Kan KRY vägleda mig genom alla mina sorger?

Jag bläddrar i en bok om sorgbearbetning av författaren Britta Lundgren; ”Oväntad död – förväntad sorg”.

Det är speciellt ett stycke som jag fastnar vid. Påståendet att individualism bidrar till att reducera sorgen till ett individuellt och psykologiskt fenomen vilket lämnar historiska, kulturella och sociala rötter i skuggan. Det bekräftar varför sorg tycks vara så kvalmigt i det samhälle som vi lever i. Sörjandet ska regleras i enskildhet, den enskilda individens sorg är aldrig sammanflätad med samhället. Samhället har ingen sorg, enbart sörjande individer. Trots att sorg kan vara det mest flödande, inbegripande och ockuperande som finns så får den aldrig ta för lång tid, sträckas ut och vidröra andra, oskyldiga personer. I det individualiserade Sverige känns yttringar av sorg över förlust av kollektivism, solidaritet och känsla av samhörighet irrationellt.

“Det värsta är förstås inte huruvida vården är ekonomiskt lönsam eller inte, utan att detta paradigmskifte fått ske trots att lönsamheten saknas, och äta sig in i hål där skattepengarna inte längre finns”

2010-talet har varit en privatvårdsblomstertid. Den kommersiella vården har blivit självklar och skrymmande på ett sätt som få hade kunnat föreställa sig för 30 år sedan. Företag och kunder, offentlig finansiering av vinstdrivande vård. Etableringsfrihet. Lönsamhet. Marknad. Idéer och termer som i grunden har mycket lite att göra med sjukvård, omsorg, omvårdnad. Jag tänker dagligen denna tanke: Hur HUR kunde så många få för sig att en så läckande, svindyr, envägsekonomisk, fundamentalt ombesörjande verksamhet som vården skulle ge avkastning? Det värsta är förstås inte huruvida vården är ekonomiskt lönsam eller inte, utan att detta paradigmskifte fått ske trots att lönsamheten saknas, och äta sig in i hål där skattepengarna inte längre finns. I hålen finns människorna vars närvaro och frånvaro pengarna ska tas ifrån; patienterna och vårdpersonalen. Patienterna som borde ha med sig en enda sak: sitt behov av vård, är nu en bricka i ett konkurrensspel mellan vårdgivare i öppenvården och i slutenvården: inte sällan någon som tar upp en vårdplats, allt för sjuk alternativt för lite sjuk för att bringa lönsamhet. Och vårdpersonalen – jagade i försöket att avverka patienter i kostnadseffektiv rytm, med hjärtstress, med känslan av att vara skyldig till att inte hinna göra det var vi skulle göra från början: ge god vård och gott bemötande.

“Med hjälp av artificiell intelligens kan hudinternetläkare identifiera över trettio hudåkommor. Kanske kan jag bli vägledd i trettio olika sorters sorg.”

År 2010 trädde en ny lag i kraft: lagen om obligatoriska vårdvalssystem i primärvården (LOV). Syftet med lagen var att öka privatiseringen, att landsting och regioner skulle prioritera finansiering av vinstdrivande privata vårdföretag före utökning av offentlig vård. LOV innebär i praktiken att landstingens inflytande över vilka aktörer de finansierar har försvunnit: alla vårdgivare som fullgör krav för offentlig finansiering får det, på obestämd tid. Prispressning och tidsbundna avtal har blivit oväsentliga då upphandling i faktum är garanterad. Systemskiftet har möjliggjort för bland andra digitala vårdgivare att bli finansierade inom ramen för primärvård. Vårdappen KRY är ett exempel.  

KRY skriver på sin hemsida att det är möjligt att träffa erfarna läkare och legitimerade psykologer via video, direkt i mobilen eller surfplattan och att de sedan start har hjälpt över en halv miljon patienter i Norden. Fördelar som lyfts fram med den här typen av digital vård är att patienter som av skilda skäl inte orkar eller vill söka sig till gängse vårdgivare har möjlighet att få kontakt med vården. En annan är att digitala tjänster avlastar den fysiska vården och bidrar till att fler patienter kan få tid till primärvården; ökad effektivitet – kortare vårdköer. Samtiden och framtiden är virtuell – självklart ska då också sjukvården vara det.

Digitala vårdalternativ har kritiserats för att, genom att finansieras med skattepengar, urholka andra delar av sjukvården där pengarna skulle behövas bättre. Vidare har befarats att patienter ska söka hjälp för besvär som de egentligen inte behöver söka sjukvård för. Att det fysiska besökets karaktär och komplexitet underskattas till följd av ökat fokus på tillgänglighet och därmed riskerar äventyra patientsäkerheten har diskuterats i bland annat Dagens medicin. Att nätläkare givit patienter felaktiga diagnoser har uppmärksammats av flera medier.

Jag frågar människor jag känner och som de känner ifall de vänt sig till en digital vårdgivare. Några har. De har sökt vård för halsont, hudbesvär, depression, ångest, rosfeber, utbrändhet.

Jag undrar ifall jag kan söka vård på exempelvis KRY för sorg. Jag har sett reklam. På KRYs hemsida står det att det går att få hjälp av en psykolog med kris och sorg. Med hjälp av artificiell intelligens kan hudinternetläkare identifiera över trettio hudåkommor. Kanske kan jag bli vägledd i trettio olika sorters sorg. Jag tänker mig att samtalet börjar nu.

Jag lider av långvarig sorg. 

Mångårig.

Jag tror att jag kan benämna den.

“Jag har sorg över att medelinkomsten i mitt bostadsområde är 13700 kronor i månaden, att låginkomsttagare är mindre benägna än höginkomsttagare att söka vård även om utbud av vårdalternativen ökar.”

Sorg över välfärdens sönderfall, sorg över sorg som inte får rum någon annanstans, sorg över att människor som jag älskade dog och försvann, sorg som blir kvar obenämnd och kvardröjande när de andra sorgerna har fått ett namn.

Jag känner sorg över att även sorg behöver vara ekonomiskt lönsamt, över att liberalkognitiva lösningar bara skapar djupare problem. Sorg över att digitala tjänster erbjuder krisstöd på över 25 olika språk men inte ett enda språk som blottlägger att bakom ordet ”egenmakt” finns ingen makt. Jag har sorg över alla människor som inte har möjlighet att få göra livsval som hade kunnat främja hälsa – men som däremot är varmt välkomna att välja vårdcentral. 

Det blir enklare och enklare att undvika att se människor som har sorg i ögonen. Jag har sorg över att medelinkomsten i mitt bostadsområde är 13700 kronor i månaden, att låginkomsttagare är mindre benägna än höginkomsttagare att söka vård även om utbud av vårdalternativen ökar. Jag är i sorg över att patienter som rasifieras, är lågutbildade, har psykisk ohälsa, har substansberoende eller av andra skäl tillskrivs låg status ständigt riskerar att få en sämre vård eller ingen vård alls, oberoende vilken sida av multimedia vården befinner sig. 

Vi är så många som har en till den grad belägrad sorg över konsekvenserna av det kapitalistiska samhället som vi lever i att vi inte riktigt lever. Den sorgen får inte plats i en fysisk miljö eller en digital applikation, för den sorgen är ett bevis emot ett marknadsorienterat samhälle där kundens tårar aldrig kommer att bli till pengar. 

Nu kanske psykologen säger att jag ska söka mig till vårdcentralen istället, eller att jag ska sluta fundera på saker som jag ändå inte kan förändra. 

Mest sannolikt är att vi bokar in ytterligare 4 digitala sessioner.

Tanya Färg jobbar som sjuksköterska