Babak Karimi: "Jag misshandlades av maskerad polis i mitt eget sovrum"

Reportaget publiceras även i inläst format. Lyssna här direkt via hemsidan eller följ Kontext Press i din podcast-app: iTunes, Acast, Spotify eller Radio Noden.

Babak Karimi vaknar av att ett par maskerade män med vapen står i hans sovrum.

Det måste vara ett rån, hinner han tänka – han måste samarbeta med de här männen om han ska överleva.

Han är ensam i sovrummet. Hans pojkvän, som låg bredvid honom när han somnade, ligger inte längre i sängen.

Männen skriker på honom. Frågar var hans laptop är. 

Enligt Babak Karimi hoppar de upp på sängen och börjar slå honom över huvudet. 

Sedan drar männen bort honom från sängen och lägger honom på golvet. En av dem sätter sig på honom. Han känner stötarna från ett elchockvapen. 

– Jag är paralyserad, men samtidigt väldigt levande. Jag tror att det är såhär jag ska dö, säger Babak Karimi. 

De öppnar garderoben. Letar efter telefoner och datorer, kräver lösenord. Sedan sätter de handklovar på Babak Karimi.

– Det är så min morgon startar. 

”Jag tror att det är såhär jag ska dö.”

Babak Karimi

Babak Karimi har varit trött och stressad på sistone. All tid har gått till att starta en ny restaurang. Långa timmar på hamburgerbaren i centrala Malmö, som han länge längtat efter att öppna. 

Lagom till öppningen kommer coronapandemin. Det har varit en tuff tid. Men nu är han hemma i sitt sovrum, insjunken i sömn. Det är mars 2020 och i rummet bredvid sover hans mamma, Mandana. 

Hon vaknar av att några män lyser på henne med en ficklampa. Det första hon ser när hon öppnar ögonen är det starka ljuset, och deras vapen. 

– Jag trodde att jag drömde, säger Mandana.

Hon försöker begripa vad som pågår. En av männen säger till henne:

– Du känner inte din son. Han är inte den du tror att han är. 

Sen stänger de dörren. 

–  Jag är där med hunden. Och jag hör min son skrika och skrika, säger Mandana. 

Sedan blir det tyst i rummet bredvid. 

– Allt de säger är att min son kommer sitta minst två år i fängelse. De tar alla telefoner, laptop. De låter mig bara behålla min mobil.

I vardagsrummet sitter Babak Karimis partner, Dennis. 

Männen har dragit ut honom från rummet. Han har en benskada och haltar, hann inte ta på sig några kläder. Nu sitter han på soffan naken och hör hur hans pojkvän ropar från sovrummet.

Dennis och Babak Karimi har vid den här tiden varit tillsammans i tio år. De träffades i Malaysia. 

De arbetar ihop, bor ihop, gör nästan allt ihop. 

Men nu sitter Dennis på soffan medan männen släpar ut hans pojkvän från lägenheten. 

– De frågade mig en massa frågor, men berättade inte varför de var där, säger Dennis. 

Han förstår inte vad som händer. 

Men han har förstått vilka männen är. 

De är poliser. 

Det vet däremot inte Babak Karimi när han förs ut till en bil, där en man sätter sin fot på hans rygg och skriker på honom. Håll käften!

Först när de är framme vid Porslinsgatan i Malmö går det upp för honom vilka det är som väckt honom den morgonen. 

– Jag blir lättad, och tänker att då kommer jag iallafall inte att dö. 

De frågar efter hans identitetshandlingar och tar med honom till en cell. 

Nu kvarstår bara frågan. 

Vad gör han här?

På andra sidan stan sitter Mandana i deras gemensamma lägenhet och undrar vad hennes son kan ha gjort sig skyldig till. Hon åker till sitt arbete, som undersköterska på ett äldreboende. Där är det i vanliga fall inte tillåtet att ha mobiler på arbetstid, men hon förklarar för sina kolleger att det är en nödsituation. 

