”Kommer du tillbaka så dödar vi dina barn”

Rapporterna har blivit allt intensivare. Dagligen attackerar bosättare och israelisk militär palestinier över hela Västbanken. De trakasserar, stjäl, misshandlar, arresterar, förstör. Varje person jag pratat med sedan jag kom till Västbanken i januari säger samma sak; sedan 7 oktober 2023 har säkerhetsläget förvärrats och sedan vapenvilan mellan Israel och Hamas trädde i kraft den 19:e januari 2025 ännu mer. Jag ser och hör det varje dag. Vad som kommer att ske nu när Israel brutit vapenvilan vet ingen, men för Ahmed al-Tarw och hans familj kom den 14 februari 2025 att bli kulmen av månader av trakasserier och en vändpunkt i kampen för rätten till sin mark. 

Det är kvällen den 13 februari och min telefon fylls av bilder och videos från samhället Al-Minya, 9 kilometer sydöst om Betlehem. Femton personer har skadats i en stor bosättarattack, sex av dem vårdas fortfarande på sjukhus. Jag åker dit.

I centrala Al-Minya träffar jag områdets borgmästare, Ahmed al-Tarw, och flera av hans frustrerade vänner. Vi är en kilometer från Ahmeds hus. Vi sitter vi på hans fars uppfart och hans barn springer för att hämta stolar och te till oss. I en ring på uppfarten slår vi oss ned, ser på varandra. Borgmästaren Abu Arab inleder. 

— Palestinier lider och dödas men ändå händer ingenting, vårt fredliga motstånd är att stanna på vår mark. Vi ser på medan de vid makten stöttar bosättarna så att de kan ta mer mark för att fördriva människor. Det vi har nu är ett samtal mellan människor, jag har inte längre samtal med regeringen, det gör ingen skillnad, säger han.

Sedan Osloavtalet 1995 är Västbanken indelat i tre administrativa områden: A, B och C. Israels ockupation av Västbanken har en direkt koppling till uppdelningen av områdena. I område A, cirka 18 procent av Västbanken, har palestinska myndigheter både civil och militär kontroll. Trots det genomför Israel militära räder här, ofta med hänvisning till “rikets säkerhet”. I område B, cirka 22 procent av Västbanken, har palestinska myndigheter civil kontroll och delar militär kontroll med Israel. Detta innebär i praktiken att israelisk militär i större utsträckning ingriper och begränsar palestiniers rörelsefrihet. Område C, cirka 60 procent av Västbanken, står helt under israelisk kontroll, både civilt och militärt. Här finns majoriteten av de israeliska bosättningarna, som enligt internationell rätt är illegala. Denna uppdelning har skapat ett fragmenterat palestinskt samhälle, där rörelsebegränsningar, militär närvaro och bosättningar kraftigt inskränker palestiniernas rättigheter och möjlighet till självbestämmande. Uppdelningen var avsedd att vara tillfällig med målet att successivt återinföra kontrollen till den palestinska myndigheten, men den kvarstår. 

Öknen utanför Al-Minya där Ahmed har sin mark ligger i område B. Där bor 11 familjer varav Ahmed al-Tarw med fru och sju barn är en av dem. I närheten ligger två bosättningar; Ibei Hanahal och Ma’ale Amos. Den extremistiska bosättargruppen “Hilltop Youth” har också nyligen etablerat en olaglig utpost på byns mark. Israeliska myndigheter har försökt avveckla utposten upprepade gånger, men bosättarna återvänder gång på gång. Sedan 7 oktober 2023 har trakasserierna ökat och bosättarna har dödat Ahmads får, bränt ned delar av hans hus, saboterat vattenledningar och stulit familjens vattentankar.

Den 13:e februari under ​​Tu BiShvat, den judiska högtiden för trädens födelsedag, startade den hittills värsta våldsvågen mot byn. Israels tidigare minister för nationell säkerhet, tillika bosättaren Itamar Ben-Gvir, kom till byn för att plantera olivträd på Ahmeds mark. Ben-Gvir berättade själv om händelsen på Facebook där han stolt proklamerade: “Vi planterar träd och bosätter landet, och säger med klar röst till våra fiender – vi är här för att stanna och vinna!”

— Jag kan inte se det på något annat sätt än att han godkänner bosättarnas försök att ta min mark, säger Ahmed.

