Den beslagtagna jackan – så slår polisens rasprofilering

Ingen har nog missat inrikesminister Mikael Dambergs inlägg på Instagram där två poliser stoltserar med en beslagtagen Moose Knuckles-jacka som om de precis desarmerat en farlig bomb. Inlägget har mötts av skarp kritik i sociala medier, inte minst på grund av att den lagliga grunden för beslaget kan ifrågasättas, men särskilt på grund av inrikesministerns beskrivning av händelsen. Enligt Damberg kunde ägaren till jackan inte visa något kvitto på att det var han som hade köpt den. Eftersom jackan dessutom var värd ”långt mer än personens inkomster” så togs den i beslag. Inlägget på Instagram avslutades med ett exalterat utropstecken. På sociala medier slogs det snabbt fast att killen måste ha haft skulder som skulle drivas in, eftersom Kronofogdemyndigheten fanns med, eller att det rörde sig om en brottsvinst, eftersom killen var misstänkt för narkotikabrott.

Sedan visade det sig att alla hade fel. Killen hade faktiskt ett kvitto, som han visade upp för polisen. Han var inte heller misstänkt för narkotikabrott. Trots detta togs jackan i beslag eftersom det enligt polisens interna redogörelse uppstod “tjafs” när han vägrade svara på frågor om sina inkomster. Sedan upprättade polisen en anmälan om ringa penningtvättsbrott. Dambergs inlägg på Instagram såväl som det faktiska händelseförloppet väcker frågan om vem det är som profileras av polisen som brottsmisstänkt från första början. 

När polisen i slutet av oktober i år beslagtog min mobiltelefon, i samband med en manifestation för folket i norra Syrien, förklarade jag att jag är jurist och att det krävs misstanke om brott för att ta den i beslag. Jag är inte jurist – i alla fall inte än – men det visste inte polisen som omedelbart gav tillbaka min mobil. Även under den antinazistiska demonstrationen den 1 maj i år i Kungälv blev jag uppmärksammad av en polis: “Var det du med det där gänget förut? Förortsgrabbarna?” samtidigt som han pekade på en grupp ungdomar som tidigare hade blivit utsatta för ingripanden av polisen. När jag svarade att jag inte förstår vad han pratar om kom nästa fråga: “Ja men det är väl dina landsmän?”.

Konstruktionen av den kriminelle är den fattige och den rasifierade. Tröskeln för polisens våldsutövning är ”fel kropp på fel plats” och det innefattar godtyckliga bedömningar av exempelvis en privatpersons inkomster eller dennes utseende. Det är kroppar som läses så som är av främsta intresse för polisen, och det är dessa personer som behöver utarbeta strategier och överlevnadsmekanismer för att undkomma disciplinering. Att polisen bedriver en rasprofilerande verksamhet vet vi inte bara från att lyssna på de människor som dagligen utsätts för detta, även kriminologen Leandro Schlarek Mulinari visade i sin rapport Slumpvis utvald, ras-/etnisk profilering i Sverige att människor stoppas och rasifieras på grund av faktisk eller uppfattad ras-/etnisk tillhörighet.

När Socialdemokraterna vill att det ska bli lättare för staten att exempelvis visitera enskilda eller beslagta “gängkriminellas” föremål behöver vi därför fråga oss själva vilka det är som kommer att drabbas av polisens utökade befogenheter. I en samtid där hårdare tag är hetare än någonsin kommer polisens våldsutövning att koncentreras och intensifieras mot redan stigmatiserade grupper. Uppenbarligen lyckades inte inrikesministern hejda sin iver att visa handlingskraft mot så kallade kriminella, med resultatet att han spred felaktigheter och påhittade brottsanklagelser utan grund riktade mot en enskild medborgare. Att reagera mot detta beteende från en minister är att ställa sig på rätt sida. Vem vill vara den där personen på sociala medier som instinktivt reagerar på bristande rättssäkerhet för vissa grupper med att rättfärdiga och relativisera polisens rasistiska profilering?  Privatpersoner, varav flera är vita, har i sociala medier ställt frågan om de nu måste gå runt med kvitton för sina dyra märkeskläder. Vita människor, ni behöver inte oroa er. Alla andra måste däremot tänka på att våra papper inte kommer vara till någon nytta.

Miran Kakaee är juriststudent och medförfattare till rapporten Rörelsejuridik som motstånd som släpptes av Arena Idé våren 2019.