Tankarna rusar i hennes huvud. Varför frågade poliserna så många frågor om ifall de brukade ha barn på besök? Vad är det Babak har gjort? 

Dagen går. 

Ingen ringer.

Våldtäkt mot barn.

Sexuellt övergrepp mot barn. 

Barnpornografibrott. 

Klockan 07.54 delges Babak Karimi misstankarna mot honom.

Tittar på poliserna som berättar för honom att det är allvarliga anklagelser. 

Hör när de säger att det är rekommenderat att han har en advokat. 

Hör också hur de berättar om hans andra rättigheter. Mat och vård. 

Han samlar sig och frågar efter en sjuksköterska. Huvudet dunkar från slagen. 

– Jag börjar inse att detta inte är en dröm. Någonting händer som är väldigt, väldigt fel. 

Ingen sjuksköterska kommer. 

”Jag börjar inse att detta inte är en dröm. Någonting händer som är väldigt, väldigt fel.”

Babak Karimi

Förhöret påbörjas klockan 13.21. 

Förhörsledare är Jenny Rosdahl. Hon frågar Babak Karimi om en mailadress. Är det hans?

Hon frågar om hans mobilnummer. Om en adress. Har han bott där? 

Han svarar jakande på allt. 

Förutom misstankarna. 

Ur förhöret:

– Dem är fel. Det har inte hänt. 

Som jag tidigare berättade så laddades det upp 21 filer via Yahoo mail och vi misstänker att det är du som laddat upp dem. 3 av dessa filer är bedömda som grovt material samt så misstänker vi att de är egenproducerade.

Vad tänker du om det?

– Ännu mer konstigt. 

Hur menar du då? 

– Det är inte sant, inte något som jag har gjort. 

Jenny Rosdahl förtydligar vad det handlar om. Hon säger att två av bilderna visar en ung pojke som visar sin rumpa och blir berörd av en vuxen persons hand. 

Det handlar om 48 bilder som är bedömda som övergreppsmaterial, 98 bilder som är bedömda som grovt övergreppsmaterial, 3 filmer som är grovt övergreppsmaterial. Vad tänker du om detta? 

– Konstigt. 

Babak Karimi föreslår att det kanske är bilder på hans sambo. 

Förhörsledaren förklarar att det är det inte.

Så får Babak Karimi tillslut se fotografierna. 

Det får också förhörsledaren, förhörsvittnet och försvarsadvokaten. 

När han inser vad de gemensamt har framför sig byts hans rädsla ut i ilska. 

– Det där är min sambo. Han är trettio år gammal och vi har varit tillsammans i tio år. 

Enligt förundersökningsmaterialet, som Kontext tagit del av, baseras misstankarna mot Karimi på bildfiler som kommit till polisens kännedom via organisationen National Centre for Missing and Exploited Children (NCMEC), som finansieras av USA:s justitiedepartement och bistår myndigheter och privatpersoner i fall som rör exempelvis övergrepp mot barn. NCMEC övervakar mailtjänsten Yahoo genom algoritmer som avläser fotografier med naken hud. Bilderna på Dennis har av NCMEC kategoriserats som barnpornografi. Den 6 mars undersöks fotografierna av svenska polisregion Syds egen granskare, som gör samma bedömning.

Mindre än en vecka senare genomförs en husrannsakan hos Babak Karimi.

När Mandana återser sin son är hon arg. Hon vill veta vad han har gjort. 

Babak Karimi gråter. Han är svullen i ansiktet.

Dennis berättar om när han återsåg sin pojkvän. 

– Han blödde och hade blåmärken. På örat syntes intorkat blod. 

Poliserna undersöker Dennis. De vill bekräfta att han har ett likadant födelsemärke som den man på bilderna som i förundersökningen beskrivits som “ej förpuberterad”. 

