I Annie Lööfs drömvärld är männen också förtryckta

FAKTA: KÖNSDYSFORI

KÖNSDYSFORI BETYDER ATT MAN LIDET AV, ELLER UPPLEVER HINDER I SIN VARDAG PÅ GRUND AV ATT DET KÖN MAN BLEV TILLDELAD VID FÖDSELN INTE STÄMMER ÖVERENS MED ENS KÖNSIDENTITET. EN VANLIG FORM AV KÖNSDYSFORI ÄR DET MAN KAN KALLA KROPPSLIG KÖNSDYSFORI – ATT DELAR AV KROPPEN INTE KÄNNS RÄTT EFTERSOM DE INTE STÄMMER ÖVERENS MED ENS KÖNSIDENTITET.

KÄLLA: TRANSFORMERING.SE

Att avskaffa kön brukade kräva en massrörelse. Precis som arbetarklassen måste upptäcka sig själv som klass – som arbetare med gemensamma intressen i att göra uppror mot kapitalet – skulle kvinnor medvetandegöras om hur män exploaterade deras arbete liksom deras kärlek. Under feminismens fana skulle de samlas och tillsammans omdana samhället i grunden. Om familjebildningen, barnomsorgen, hemarbetet och lönearbetet kunde omskapas på ett sätt som frigjorde kvinnoklassen så skulle framtidens generationer växa upp helt främmande för gamla tiders uppdelning i ”män” respektive ”kvinnor”.

Vägen ut ur könens fängelser skulle alltså – något paradoxalt – gå via tydlig kategorisering, konflikt och kraftmätning. Avgörande var kvinnors solidaritet med andra kvinnor, och påföljande gemensamma revolt mot männen. Framför allt, mot de samhällsstrukturer som gynnar män. Så skulle segern komma till stånd.

Det är tjugotal i det tjugoförsta århundradet och upplösandet av kön kräver inte längre någon massrörelse. Det har gjorts till individuell angelägenhet. Min personliga lösning finns till exempel i en liten vit stålcylinder med pump. Tre tryck på morgonen. Efter det går jag till jobbet. Jag blippar in mig med passerkortet och tar trappan ner till källaren. När jag fick anställning för ett par år sen så tog jag dörren rakt fram, till damernas omklädningsrum. Men långsamt, månad för månad, kom punkten då skäggstubben blev för markerad, rösten för mörk, kroppen för kantig. Jag bad att få byta till herrarnas. Cheferna lät mig. Så nu tar jag dörren in till höger. Rad efter rad av skåp, vindlande labyrinter av grå luckor. Det är nästan aldrig någon här. Så jag kränger av mig tröjan. Vänder brösten in mot väggen, ifall någon skulle gå förbi i korridoren. Jobbskjortan på. När jag knäppt knapparna och dolt brösten finns inte längre något anmärkningsvärt med min närvaro i herrarnas omklädningsrum.

Könskorrigerandets teknologi har gett mig en utväg från den könsdysfori* som jag beskrivit i alltför många texter redan. Det var inte många år sedan som jag mådde skit av sociala sammanhang, inte klarade av varken lönearbete eller politisk organisering.

Könsbekräftande behandling får mig att längta efter något annat än den enstaka individens rörlighet. Längta efter könsupplösande behandling. Jagupplösande, till och med.

Nino Mick

Dysforin var en anledning. Kanske fanns det fler, men så här i efterhand blir det mesta spekulationer. Det jag vet är att jag efter två år på testo inte längre räknar med könsdysforin som ett vardagsproblem. Vad mer är så får jag oftare tala till punkt nu, jag blir inte trakasserad av främmande män, bara av en och annan manlig kollega som försöker mansbonda med mig genom smygsexistiska skämt. 

Frågan måste ställas: Finns det något som går förlorat i den palett av könsidentiteter som vi börjat måla oss själva med? Har vi förlorat strategier som skulle förändra världen, och därmed alla oss som lever här?

Nino Mick

Är det så här det känns att klassresa, att komma upp sig? Samma ångest att någon ska avslöja en, att man ska göra bort sig, stötas ut ur klubben? Utanför herrarnas omklädningsrum snurrar patriarkatet på som vanligt. All testogel i världen kan inte kullkasta det. Könsbekräftande behandling får mig att längta efter något annat än den enstaka individens rörlighet. Längta efter könsupplösande behandling. Jagupplösande, till och med.

