Folkutbytet av kvinnor – en konspirationsteori

I en text publicerad i Aftonbladet i mars, med rubriken ”Jag vill inte dela duschrum med Ibi-Pippi”, recenserar Åsa Linderborg en enskild transpersons kropp och kommer fram till att hon inte kan tänka sig att dela omklädningsrum tillsammans med henne. Men hon stannar inte där. Nej, Linderborg oroar sig också för att ”kategorin kvinnligt biologiskt kön ska kastas på skräphögen”. Åsa Linderborg är inte ensam om att lufta den oron. Just nu sprids en konspirationsteori i  delar av den västerländska offentligheten som går ut på att ett erkännande av transpersoners rättigheter och existens är synonymt med att kvinnokategorin håller på att utraderas. I samband med att hemsidan 1177 Vårdguiden gick ut med att de, i största möjliga mån, skulle använda ett könsneutralt språk, hördes liknande tongångar. Tidigare utrikesministern och socialdemokraten Margot Wallström, som också  arbetat internationellt med feministiska frågor, enades här med högerdebattören Ivar Arpi om att  det kan få “allvarliga konsekvenser” om man försöker “radera ut” män och kvinnor.

Det är nämligen inte bara debattörer som identifierar sig som vänsterfeminister som pratar om utraderingen av kvinnor. Teorin vädras även bland konservativa kristna röster och högerextrema debattörer.

Även det offentliga samtalet om journalisten Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens”, som publicerades 2021 och drev samma tes, visade med tydlighet att många inte förstår från vilken ideologisk miljö teorin är hämtad. Det är nämligen inte bara debattörer som identifierar sig som vänsterfeminister som pratar om utraderingen av kvinnor. Teorin vädras även bland konservativa kristna röster och högerextrema debattörer.

En snabb sökning på begreppet “female erasure” ger tusentals träffar. Idén, som numera framförs av såväl konservativa tankesmedjor som feminister som ofta kallar sig “gender critical”, på svenska ofta genuskritiska,  går i korthet ut på att aktivister som tror på “gender ideology” aktivt försöker radera ut eller till och med utplåna kvinnor. Inom de genuskritiska rörelserna beskrivs “genusideologin”, enligt den italienske forskaren i politisk filosofi Lorenzo Bernini, som en ideologi som, med hjälp av prat om social rättvisa, försöker tvinga fram en människa som är varken man eller kvinna.

Vad som framförs här är alltså idén om en slags folkutbyte, där kvinnor, och därför även män, utplånas, och ersätts med en icke könad människa. Den franske prästen och psykoanalytikern Tony Anatrella, som gjort sig känd för sina konservativa hållningar i frågor som rör kön och sexualitet,  publicerade i slutet på 90-talet en artikel som blivit inflytelserik inom både den genuskritiska rörelsen och ytterhögern i stort. Enligt Anatrella ser den sekulära och liberala staten skillnaden mellan män och kvinnor som ett hinder för ekonomisk tillväxt, och bedriver därför ett krig mot könsbinariteten.. Han formulerar här en sorts ytterhögerns antikapitalism, där den liberala statens mångfaldssträvanden främst skadar kvinnor, just för att deras politiska position utraderas. Begreppet kvinna förstås här inte som, inom socialistiska feminismer, en klassposition, utan istället som en biologisk och autentisk kategori, något naturligt givet. 

Att det är omklädningsrummet som är platsen där hotet utspelar sig är ingen slump. Här finns den nakna, oskyddade, vita kvinnokroppen. Att beskriva just denna kropp som utsatt och skyddsvärd har en lång historia.

Centralt för folkutbytesteorier är en föreställd dynamik mellan en hotad, utsatt grupp och en lömsk infiltratör. Genom att piska upp en rädsla för att “de andra” ska nästla sig in och ta över, blir det möjligt att peka minoriteten, och inte majoritetssamhället, som den som är hotfull eller farlig. Professorn i genusvetenskap Judith Butler har konstaterat att det bland annat är det som gör att genuskritiska rörelserna inte bör kallas reaktionära, utan fascistiska trender. Detta, menar hen, eftersom fascistiska rörelser får sin kraft av att mobilisera människor från hela det politiska spektrumet, såväl progressiva som liberala och konservativa, samtidigt som de spelar på rädslan för infiltration och förstörelse.

I Åsa Linderborgs text är det hon själv, en vit kvinna ur borgerligheten, som hotas av transpersonens närvaro. Sveriges Kvinnoorganisationer, ett paraplyorgan som samlar många svenska kvinnoorganisationer, skriver samtidigt att en förbättrad möjlighet för transpersoner att få rätt juridiskt kön innebär ett hot mot kvinnor i omklädningsrum. Att det är omklädningsrummet som är platsen där hotet utspelar sig är ingen slump. Här finns den nakna, oskyddade, vita kvinnokroppen. Att beskriva just denna kropp som utsatt och skyddsvärd har en lång historia. I rasistiska rörelser har samma hotade vita kvinnokropp använts för att motivera allt från lynchningar i slaveriets USA, till stängda gränser i 2000-talets Europa. 