– Jag kände mig förödmjukad över hur de dömde mig. Jag kände som att det är mitt fel, att om jag bara ätit mer…

Men han är arg också. 

– Jag känner mig som en råtta i ett experiment. Och om något skulle hända mig nu… jag känner inte att jag kan lita på polisen. 

Poliserna som har väckt Babak Karimi i hans eget sovrum, använt elchockvapen och tagit in honom till förhör, har förutsatt att den asiatiska mannen på bilden, alltså Babak Karimis 30-åriga pojkvän, är ett barn. Och att Babak Karimi, uppvuxen i Iran, är en betydligt äldre man.

– I mitt huvud far tankarna runt. Det har varit illa nog att människor runt omkring oss har satt stämplar på oss i tio år, utan att ens fråga oss. Att jag är en sugar daddy och Dennis min boy toy. Men det är en annan sak att nästan dö på grund av den här fördomen. Slog de mig på grund av de här bilderna? säger Babak Karimi. 

Babak Karimi berättar. Rösten, till en början stadig, bryts. Efter händelsen har han gått tillbaka till arbetet. Förundersökningen mot honom har lagts ned, och han har försökt trycka undan den så gott det går. 

– Föreställ dig själv. Att ha blivit väckt sju på morgonen, blivit behandlad värre än ett djur, och sedan få se den här bilden. 

Han vet inte vad som var värst. Vad som hände i hans eget hem, eller på polisstationen. 

– Det är en sak att missbruka sin makt som polis och komma in i mitt sovrum. Och det är en annan sak när jag är inne i deras lokaler, där de sagt att jag har rätt till en läkare, men ingen kommer. Det är systematiskt, för att de inte vill lämna något bevis över vad de gjort, säger Babak Karimi. 

”Jag känner mig som en råtta i ett experiment. Och om något skulle hända mig nu… jag känner inte att jag kan lita på polisen.”

Babak Karimi

Kontext har kontaktat en av de poliser som verkställde husrannsakan hos Babak Karimi. Han hänvisar till Titti Malmros, den åklagare som tog beslut om att husrannsakan skulle genomföras. 

Titti Malmros har slutat på sin tjänst. 

Hennes chef, Ola Sjöstrand, vill inte uttala sig om hennes beslut. Vi ber honom vidarebefordra vår förfrågan om en intervju till Titti Malmros, men hon återkommer aldrig. 

Jenny Rosdahl, den förhörsledare som förhörde Babak Karimi, kan inte heller uttala sig om gripandet, eller ifall Babak Karimi nekades vård inne på polisstationen. 

Vilket skick var Babak i, efter morgonens husrannsakan?

– Det är ju ett tag sen. Jag har haft många förhör efter det, så det är svårt att komma ihåg. Men han var väl skakig, många är det när de blir införda till polisen, svarar Jenny Rosdahl.

Såg du om han hade några skador? 

– Den utredningen kan inte jag kommentera. Den låg på en annan enhet, säger Jenny Rosdahl. 

Hon syftar på den anmälan om misshandel som Babak Karimi gjort mot polisen, och som hanteras av särskilda utredningar. 

Den 3 april förhörs Babak Karimi om vad som hände i hans lägenhet. Han berättar för förhörsledaren, som återigen är Jenny Rosdahl, att poliserna ställde sig på hans säng att han mottog cirka 15 slag knytnävsslag mot huvudet. Senare drog de ner honom på golvet och slog honom igen, samt utlöste elchockvapnet. Att elchockvapnet utlösts finns också dokumenterat i polisens handlingar. I förhöret berättar Babak Karimi också om hur Dennis bad om att få ta på sig kläder efter att ha dragits ut naken i vardagsrummet den morgonen, men att poliserna sa nej. 

Ur förhöret:

Babak Karimi uppger att han är traumatiserad av händelsen, han kan inte sova, han vågar inte ta av sig kläderna när han ska lägga sig för han är rädd att polisen ska komma igen och har han kläderna på sig kanske det inte gör lika ont. 