Frågan måste ställas: Finns det något som går förlorat i den palett av könsidentiteter som vi börjat måla oss själva med? Har vi förlorat strategier som skulle förändra världen, och därmed alla oss som lever här?

Jag kan anta att Kajsa Ekis Ekmans svar på dessa frågor är ”Ja!”. När jag läser hennes debattartikel ”Könet i knoppen” två år senare så gissar jag välvilligt att hon försökte återuppliva Kvinnokollektivet som kampstrategi. Det kräver en tydlig kvinnokategori, så att konfliktens parter blir tydliga – Kvinnor vs Män. Vi transpersoner fuckar med denna tydliga uppdelning, grumlar den.

Det vi bevittnar, och detta sägs alltför sällan rakt ut, är en kamp om vilken feministisk strategi som är vägen framåt. Utan den ramen blir debattens påhopp obegripliga.

Nino Mick

Det behöver inte vara ett hinder för strategin – vi är trots allt så få att det skulle gå att köra över oss. Det är denna kraftmätning som äger rum idag. Kort sagt, vissa feminister försöker utesluta transpersoner, isolera oss från en ny feministisk våg – ”Transdebatten” för två år sedan innehåller flera exempel. Och som svar försöker transinkluderande feminister utesluta feminister som Kajsa Ekis Ekman, isolera dem från rörelsen och begränsa deras inflytande. Ett tydligt exempel är listan över topp fem transfientliga feminister, publicerad här i Kontext.

Det vi bevittnar, och detta sägs alltför sällan rakt ut, är en kamp om vilken feministisk strategi som är vägen framåt. Utan den ramen blir debattens påhopp obegripliga. Risken är också överhängande att dessa positioner blir låsta som varandras spegelbilder, och att ingen av dem är hela svaret. Den här texten är ett försök att skissa på en tredje väg. En sådan skiss måste ta sin början i historien.

Hon doppar en bunt stickor i flytande fosfor, står framåtlutad över de kemiska ångorna, som i längden får käkarna att ruttna inifrån. Kvinnorörelsens första våg kämpade för juridiska rättigheter för borgerliga kvinnor. Att få rösträtt. Att förklaras myndig att förvalta sin egendom. Det hjälper inte den kvinna som inget annat äger än sina flinka fabrikshänder. I min hemort var en majoritet av arbetarna på tändsticksfabriken kvinnor och flickor. Ändå är det bara män som dyker upp i protokollen från fabrikens fackförening vid nittonhundratalets början.

Feminismens andra våg växer sig stark flera decennier senare, under sent sextiotal. Socialisterna sa: Arbetare ska ta makten över produktionsmedlen, vi behöver inga direktörer! Feministerna sa: En kvinna behöver en man som en fisk behöver en cykel! 

1975 så inleder den autonoma marxisten och feministen Silvia Federici sin numera klassiska text Wages Against Housework med att konstatera: ”De kallar det kärlek. Vi kallar det obetalt arbete.” En politisk kampanj har angripit Italiens starka hemmafruideal, och parollen Wages for Housework sprider sig över världen. Kvinnogrupperna bakom kampanjen säger: Hemarbete är arbete, och för arbetet begär vi lön.

Silvia Federici är tydlig med att det inte är de efterfrågade pengarna i sig som är det revolutionära elementet i kampanjen. Visionen är att transformera synen på kvinnor och kvinnors roll i hem och samhälle. Hemarbete är, enligt Silvia Federici, ”den mest genomgripande manipulation, det mest subtila och mystifierade våld som kapitalismen någonsin begått mot någon del av arbetarklassen”. Visst, säger hon, kapitalismen får alla arbetare att tro att de är jämlika med chefen, bara för att de får lön. Men kvinnor hjärntvättas att tro att omsorg, kärlek och hushållsarbete är vad de är naturligt bra på, att det är deras enda tänkbara lott i livet.

Med dessa tänkare och aktivister blir kärlek och omsorg en arena för politisk kamp, en fråga om arbets- och resursfördelning, där kvinnor och män har olika intressen. Kvinnor skapas ”som en klass vars uppgifter och egenskaper nedvärderas på ett ekonomiskt, socialt, psykologiskt och politiskt plan”, med Nina Björks formulering i Under det rosa täcket. När Silvia Federici kräver erkännande av hemarbetet som arbete så tänker hon att det är del av en process för att kvinnor ska upptäcka sig själva som klass. 

