Istället för att ringa polisen

Är du rädd för att ringa 112, men vet inte vad du skulle kunna göra istället? 

I den nyutkomna antologin href=’https://www.akpress.org/beyond-survival.html’ target=’_blank’>Beyond Survival. Strategies and Stories from the Transformative Justice Movement, utgiven av det USA-baserade anarkistiska förlaget AK Press, diskuteras precis den frågan av ett stort antal röster, med erfarenhet av att arbeta med alternativ till att blanda in staten.

Antologins redaktörer, organisatörerna och skribenterna Ejeris Dixon och Leah Lakshmi  Piepzna Samarasinha, har i sammansättningen av texterna skapat en antologi som försöker förstå våld och våldsutövning som en betydligt bredare fråga än isolerade fysiska och psykiska övergrepp i enskilda situationer. Vad är det som gör att vi utsätter varandra för våld, och finns det sätt som vi kan arbeta på för att minska det?

Boken Beyond Survival berättar istället om mängder av möjligheter till läkning och upprättelse, utan att blanda in bestraffning, inlåsning och statlig disciplinering.

Silas Aliki

I en svensk kontext är exempelvis frågan om den person som dömdes för sexuella övergrepp efter #metoo, den så kallade Kulturprofilen, inte i första hand en fråga om män, eller om enbart sexuellt våld. Det är en fråga om vilka strukturer som låter en person med makt fortsätta att utsätta personer i beroendeställning för övergrepp. Om vi inte erkänner att våldsutövning har att göra med ett samhälle som upprätthåller hierarkier, som sätter ekonomisk vinning före rättvisa i alla lägen, och som gynnar de som redan har makt framför de som inte har, kommer den sortens våldsutövning som ägde rum i Forums källare inte att upphöra. Fängslandet av Kulturprofilen, eller Harvey Weinstein, hjälper heller ingen person som just nu befinner sig i liknande situation som deras offer.

Mainstreamfeminismen pratar ofta om våldtäktskultur, utan att inse att hungern efter vedergällning är en av de allra starkaste grundpelarna i just den kulturen.

Silas Aliki

Boken Beyond Survival berättar istället om mängder av möjligheter till läkning och upprättelse, utan att blanda in bestraffning, inlåsning och statlig disciplinering. De strategier som tagits fram inom ramen för den politiska strömning som kallas transformative justice, som vi på svenska kan kalla omfördelande eller förändrande rättvisa, bygger på att sätta överlevarens erfarenheter i centrum, och utkräva ansvar av förövare på ett sätt som gör det möjligt för båda parter att gå vidare. Istället för att göra enskilda förövare till monster, handlar det om att sätta våldsutövningen i sitt sammanhang och få den som utövar våld att förstå hur det påverkar den som utsätts.

Detta sätt att möta och hantera våld, som har rötterna i svart feminism, funkisfeminism, urfolksrörelser, anarkism och queeraktivism, har en annan analys av dess orsaker. Här ses våldsutövning istället som del i en större struktur, med rötterna i kapitalism, heteropatriarkat och kolonialism. De som utsätts för exempelvis statligt sanktionerat våld utsätter ofta andra, som står ännu lägre ner på den sociala stegen. Istället för den ensidiga analys som just nu återupprepas i offentligheten, där våld ses som enbart något som cismän utövar mot ciskvinnor utan koppling till materiella strukturer, ses våld bland de röster som hörs i boken istället som ett strukturellt problem och ett gemensamt ansvar. I den här analysen blir det starkaste motståndet mot alla de strukturer som krossar liv, familjer och drömmar, inte krav på ännu mer repression.

Motståndet utgörs istället av omsorg och förlåtelse. Inte den sorts fejkade förlåtelse som består i att alltid upphöjt vända andra kinden till, eller förminska den kränkning som har ägt rum, utan den sorts förlåtelse som kommer av att gemensamt ta ansvar för varandra, och ge möjlighet till läkning både för förövaren och för offret, bortom individualiserade, enskilda förövarmonster. Här finns en medvetenhet om att det kan vara en kraftfull motståndsstrategi att insistera på omsorg och läkning. Det handlar om att människor som dagligen utsätts för våld och disciplinering, av staten, andra människor, av livet, djupt inom sig vet att de inte kommer att sättas i en bättre situation enbart på grund av att någon annan också utsätts för våld. För fängelser, polisingripanden, övervakning, visitationer, gränskontroller och så kallade ”förbjudna zoner” är en del av förövarsamhället. Mainstreamfeminismen pratar ofta om våldtäktskultur, utan att inse att hungern efter vedergällning är en av de allra starkaste grundpelarna i just den kulturen. Det är därför inte konstigt att de initiativ som handlar om försoning och omfördelande omsorg kommer från överlevare från arbetar-/underklass, queers, funkisar, och personer som utsätts för rasism, och att längtan efter mer statligt våld och straff kommer från vita höginkomsttagare. 

Den solidaritet vi nu ser byggas mellan människor under utbrottet av coronaviruset, i en tid när den av nyliberal politik dränerade statsapparaten inte kan tillhandahålla vad vi behöver, är en perfekt start.

Silas Aliki

Sådan omfördelande omsorg kan se ut på många olika sätt. En person som genomgått en läkningsprocess, och som intervjuas i boken, hade exempelvis bestämt sig för att varje månad betala en ekonomisk kompensation till de två personer hen utsatt för våld. En annan hade kunnat be vänner som kände båda personerna i den våldsamma relationen om hjälp att förstå hur hens våld hade påverkat den utsatta. En tredje hade själv valt att börja arbeta med förövare för att hjälpa dem att förstå hur deras handlingar påverkar de som utsätts för dem, för att i förlängningen minska våldsutövningen i sitt community och därmed den dödliga polisnärvaron. Sådana strategier baseras på vad som är bäst för den som utsatts, och centrerar läkning, omfördelning och försoning. Sådana strategier utgår från den självklara utgångspunkten att omsorg är antifascism, och att vårt starkaste motstånd mot makten många gånger är att ta hand om varandra utan att överlåta till staten att bestämma vilken påföljd som är lämplig. I en sådan ordning skulle vi till exempel kunna bestämma att påföljden ska bli att försöka krossa de system som föder våldet, istället för att fortsätta institutionalisera den statliga våldsutövningen. Den solidaritet vi nu ser byggas mellan människor under utbrottet av coronaviruset, i en tid när den av nyliberal politik dränerade statsapparaten inte kan tillhandahålla vad vi behöver, är en perfekt start. 

Silas Aliki är en av Kontexts politiska redaktörer.