När medelklassen unnar sig tjänstefolk

”Ta tillbaka det!”, skrek Martin Ådahl (C) i reaktion mot att Ali Esbati (V) sagt att den borgerliga regeringens politik lett till att fler människor skaffat sig tjänstefolk. Valrörelsen 2014 var i full gång och Ådahl vände sig mot Esbatis beskrivning av rutföretagare som ”tjänstefolk”, vilket han menade var en kränkning av landets alla entreprenörer och utförare inom städbranschen. En alternativ tolkning av upprördheten är att förespråkare för en skattesubventionerad marknad för så kallade hushållsnära tjänster ogärna ser sig som människor som håller sig med tjänstefolk. Språkets makt är stor, och även om själva arbetet som utförs inte förändrats nämnvärt över åren, kan det tyckas lämpligt att signalera framåttänkande genom att använda nya yrkesbeteckningar.

”Naturligtvis är det en klassfråga med städhjälp. För att kunna ta en annan människas tjänster i regelbundet och frekvent anspråk är det nästintill en förutsättning att den som betalar för arbetet tjänar mer pengar än den som utför det.”

Inför kommande lagändringar den 1 juli 2019 är rutavdraget på tapeten igen, och trots betydande förändringar slår debatten inte alls lika höga vågor som för fem år sedan. Den stundande fördubblingen av taket för rutavdrag kommenteras stillsamt i två artiklar publicerade i Dagens Nyheter den 19 maj. Den första artikeln varvar en redogörelse för lagändringens effekter med en rad inspel och synpunkter från rutföretagare i ledande position. Maria Andersson, VD på rutföretaget Hemfrid, citeras redan i ingressen och hon är av förklarliga skäl nöjd med att Hemfrids kunder nu får ökat utrymme att köpa fler tjänster. Artikeln följs åt av ett kort hemma-hos-reportage om de två småbarnsföräldrarna Mikaela Järgården och Alexander Wigren. Även de gläder sig åt att de snart kan få skatteavdrag för upp till 50 000 kr för hushållsnära tjänster. Den regelbundna städhjälpen ser till att huset i Hägersten är så rent som paret vill ha det. ”Det har verkligen underlättat vardagen”, säger Mikaela Järgården. ”Vi tycker att det är något man kan unna sig om man har möjligheten.”

Det är just det här med möjligheten. För även om en majoritet i riksdagen sedan länge är av uppfattningen att köpet av dessa tjänster är något som ska erhålla statliga subventioner är det förstås inte alla som har råd att skaffa städhjälp. Om vi exempelvis tittar närmare på den grupp som enligt SCB är överrepresenterade inom rutföretag, nämligen utlandsfödda kvinnor, så är det tveksamt hur många av dem som har möjlighet att unna sig det som gjort livet lättare för familjen i Hägersten. Statistik från SCB över sammanräknade förvärvsinkomster 2017 visar att gruppen utlandsfödda kvinnor över 20 års ålder då hade en årlig medelinkomst på ungefär 188 000 kronor. När det nya taket för rutavdrag nu kommer att vara mer än en fjärdedel av utländska kvinnors årliga medelinkomst är det gissningsvis relativt få av dessa som kommer kunna utnyttja denna möjlighet fullt ut.

”Mikaela Järgårdens yrkesbakgrund är intressant, inte bara för att det ger en förklaring till varför hela det korta reportaget känns som en tunt beslöjad annons för städbranschen, utan också för att den ger en fingervisning om familjens möjligheter att betala för städhjälp.”

”Det är inte längre än klassfråga med städhjälp och renoveringsarbeten”, säger Mikaela Järgården, en kommentar som belyser en viktig punkt i dagens tjänstesamhälle. Vi matas ständigt med illusionen om att dessa tjänster inte är produkten av klasskillnader. Naturligtvis är det en klassfråga med städhjälp. För att kunna ta en annan människas tjänster i regelbundet och frekvent anspråk är det nästintill en förutsättning att den som betalar för arbetet tjänar mer pengar än den som utför det.

I den personligt hållna intervjun med Mikaela Järgården och Alexander Wigren får vi inte veta så mycket om bakgrunden till att paret kan unna sig regelbunden städhjälp. En snabb koll på Mikaela Järgårdens Linkedin-profil visar dock att hon mellan 2014 och 2016 var verksam som marknadskoordinator på Hemfrid, samma rutföretag vars VD Maria Andersson citerades i DNs första artikel på temat. Mikaela Järgårdens yrkesbakgrund är intressant, inte bara för att det ger en förklaring till varför hela det korta reportaget känns som en tunt beslöjad annons för städbranschen, utan också för att den ger en fingervisning om familjens möjligheter att betala för städhjälp. Gissningsvis hade Mikaela Järgården i funktionen som marknadskoordinator på Hemfrid en högre lön än städarna som jobbar på företaget. När jag mailar och frågar Joakim Lundberg, som skrivit artikeln i DN, om varför Järgårdens yrkesbakgrund inte framkommer i artikeln får jag till svar att då hennes anställning på rutföretaget ligger mer än tre år tillbaka i tiden bedömdes den inte som särskilt relevant att ta upp. Några timmar efter Joakim Lundbergs svar tillfogades artikeln emellertid ett förtydligande om Mikaela Järgårdens tidigare anställning på Hemfrid.