Feminismens andra våg gav resultat: Förskola, sjuk- och äldrevård, aborträtt, liksom mer makt i fackföreningar och det politiska livet. Det går inte att överskatta vad dessa reformer gör för dagens ciskvinnors – och transpersoners – möjlighet att leva och kämpa vidare.

I det senaste numret av tidningen Brand beskriver Kontexts Erik Gunnarsson hur de senaste trettio årens hbtq-politiska framsteg skett exakt samtidigt som nyliberalismens breda genomslag. Nedskärningar och privatiseringar av välfärden får grönt ljus samtidigt som hbt-personer fått juridiska rättigheter. Som sommaren 1994, när partnerskapslagen röstas igenom dagen innan det arbetarvänliga pensionssystemet avvecklas. Det här talar tydligt om vilket samhällsklimat som rådde när hbt-rörelsen välkomnades in i värmen, och vilka hbt-politiska krav som var möjliga att ställa.

Tidigare under nittonhundratalet har hbt-personer blivit kringskurna och isolerade, inte minst genom kriminaliserande lagstiftning och sjukdomsförklaringar. Det gäller även deltagandet i sociala rörelser. Självklart har lesbiska varit del av kvinnorörelsen, liksom det finns små grupper (som Röda bögar) som gjort queera interventioner i socialistiska kretsar. Men på det stora hela har queera perspektiv inte fått utrymme när kvinnorörelsen formulerat realpolitiska krav – och ännu mindre i socialismen.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att RFSL sökt sig andra vägar, till exempel partipolitisk lobbying och allianser med näringslivet under Pridefestivaler. Strategin har visat sig fruktbar. I alla fall fram till idag.

Det vi har framför oss idag är varken socialdemokrati eller liberalism, utan en växande konservatism och fascism. Vi ser att både asylrätt och aborträtt utmanas – rättigheter är trots allt inte naturlagar, utan framgångsrik kamp som bevarats av lagstiftning. Som lergods bränns i en ugn. De grupperingar som vädrar morgonluft vill inget hellre än att krossa våra krukor. Alltså måste vi försvara alla vunna rättigheter, samtidigt som vi söker nya strategier.

Kvinnorättskämpar som vill kicka ut oss transpersoner ur feminismen, kan de erbjuda svaret på fascismens våld? Kvinnor har onekligen enormt mycket att förlora på den politik som väntar om de inte gör motstånd. Till det hör att kvinnor utgör den större delen av arbetarklassen och utför större delen av hemarbetet,  därför är systemet sårbart för kvinnors uppror och strejker. Socialistiska, transexkluderande feminister som Kajsa Ekis Ekman och Nina Björk hade kunnat visa vägen mot en kraftfull kvinnokamp tillika massrörelse som vägrar godta att fascismen slår undan benen för kvinnors framsteg. Men jag tror inte det kommer bli så, av två skäl.

Feminismens gräsrötter har organiserat sig transinkluderande i så många år att man inte enkelt utesluter oss igen.

Nino Mick

För det första så är transpersoner viktiga organisatörer i det feministiska basarbetet på många platser. Tjej- och transjourer, åttonde mars-aktiviteter, ta natten tillbaka-demonstrationer. När vi kämpar tillsammans blir vi beroende av varandra och börjar ha varandras ryggar. Feminismens gräsrötter har organiserat sig transinkluderande i så många år att man inte enkelt utesluter oss igen. Det bästa sättet att se till att det förblir så, är att fortsätta arbeta praktiskt tillsammans – studera, lyssna, kompromissa, kämpa.

För det andra, och det här är den viktigaste punkten, så handlar en politisk definition av kön om arbetsfördelning. Med politisk menar jag här en kampinriktad definition som visar på gemensamma intressen för en massa av människor. Kvinnoklassen som politisk klass definierades genom sin motsättning till män som grupp, i likhet med hur arbetarklassen definieras genom sin motsättning med kapitalistklassen: arbetare är den som bara har sin arbetskraft att sälja för att överleva, kapitalist är den som lever på andras arbete. Andra vågens kvinnorörelse vann kraft ur att analysera den då rådande arbetsfördelningen där kvinnan skötte hemmet och omsorgen av barnen, de sjuka, de äldre. Ens biologi avgjorde ens lott i livet – alltså kunde biologiska karaktäristika utgöra avgränsningen av kvinnoklassen.

