200 dagar i Gaza

“Fasornas djup övergår vår förmåga att beskriva dem”, sa James Elder, talesperson för FN:s barnfond Unicef, i mars efter att ha besökt Gaza. “Jag har helt enkelt inga ord kvar”, sa Dennis Francis, ordförande för FN:s generalförsamling i april. Efter tvåhundra dagar är vi många som famlar efter ett språk som klarar uppgiften.

Substantiven är helt otillräckliga. Humanitär kris, svältkatastrof, krig, massaker, etnisk rensning, folkmord – vad är det, egentligen, mer än abstrakta begrepp utan resonans i vår tillvaro?

Adjektiven beskriver det värsta, den farligaste, det mest avskyvärda, det skamligaste, den största katastrofen. Vad kommer efter, när inte superlativ räcker?

Och verben? Dödssiffrorna fortsätter att klättra, krigsförbrytelserna fortsätter att begås, avgrunden fortsätter att vidgas. Ödeläggelsen av ett samhälle, ett kulturarv och en framtid bara fortsätter, medan orden förbrukas.

Och allt detta förmedlade jag i passiv form. Under krigets första hundra dagar upprördes jag över de passiva beskrivningarna av bomber som föll, nödhjälp som hindrades, svält som hotade. Det låter som om det bara händer, invände jag. Utan subjekt och knappt med objekt.

Det finns inget språk som räcker till för att beskriva det som sker i Gaza. Eller så ser jag det inte, det är för många bilder på näthinnan av döda, lemlästade, skräckslagna människor.

Utan agens eller avsändare. Hundra dagar senare skriver jag själv i apatisk form.

Det finns inget språk som räcker till för att beskriva det som sker i Gaza. Eller så ser jag det inte, det är för många bilder på näthinnan av döda, lemlästade, skräckslagna människor.

“Gaza har fortfarande förmågan att chocka oss”, sa Martin Griffiths, chef för FN:s humanitära organ OCHA, när det hade gått fem månader. Det är inte Gaza som chockar mig.

Allra mest omskakande är inte det lidande som varken adjektiven, substantiven eller verben kan göra rättvisa. Det är upplevelsen av att befinna sig i två parallella verkligheter. En där snart femton tusen barn – femton tusen barn! – har dödats av soldater som tillhör en av världens mest avancerade arméer. En annan verklighet där det inte spelar någon roll att snart femton tusen barn har dödats.

Ett barn skadas eller dör var tionde minut, varje timme, varje dag i Gaza. Varför stannar inte allting upp? Tänk om det var här, tänk om det var våra barn? Varför räcker det inte att det är deras barn?

Det är inte Gaza som chockar mig. Det är att palestinier i alla lägen, på alla platser, i Palestina och i exil, måste bevisa sig förtjänta av sitt människovärde. Vetskapen om att vara rättslös och skyddslös har ärvts från generation till generation under det senaste seklet. I den gemensamma palestinska referensramen ingår numera också upplevelsen av att skuldbeläggas för sin egen utplåning. 

You caged them, you starved them, you bombed them, you blamed them, stod det på ett plakat i ett av alla demonstrationståg som i tvåhundra dagar fyllt gator världen över. Även en totalt historielös analys måste komma fram till den slutsatsen.

Om tidsperspektivet är tvåhundra dagar, låt oss väga händelserna i varsin vågskål. I den ena, det dåd som väpnade palestinska grupper från Gaza utförde under en helg i oktober, där omkring 1100 israeler och 70 utländska medborgare dödades och drygt tvåhundra togs som gisslan. Konsekvenserna blev omedelbara för hela den palestinska befolkningen, som hölls kollektivt ansvariga och straffades, även av omvärlden genom bland annat indraget bistånd. I den andra vågskålen Israels angrepp på Gaza som inleddes samma helg i oktober.