[…] Babak Karimi säger att det mest är det psykiska som varit jobbigt, hans psykiska mående har tagit mest skada. 

Förundersökningen om polisens misshandel läggs ner av åklagare Lena Kastlund. 

I underrättelsen om beslutet framgår anledningen: poliserna var maskerade och det går därför inte att fastställa vilka av poliserna som anmälan avser och vem som gjort vad. 

Om poliser begår tjänstefel när de är maskerade, hur går det isåfall att utreda det? 

– Det går ju inte då, om det inte går att fastställa vem som har gjort vad, säger åklagare Lena Kastlund. 

Hördes alla poliser som var på plats?

– Nej de gjorde de inte då, eftersom man inte kan höra dem om man inte vet vem som är misstänkt. Man kan inte förhöra någon utan att delge misstanke och man kan ju inte höra alla som misstänkta heller. Vi har ju väldigt höga beviskrav, att ingen oskyldig ska bli misstänkt. 

Går de inte att höra dem som vittnen isåfall?

– Inte om de kan komma att misstänkas sen, säger Lena Kastlund.

Men finns det isåfall någon som helst möjlighet att få upprättelse mot poliser som är maskerade? 

– Möjlighet finns ju alltid, men det kan finnas svårigheter. Sedan finns ju andra poliser på plats som kan ha hört saker. Man försöker ju alltid göra så mycket som det går, säger Lena Kastlund. 

Tycker du att allt som har kunnat göras har gjorts i det här fallet?

– Ja, det är min uppfattning iallafall. Jag står för mitt beslut och tycker att jag gjort vad man kan göra. 

”Varken jag, min mamma eller Dennis vill bo i Sverige längre, när vi sett den här rasismen och homofobiska behandlingen av oss. Den enda platsen jag sett som mitt hem, Malmö, har tagits ifrån mig.”

Babak Karimi

Det har gått ett år sedan Babak Karimi vaknade av att poliserna stod i hans sovrum, använde sitt elchockvapen mot honom och körde in honom till polisstationen där han inte fick någon vård. 

Ett år sedan de förutsatte att hans pojkvän Dennis var ett barn, och Babak Karimi hans förövare. 

Nu är deras lägenhet nästan tom. Babak Karimis mamma, Mandana, har flyttat till Kanada. Efter händelsen ville hon inte längre stanna i Sverige. 

Dennis har också lämnat landet och åkt till Malaysia. 

Babak har gått i terapi för att prata om händelsen. Han har försökt få misshandeln utredd hos polisen. 

Men när han nu står i lägenheten har han ingen ork kvar. Istället frågar han om någon behöver hans möbler. Allt ska bort. 

När gränserna öppnar vill han också lämna landet. 

– Jag kom inte till Sverige för att jag kände att wow, här är det så fint väder. Jag kom hit på grund av löftet om demokrati. 

Händelsen har förändrat hela hans liv. 

– Jag känner mig inte längre trygg i mitt hem. I Iran visste jag att det var korrupt. Men här framställer man det på ett annat sätt. Varken jag, min mamma eller pojkvän vill bo i Sverige längre, när vi sett den här rasistiska och homofobiska behandlingen av oss. Detta är vad polisen gjort mot mig. Den enda platsen jag sett som mitt hem, Malmö, har tagits ifrån mig, säger Babak Karimi. 

Elina Pahnke är politisk redaktör på Kontext Press. Hon arbetar som frilansjournalist med bas i Malmö.

Ikram Abdulkadir är fotograf och poet. Hennes första soloutställning ”Vi möts i paradiset” visades nyligen på Skånes konstförening. Hon driver instagramkontot @ikramianism.

Läs även intervjun med brottmålsadvokat Linus Gardell, om polisens behandling av Babak Karimi, och intervju med Anne Kaun, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, om polisens användning av algoritmer.