Men att idag låta biologiskt kön bilda grunden för vilka som tillhör denna klass av omsorgsarbetare, det kan inte vara riktigt. Det är att ignorera kvinnokampens stora segrar, och hur den i grunden omdanat samhällen, inte minst i nordiska länder. Ta förskolan som exempel: 1977 gick bara ett av tio barn på förskola, trettio år senare var det nio av tio (https://www.dn.se/livsstil/fran-paroll-till-rocknroll/). Jag menar inte att biologi och kropp saknar betydelse – varje dag i mitt liv är ett litet vittnesmål om motsatsen. Men eftersom en socialistisk feminism måste utgå från folks verkliga livsvillkor så är det inte biologin som är den mest avgörande faktorn, utan organiseringen av omsorgen. Idag, liksom för femtio år sedan. 

Mycket av det som andra vågens feminister formulerade är fortfarande giltigt. Efter jobbet kommer många kvinnor hem till vad sociologen Arlie Russell Hochschild kallat för det andra arbetsskiftet – kvinnor åläggs fortfarande merparten av hemmets arbetsbörda

I Annie Lööfs nyliberala drömvärld så skulle samtliga nyanlända unga män anställas inom vård och omsorg – i privatägda bolag, förstås, där högsta chefen mycket väl kan vara en kvinna. Vem är mannen i det förhållandet?

Nino Mick

Men jämfört med femtiotalet sker inte lika mycket omvårdnad innanför hemmets fyra väggar. Större delen av omsorgsarbetet utförs av barnskötare, pedagoger, vårdarbetare, personliga assistenter, storkökskockar, lokalvårdare och hemtjänstpersonal – välfärdsjobb som skapades i mängder under socialdemokratins storhetstid. Lägg därtill de privata serviceyrken som kapitalet gärna vill se fler av, med RUT som en krona på toppen. Av oss som arbetar inom dessa sektorer är en överväldigande majoritet kvinnor, men det är ingen naturlag. I Annie Lööfs nyliberala drömvärld så skulle samtliga nyanlända unga män anställas inom vård och omsorg – i privatägda bolag, förstås, där högsta chefen mycket väl kan vara en kvinna. Vem är mannen i det förhållandet? Vem exploaterar den andres omsorg och kärlek? 

Mycket som förr var obetalt hemarbete är idag lönearbete. Stat och kapital har gjort sina motdrag mot kvinnorörelsens framgångsrika offensiver, marknaden har omorganiserats. I rådande läge kan det inte räcka att försöka upprepa nittonhundratalets kvinnokamper, så som de gjordes då. 

Samhället har omdanats – alla vi queers är lysande bevis på den saken, barn av den kampen – men den feministiska revolutionen hann bara halvvägs. Den har dessutom börjat rullas tillbaka. En konservativ och fascistisk massrörelse angriper redan. Var är den massrörelse som kan slå tillbaka? 

Historiskt sett så var socialismen en sådan massrörelse, som erbjöd helt andra vyer än nationalisternas världskrig: Arbetare har inget fosterland. Men socialismen var patriarkal, arbetarrörelsen hindrade kvinnor att organisera sig, socialister såg inte kvinnors arbete som arbete, de hyllade maskulin styrka och ungdom, de var funkofoba, rasistiska, queerfientliga. 

Idag, då? I mina socialistiska sammanhang är queers i majoritet och feminismen en självskriven del av kampen. Vem vet vad vi kan genomföra, om vi segrar?

Silvia Federici, 1975: Wages Against Housework. Hittas online här: https://thecommoner.org/wp-content/uploads/2019/10/04-federici.pdf

Nina Björk, 1996: Under det rosa täcket. Wahlström & Widstrand. Pocketutgåvan, tryckt 2016. Citat från s. 312.

Erik Gunnarsson, 2020: HBTQ-politik hand i hand med nyliberalismen, i tidningen Brand nr 1.2020

Texten är inspirerad av Alyson Escalantes “On Women As A Class: Materialist Feminism And Mass Struggle”, 2018.

Nino Mick är poet och tågvärd i Göteborg. Nino Micks diktsamling Tjugofemtusen kilometer nervtrådar släpptes 2018.