Under det dryga halvår som passerat sedan dess har Israel stängt av vatten och el och använt svält som krigsvapen. Armén har skjutit prick på civila, ​​bombat tältläger, sjukhus, matköer, hjälpkonvojer och lekplatser, drivit 1,7 miljoner människor på flykten, dödat 34 000, skadat 77 000 och lagt Gaza i ruiner. Bakbundna lik har hittats i massgravar. Inga konsekvenser.

De svartvita, gryniga fotografierna från Al Nakba, folkfördrivningen 1947-48 då 750 000 palestinier förvisades till ett flyktingskap som består än idag, kommer till liv i bilderna som når ut från Gaza. Barn, män, kvinnor i alla åldrar vandrar till fots med sina tillhörigheter i famnen, eller sitter ihopträngda på en kärra. Nu är det videor i färgformat vi ser på våra skärmar, vi hör drönare surra i luften ovanför dem.

Vi slipper känna den kväljande lukten av död som är överallt i Gaza. I bakgrunden skymtar husskelett som fornlämningar av ett liv som levdes för bara ett halvår sedan. Inte heller till den tillvaron finns någon återvändo. 

Motaz är rädd att glömma någon; plötsligt slår det honom att en vän har dött som han inte har hunnit ta mentalt farväl av. Det går inte att sörja sina döda var för sig, när de blir fler för varje dag som passerar.

Motaz Azaiza, fotograf som lämnade Gaza i januari efter att under 108 dagar och nätter ha kablat ut krigets inferno via sociala medier, beskriver tillvaron utanför som värre.

Skulden över att ha överlevt och förlusten av så många familjemedlemmar, vänner, grannar och kollegor, är omöjlig för en människa att härbärgera. Motaz är rädd att glömma någon; plötsligt slår det honom att en vän har dött som han inte har hunnit ta mentalt farväl av. Det går inte att sörja sina döda var för sig, när de blir fler för varje dag som passerar.

Nu, på utsidan, tvingas Motaz också konfronteras med sin egen maktlöshet, de arton miljoner följarna till trots. “Det som händer i Gaza är inte content för er” sa han i en intervju med CNN. “Vi berättar inte för er vad som händer för att ni ska gilla eller dela det. Vi väntar på att ni ska agera. Ni måste stoppa det här kriget”.

Och i Gaza fortsätter de skadade och stympade och hemlösa och föräldralösa och svältande och torterade att vittna. Hjälporganisationerna fortsätter att larma, FN-företrädarna fortsätter att ömsom vädja, ömsom fördöma i allt starkare formuleringar. 

Det är inte Gaza som chockar mig. Det är att Internationella domstolen kan slå fast att Israel sannolikt begår folkmord mot 2,3 miljoner palestinier i Gaza och ändå framställs protester mot kriget som störningsmoment.

Det är att slagord i demonstrationer betraktas som ett större problem än det demonstrationerna handlar om.

Det är att svensk vapenhandel med samma stat som utreds för folkmord inte blir förstasidesnyheter. Det är att riksdagsledamöters bjudresor till illegala bosättningar passerar obemärkt förbi.

Det är att en krigförande parts lobbyister bjuds in till tv-soffor som experter.

Det är att smutskastning och hot mot dem som försvarar principerna om universella mänskliga rättigheter är så vanliga att ingen längre förväntar sig något annat.

Det är att förtrycket mot palestinier är så normaliserat att israeliska ministrar i den mest högerextrema regering landet haft, öppet kan förneka palestiniernas rätt att existera och ändå åtnjuta villkorslöst stöd.

Det är att människor som just nu genomlever helvetet på jorden berövas erkännandet att de orätter som begås mot dem, faktiskt begås. 

Därför måste vi trots allt hitta ord för det obeskrivbara. Vilka som helst får duga. Ingen ska kunna säga sedan, att det var tyst medan det pågick. 

______________

Johanna Wallin är skribent, översättare och kommunikatör och har bott nio år i Palestina, främst i Jenins flyktingläger, och arbetat på Frihetsteatern. Aktuell med Ingen vanlig pappa som man bara har (Ordfront, 2023.)