Neutraliteten är vithetens verktyg

Den 14 mars 2017 kom EU-domstolens dom angående fallen Samira Achbita (Belgien) och Asma Bougnaoui (Frankrike). EU-domstolen fastställde att det inte var direkt diskriminering att företagen som Achbita och Bougnaoui var verksamma inom förbjöd bärandet av hijab hos sina anställda, om det skedde med hänvisning till en policy som innefattar politisk, filosofisk och religiös neutralitet på arbetsplatsen. Eftersom domarna är prejudicerande, vilket innebär att de används som vägledning för liknande fall, har detta öppnat upp för privata företag och verksamheter inom EU att utesluta hijab-bärande kvinnor från deras arbetsplatser. Sverige är inget undantagsland. Flygbolaget SAS var, inte lång tid efter EU-domstolens dom, snabba med att implementera samma förhållningssätt mot hijab-bärande Aye Alhassani som sökte jobb som incheckningspersonal på Arlanda flygplats. Det resulterade i att hon inte fick tjänsten hon sökte, med motiveringen att företaget hade en ”neutralitetsprincip” rörande politiska, filosofiska och religiösa attribut.

Privata företag har alltså fått klartecken att förbjuda hijab på arbetsplatser och samtidigt har vissa länder, som Danmark, gått längre och förbjudit bärandet av niqab helt.

Det finns än så länge ingen statistik på hur många muslimska kvinnor inom EU som drabbats direkt av dessa domslut, men för att förstå varför de ens kommit till är det viktigt att sätta domarna i sin kontext. Andra trossymboler för muslimer, som adhan (böneutrop) och minareter, är också i fokus för förbud. Det finns ett tydligt politiskt och socialt samspel i användandet av muslimer som typexempel för problemformuleringar. Eftersom dessa grundar sig i rasism om och mot muslimer är det ett effektivt sätt att villkora grundläggande mänskliga rättigheter och maktkritiska rösters inflytande i samhället.

Förutom det våldsamma i att vara typexempel för rasistiska problemformuleringar och alla negativa effekter som kommer med det, får EU-domstolens dom direkta ekonomiska konsekvenser för muslimer. Samtidigt som den muslimska gruppen redan befinner sig i ekonomiskt underläge i samtliga länder i Europa riskerar muslimska kvinnor att förskjutas till ett tillstånd av total ekonomisk beroendeställning till partner eller anhöriga. Olika typer av hijab-och niqabförbud försvårar muslimska kvinnors möjligheter till självförsörjning och försvårar också muslimska familjers möjligheter till en stabil ekonomi. Muslimers, både barn och vuxnas, livsvillkor och livsstandard riskerar att försämras och i värsta fall tvinga dem till fattigdom.

EU-domstolen har aktivt försökt att förklä den rasistiska dimensionen i Achbitas och Bougnaouis fall genom att godkänna en neutralitetspolicy riktad mot alla typer av politiska, filosofiska och religiösa attribut. Det förväntas därför utläsas som att alla andra EU-medborgare som också visar ett politiskt, filosofiskt eller religiöst ställningstagande riskerar att disciplineras av lagen.

Samtidigt är det tydligt att det är först när muslimer kräver plats och synlighet som liknande regleringar införs. Den liberala religionsfriheten klarar inte testet om muslimers närvaro, eftersom den hela tiden har handlat om religionsfrihet inom vithetens gränser.

Införandet av en ”neutralitetspolicy” medför också att någon eller några kan göra anspråk på just neutralitet. Vissa politiska, filosofiska och religiösa ståndpunkter bemöts som apolitiska, ofilosofiska och irreligiösa – trots att de inte är det. En neutralitetspolicy i sig själv är, med både dess tillämpning och funktionalitet i en rasistisk ordning, ironiskt nog det mest uppenbara exemplet på ett ställningstagande. Det finns ingen politisk, filosofisk eller religiös neutralitet med vitheten annat än för dem som själva besitter den. Det är viktigt att understryka att EU-domstolens dom, och införandet av en neutralitetspolicy på en arbetsplats, grundar sig i rasism om och mot muslimer. Samtidigt riskerar även sikher med turban, judar med kippa och hinduer med bindi att vara minoritetsgrupper som blir föremål för vithetens gränsdragning även om de inte aktivt ingått i problemformuleringen för lagens nödvändighet. Islamofobi måste förstås som den liberala frihetens maktutrymme att adressera muslimer som ett ”problem”.

Det är ett effektivt sätt för Europa och vitheten att fortsätta upprätthålla och dra nytta av sitt koloniala arv.