Det är tidig morgon dagen efter Ben-Gvirs plantering och Ahmed ser hur ett 50-tal bosättare börjar röra sig mot hans mark. Enligt uppgifter borgmästaren Abu Arab lämnat till Anadolu Agency var bosättarna en del av extremistgruppen “Hilltop Youth.”

Ahmed ringer det palestinska samordningskontoret, District Coordination Office, DCO, en israelisk-palestinsk samordningsfunktion som etablerades 1994 för att övervaka palestiniers rörelse mellan område A, B och C; men som också kommunicerar i ärenden som påverkar både israeler och palestinier. En timme efter Ahmeds samtal kommer israelisk polis och militär på uppdrag av palestinsk DCO för att se vad som händer på platsen. De försäkrar Ahmed att han är säker då bosättarna fortfarande är på 150 meters avstånd, men så snart militären lämnat platsen går de till attack. 

Ahmed ser hur bosättare från Gush Etzion – en samling av bosättningar i västra Betlehem – sluter upp. Med vapen och hundar tar de sig in i Ahmads hus. De vandaliserar, kastar stenar på hans bilar, hus och på familj och vänner. Hundarna attackerar. En kvinna som är gravid i femte månaden skadas så svårt att hon senare förlorar sitt barn. De förstör solpaneler och bränner bilar. Totalt skadas 15 personer varav sex behöver sjukhusvård. Först efter attacken kommer israelisk polis och militär tillbaka. Varför?

— För att kunna påstå att de fanns här för oss och hjälpte oss, säger Ahmed.

Militären försäkrar Ahmed att de kommer att komma tillbaka senare för att skydda honom och hans familj mot fortsatta attacker under kvällen och natten, det gör de inte. Klockan 02 stormar runt 70 bosättare återigen Ahmeds mark och förstör hans hus till grunden. Ahmed tar sin familj och flyr. När klockan är 06 kommer militären tillbaka till platsen och frågar:

— Vad har hänt här? 

Ahmed är påtagligt frustrerad. Han skrattar.

— Vad som hänt? De vet vad som hänt och de vet att jag har behövt deras hjälp, men de bryr sig inte, säger han.

På uppfarten utanför Ahmeds fars hus pratar männen i mun på varandra. De är upprörda, jag kan urskilja ord som “Ben-Gvir”, “7 oktober” och “DCO”. Ahmeds far ser på mig och berättar hur orolig han varit under natten, han tar fram sin telefon och visar filmklipp på män som springer nedför ett berg i öknen mot kameralinsen. Jag ser på Ahmed, hans hår är täckt av ett tjockt lager damm. 

— Om jag inte slutar prata nu kommer jag aldrig att sluta, det finns inget slut, säger han.

Telefonen ringer och vår samlingsplats på uppfarten skingras. Ahmeds familjemedlemmar är på plats vid hans hus för att hämta familjens ägodelar. Snart rullar en lastbil in på uppfarten. Jag ser en skolväska, en soffa, stolar, en dörr. Samtidigt som lastbilen lastas av får Ahmed veta att bosättarna är på väg tillbaka och han skyndar sig för att hämta det sista av familjens tillhörigheter. Han gör det trots att bosättarna varit tydliga: kommer du tillbaka så dödar vi inte bara dina får utan också dina barn. 

— Yalla, yalla! Khalaz! 

Innan jag ska gå och lägga mig för kvällen plingar min telefon till. Det sista jag ser innan jag ska sova är röken från Ahmeds hus som står i lågor. Jag ser det genom en skärm, Ahmed ser det med egna ögon.

Fotnot: Dagen efter attacken har militären rivit den illegala utposten, det innebär dock inte att bosättarna försvunnit från platsen. Två veckor efter den första attacken är även väggarna på Ahmeds hus borta. På natten den 18 mars bryter Israel vapenvilan i Gaza och bombningarna skördar flest offer på ett dygn sedan oktober 2023. Samtidigt annonserar den Israeliska regeringen att Itamar Ben-Gvir återvänder till Knesset. Texten är skriven av en svensk följeslagare i det Ekumeniska följeslagarprogrammet som i och med svenska regeringens nya biståndsstrategi står utan ekonomiskt stöd sedan december 2024.