Med andra ord, transrörelsens strävande efter rättigheter för transpersoner är enligt denna syn i sig en del i folkmordet på vita, genom att förstöra innebörden av begreppen man och kvinna och därmed också den vita reproduktionen.

För ett antal veckor sedan framkom att SD:s chefsideolog Mattias Karlsson deltagit i att ta fram ett manifest på nätet som drev tesen att det pågår just ett folkutbyte i Sverige. Idén är vanligt förekommande i högerextrema miljöer och återfinns i hjärtat av Sverigedemokraternas världsbild. Den vilar på två ben: För det första uppfattningen att det pågår en process där vita svenskar ”byts ut” mot muslimer. För det andra tanken om att det här utbytet är medvetet genomfört av den så kallade ”djupa staten”, som består av en judisk, kulturmarxistisk och liberal politisk elit som styr i det fördolda. När Mattias Karlsson möttes av kritik, sa han att manifestet var ett internt dokument som inte är färdigt, men att texten ”  I grova drag (…) pekar ut en riktning i svensk samhällsutveckling som jag menar till största delen är korrekt”. I den här världsbilden är människor som söker asyl ett vapen i folkutbytet, dirigerat av den djupa staten för att utradera vita människor. Ofta förekommer argumentation för att migrationen måste stoppas för att skydda vita kvinnor från sexuella övergrepp.

Det är mot den bakgrunden Åsa Linderborgs och andras uttalanden om att utökade rättigheter för transpersoner skulle innebära ett utraderande av kvinnor måste förstås. Samma konstruerade rädsla för att den strukturellt missgynnade minoriteten ska ta sig in och radera ut majoritetssamhället ekar i argumentationen.  Hbtqi-personer har alltid varit en huvudfiende för extremhögern, eftersom vi ses som ett hot mot den vita reproduktionen inifrån. Den högerextreme amerikanske skribenten och antisemiten Andrew Joyce skrev redan 2015 att “Genom att underminera innebörden av vad det är att vara man och kvinna, undergräver man det sunda familjebegreppet. Och när det sunda familjebegreppet undergrävs för en specifik grupp, drivs den gruppen allt närmare att vara offer för folkmord”. Med andra ord, transrörelsens strävande efter rättigheter för transpersoner är enligt denna syn i sig en del i folkmordet på vita, genom att förstöra innebörden av begreppen man och kvinna och därmed också den vita reproduktionen. Här syns tydligt hur antisemitismen, islamofobin och transhatet är tätt sammanväxta.

Liknande föreställningar förekommer även i Sverige. När den numera avsomnade radikalfeministiska sajten Gardet lanserades 2019, ledd av medieprofilen Cissi Wallin, publicerades snabbt transfientliga texter. Inte ens ett år efter lanseringen framkom att en av de skribenter som skrivit flera av de texter som varit mest aggressiva i sin retorik mot transpersoner också hade en koppling till den nazistiska sajten nordisk.nu, där hon uttryckt antisemitistiska ståndpunkter.

Den offentliga debatten om allt som rör transpersoners liv brutaliseras.

I USA införs nu i snabb takt lagstiftningar som inskränker transpersoners rättigheter och liv. Ett stort antal delstater har stoppat all transvård för ungdomar, i vissa fall också kriminaliserat handlingen att ge vård. I Florida lades nyligen ett förslag om att tvångsomhänderta transbarn från familjer som stöttar dem. Samma delstats ökända lagstiftning ”Dont Say Gay” förbjuder alla samtal om könsidentitet i skolor.

I Sverige pågår en liknande utveckling, om än långsammare. I stort sett all transvård för minderåriga, som oftast bestått av pubertetsblockerande hormoner, är stoppad. Nyligen fick ett kollo för unga personer som funderar över sin könsidentitet ställas in, efter att det kommit information om att det planerats en aktion mot lägret. Den marginella förbättring av transpersoners rätt till den egna kroppen som de nya könstillhörighetslagarna är tänkta att införa har återigen mötts av en omfattande backlash och förslaget, som skulle röstats om i riksdagen den februari i år, har dragits tillbaka. Den offentliga debatten om allt som rör transpersoners liv brutaliseras.

Att idén om att ett förbättrande av transpersoners liv är en del av ett pågående folkutbyte nu återfinns i majoritetssamhället, och förs fram okritiskt av svenska skribenter som sannolikt inte ser sig själv som en del av extremhögern, är därför mycket illavarslande. När Åsa Linderborg, Margot Wallström och Kajsa Ekis Ekman driver den här politiken, ingår de dock, oavsett sin självidentifikation, i ett fascistiskt idébygge. Genom att inta positionen som den sårbara och utsatta vita kvinnan bidrar de till att försvåra ett blottläggande av de ideologiska rötter som tankegodset är hämtat ifrån. 

Det är hög tid att den svenska offentligheten lär sig att känna igen en högerextrem konspirationsteori när de ser den. Oavsett om den framförs av en person som identifierar sig som socialist eller feminist, eller av en högerextrem debattör.

Etiketter: Analys