänder sig som en gräsbrand inuti. Det är nog att en person säger det en gång, men vi har hört det tusentals gånger, läst det i böcker, sett det på TV, ibland till och med hört det från någon som står oss nära. En arbetskollega, en vän som oaktsamt eller omedvetet låter det kulturella budskapet slinka mellan läpparna. Att ingå i den marginaliserade gruppen personer med normbrytande funktionalitet är att bli föremål för andras teoretiska diskussioner om livet och möjligheten att leva eller avsluta det. Att tillstå att dessa diskussioner landar i ens egen kropp och känslor är att avskrivas som känslostyrd och irrationell: Kom ihåg att hålla god ton medan jag diskuterar min rätt att avsluta mitt liv, om det skulle komma att likna ditt.

”Det är inte att personer avslutar sina liv som vi bör diskutera, det är hur dessa beslut omtalas och med vilka argument en statlig rätt till detta presenteras. I detta hänseende är det naivt att påstå att det personliga valet inte skulle påverkas av det omgivande samhället och kulturen eller vice versa.”

Rätten till dödshjälp förs ofta fram med argument om kontroll: Jag vill kunna välja att avsluta mitt liv om jag blir sjuk eller funktionsnedsatt. En utsaga som kan förstås som ett uttryck för den i funktionsmaktsordningen rådande idén om att en människa ska kunna kontrollera alla områden i livet. Föreställningar nära besläktade med neoliberala idéer om den enskilda människans ansvar över alla områden i livet.

Frågan om dödshjälp är en existentiell fråga inte enbart för den som vill välja döden, den är möjlig att förstå som ett negativt för det omgivande samhällets syn på funktionalitet och sjukdom: Vilka livsvillkor är så skrämmande eller begränsande att döden är det enda alternativet? Jag tar del av en berättelse från en person som vill vara anonym, hen skriver:

”Levnadsvillkor som tas som exempel för situationer där dödshjälp anses humant, eftersom det inte är ett ”värdigt liv”, är för mig normaltillstånd. /Jag får ofta påminna mig själv: Du är inte en börda för samhället och dina närstående. /…/Plötsligt är ni så många som står upp för vår rätt att dö, jag undrar var ni alla fanns när vi önskade att någon skulle stå upp för vår rätt att leva.

Jag har förståelse för att personer med normbrytande funktionalitet i dagens Sverige ibland överväger att ta sina liv. Det är inte att personer avslutar sina liv som vi bör diskutera, det är hur dessa beslut omtalas och med vilka argument en statlig rätt till detta presenteras. I detta hänseende är det naivt att påstå att det personliga valet inte skulle påverkas av det omgivande samhället och kulturen eller vice versa. 

”Den internationella funktionsrättsrörelsen beskriver det sluttande plan som den statligt sanktionerade dödshjälpen ger i de länder där den införts, där medicinska definitioner av hälsa och själva den normbrytande funktionaliteten   —  oaktat dess konsekvenser — tas som intäkt för att ett liv bör avslutas.”

Under pandemin har personer med normföljande funktionalitet fått uppleva isolering och maktlöshet, något som personer med normbrytande funktionalitet ofta upplever. Inte sällan uttrycktes en stor frustration över detta, men istället för en förändring utifrån en allmän erfarenhet tycks frågornas angelägenhet ha minskat i takt med att restriktionerna hävts, och personer med normbrytande funktionalitet lämnats kvar i levnadsvillkor som andra inte kunde tåla.

Några av de mest uppmärksammade fallen av assisterat självmord i Sverige har också handlat om livsvillkor som varit ett resultat av bristande stöd och vård i vardagslivet. En strukturell förändring av dessa villkor kommer sällan till stånd genom att debattera eller tillåta statligt sanktionerad dödshjälp. Den internationella funktionsrättsrörelsen beskriver det sluttande plan som den statligt sanktionerade dödshjälpen ger i de länder där den införts, där medicinska definitioner av hälsa och själva den normbrytande funktionaliteten   —  oaktat dess konsekvenser — tas som intäkt för att ett liv bör avslutas. I den moderna historien sluttar det mot en smärtpunkt vars tankegångar fortfarande präglar hur personer med normbrytande funktionalitet behandlas: Nazisternas aktion T-4 där de systematiskt mördades. Den föregicks av en samhällelig debatt där personer med normbrytande funktionalitet utmålades som betungande för samhällsekonomin i ordalag som utan överdrift letar sig in i den nutida svenska realpolitiken.

Avslutningsvis sällar jag mig därför till den nordamerikanska poeten Cheryl Marie Wade: ”We insist that the right to die with dignity without the right to live with dignity is murder – the first syllable of genocide”.