Det är förståeligt att rutföretag med vinstsyfte bemödar sig om att vidga kretsen av de som köper hushållsnära tjänster. I detta arbete blir det viktigt att etablera idén om att det verkligen inte är något speciellt att anlita städhjälp. Den urbana medelklassen är en attraktiv målgrupp och kombinationen av stressiga liv, höga krav på både jobb och hemmaplan, samt förstås de höjda taken för skatteavdrag och en utvidgning av vilka tjänster som innefattas, är en potent kombination som kan locka nya kunder. För att företagen ska kunna vinna i popularitet bland medelklassen krävs dock att priserna för tjänsterna inte blir allt för höga. En viktig del i säkerställandet av detta är förstås skattesubventionerna, men det kan även vara effektivt att pressa lönerna. Företaget Hemfrid erbjuder enligt sin hemsida kollektivavtalsenliga löner, men det finns exempel på städfirmor som gjort just priset till sitt främsta försäljningsargument. Flertalet företag erbjuder hemstädning med timpriser från 99 kronor vid första tillfället för att sedan hamna på 189 kronor per timme. Med sådana priser är det inte mycket som blir kvar i lön till den som faktiskt gör jobbet.

Det finns en utbredd medvetenhet om att samhället bygger på vissa människors oproportionerligt hårda arbete. Samtidigt har en allt större allmänhet invaggats i föreställningen om att det skulle vara någon slags rättighet att för en billig penning få sina hem städade, kuskas runt i taxi, få sina matkassar levererade och grovsopor slängda. Kanske är det konflikten mellan medvetenheten om orättvisor och den tilltagande uppfattningen om att vara berättigad till billigt hushållsarbete som ger bränsle till medelklassens skam. Förmånliga priser räcker inte för att företagen ska kunna vinna ytterligare kunder inom medelklassen, eller till och med en priviligierad arbetarklass, utan det krävs också att vissa människor kommer över det obehag de känner inför att ta en annan människas tid i anspråk för att få sina vardagsbestyr avklarade, trots att de egentligen är fullt kapabla att sköta det själva.

”På samma sätt som turisterna, som snabbt vänjer sig vid att bli uppassade på utlandsresan, intalar sig att de är förutsättningen för lokalbefolkningens välmående, finns det en rad välanvända argument för den som vill övertyga sig om att de gör samhället (och integrationen!) en tjänst genom att anlita städhjälp.”

Utlandsfödda arbetare spelar en viktig funktion i båda dessa avseenden. Med högljudda krav på sänkta ingångslöner för nyanlända, i kombination med en allt hårdare arbetslinje i integrationspolitiken, lär priserna för arbetet inte vara huvudproblemet. Utlandsfödda och rasifierade människor är överrepresenterade inom de mest utsatta skikten av arbetarklassen och är idag en förutsättning för att den krackelerande välfärdsstaten Sverige ska kunna hållas upprätt. Det obehag som vissa fortfarande känner inför att betala för hushållsnära tjänster kan för många mildras om det är en utlandsfödd arbetare som utför jobbet. På samma sätt som turisterna, som snabbt vänjer sig vid att bli uppassade på utlandsresan, intalar sig att de är förutsättningen för lokalbefolkningens välmående, finns det en rad välanvända argument för den som vill övertyga sig om att de gör samhället (och integrationen!) en tjänst genom att anlita städhjälp. Denna tankeakrobatik är vansklig, särskilt om tjänsterna ska utföras till priser så låga att varenda människa förstår att de inte kan generera något annat än svältlöner, men inte desto mindre är den numera väletablerad.

Uttalandet att det inte längre är en klassfråga med städhjälp är kännetecknande för samtiden. Högerns projekt att utplåna kollektivt klassmedvetande och den därmed sammanhängande plattformen för organisering och kamp för rättvisa blandas samman med medelklassens ökade krav på att få allt genast och helst nästintill gratis. Den utlandsfödda arbetaren blir förutsättningen för illusionen om det klasslösa tjänstesamhället. I en värld där alla, oavsett klassbakgrund, kan anlita regelbunden städhjälp krävs det en exkluderad aktör för att ekvationen ska gå ihop. Så länge den utlandsfödda arbetaren, den person som faktiskt utför jobbet, inte räknas in i föreställningen om det svenska klassamhället kan denna illusion upprätthållas.