Därför strör finska fascister blommor över vattnet

I Finland har få känslor så hög status som sorg. Mycket av landets självuppfattning växte fram i skuggan av ett blodigt inbördeskrig, följt av vinter- och fortsättningskriget mot Sovjet, som Finland förlorade. Än i dag firas självständighetsdagen genom allvarsam värdighet och vördnadsfull uppvaktning av krigsveteraner.

Därför är det inte förvånande att sorg är ett attraktivt medel för de grupper som vill sätta agendan för vad Finland ska vara. Ett exempel på det här är hur årsdagen för knivhuggningen i Åbo 18 augusti 2017 används av fascistiska och nationalistiska aktörer i sorgens namn.

Det som senare rubriceras som Finlands första terrorbrott äger rum en fredagseftermiddag i augusti 2017. En man knivhugger tio personer på Salutorget i Åbo centrum. Två av dem dör. Gärningsmannen tillfångatas nästan omedelbart. Han är marockansk medborgare som fått avslag på sin asylansökan i Finland. Under utredningen framkommer att han ansåg sig utföra dådet i Daesh namn.

Det som hände i Åbo skulle jag snarare vilja kalla för ”politiserad sorg”, när sorgen blir ett medel för att sprida och legitimera en politisk syn man redan haft. 

Under dagarna som följer samlas Åbobor på torget för att sörja. Det ordnas flashmobs och religionsdialog. Men det som sedan sker är något annat än det som i forskningssammanhang kallas ”politisk sorg” – som till exempel när mödrar till mördade barn mobiliserar sig, eller när överlevande från masskjutningar engagerar sig för striktare vapenlagar. Då är sorgen själva utgångspunkten, katalysatorn, för aktivismen. 

Det som hände i Åbo skulle jag snarare vilja kalla för ”politiserad sorg”, när sorgen blir ett medel för att sprida och legitimera en politisk syn man redan haft. 

Rasistiska och högernationalistiska grupperingar använde sig snabbt av händelsen för att befästa bilden av Finland som hotat av invandring. Det är inte förvånande, utan i linje med vad som hänt i tidigare inhemska fall där brott begåtts av personer som rasifieras som icke-vita. Enligt forskaren Jason Stanley är det typiskt för fascistiska rörelser generellt att i sin retorik använda sig av idén om ett rent urlandskap som behöver försvaras. 

Det som konkret händer när fascisterna ordnar en sorgemanifestation är att de ger sig själv en aura av respektabilitet, av att de beter sig rätt och värdigt.

I Finland är det emellertid inte enbart ideologiskt uttalade rasister som målar upp Finland som oskyldigt och hotat, utan till exempel president Sauli Niinistö, med bakgrund i Samlingspartiet, säger i samband med dådet att “terrorn har kommit till Finland”.

Kort efter knivdådet arrangerar Åbo stad en minnesstund. År 2018, året efter, beslutar staden dock att inte ordna en återkommande ceremoni, eftersom man inte vill ge brottet symbolvärde.

Istället anordnar en organisation med namnet Kansallismielesten Liittouma (ung. ”Fosterländska Alliansen”, KL) en minnesstund på årsdagen 2018 för att, med deras egna ord, hedra terrorismens offer och uppmärksamma att ”Finland tog ett steg mot den mångkulturella drömmen och anslöt sig till den nya europeiska normaliteten”. Evenemanget går under namnet 188-Kukkavirta (ung. ”188-Blomsterström”, eftersom blommor strös ut på vattnet). Samma dag väljer också Nordiska Motståndsrörelsen att demonstrera, och gör nazisthälsningar framför universitetsbyggnaden med sina flaggor innan de ansluter sig till minnesmanifestationen.

I år, 2019, har NMR hunnit få verksamhetsförbud i Finland, men det är föga hemligt att deras aktiva förflyttat sig till andra nätverk. Däribland KL, som tillåts ordna sin minnesceremoni igen, med en riksdagsledamot från det högernationalistiska partiet Sannfinländarna, vars ledning präglas av personer som upprepade gånger dömts för hets mot folkgrupp och har ett förflutet inom Finlands rasistiska extremhöger, som talare. Bägge åren möter högernationalisterna och nazisterna motstånd i form av demonstrationen ”Åbo utan nazister”, som samlar mer än dubbelt så många deltagare.

Det som konkret händer när fascisterna ordnar en sorgemanifestation är att de ger sig själv en aura av respektabilitet, av att de beter sig rätt och värdigt. Den skapas inte i ett vakuum, utan dels i relation till sorgens status i Finland, dels genom medias beskrivningar och kontrasten till antifascisternas medvetet karnevaleska demonstration.

Därför måste sorgen ses för vad den är: politiserad. Det har inget att göra med huruvida känslorna som uttrycks är äkta, det handlar om på vilket sätt de används.

“Värdigheten” leder i sin tur till att KL och deras åsikter normaliseras. Att Sannfinländarna i år hade en officiell representant på plats samtidigt som partiet uppmäts som Finlands populäraste visar att normaliseringsprocessen redan hunnit en bra bit. Representanten efterlyste i sitt tal att Åbo borde hedra offren genom att lysa upp en av stadens broar i Finlands flaggas färger varje år, vilket är en övertydlig illustration av vad de samlade vill sörja: inte att människor dör, utan att människor som de uppfattar som finska gör det.

Därför måste sorgen ses för vad den är: politiserad. Det har inget att göra med huruvida känslorna som uttrycks är äkta, det handlar om på vilket sätt de används.

Varje gång någon sörjer i politikens namn är det läge att fråga sig vem som sörjer vem – och varför? Den organiserade fascismens kapande av sorgen behöver pekas ut. Annars fastnar blicken på blommorna på vattnet, och ingen ser när de som låtsas sörja flyttar fram sina positioner. 

Ylva Perera är litteraturvetare och forskar om antifascism i finlandssvensk litteratur vid Åbo Akademi.