Avskaffandet av straffrabatten gör att fler barn begår brott

I oktober 2023 publiceras en artikel på svt.se med rubriken “Polisen bygger Sveriges första barn-arrest i Malmö”. I artikeln framgår att den särskilda barnarresten byggts eftersom Barnkonventionen kräver att frihetsberövade barn inte placeras tillsammans med brottsmisstänkta vuxna. Rummen ska ge ett mjukare intryck än de vanliga arrestlokalerna, som enligt polisen är skrämmande för många barn.

Hur har vi kunnat hamna i en situation där barn frihetsberövas i så stor utsträckning att det måste byggas särskilda barnavdelningar inom Kriminalvården?

Det finns naturligtvis flera svar på den frågan. Allt fler barn i Sverige misstänks och döms för grova brott. Fram till den 31 augusti förra året väcktes det åtal i 85 fall där den åtalade var mellan 15 och 17 år, det är över 30 fler fall än året innan. Under samma tidsperiod misstänktes 31 barn så unga som 14 år för något brott relaterat till dödligt våld. För tio år sen var det fyra fall.

Anledningen till att vi länge haft kortare straff för unga vuxna är att det rått en bred konsensus i samhället att hjärnan, särskilt de delar som rör konsekvenstänk och förmåga att fatta genomtänkta beslut, i många fall inte är färdigutvecklad förrän vid cirka 25 års ålder.

En förklaring till det ökade antalet barn som misstänkts och döms för brott kan, enligt forskare, ha att göra med den aktiva politiken att ta bort den så kallade straffreduktionen. Fram till januari 2022 har Sverige haft en politik där personer som döms för brott och som är mellan 18 och 21 år får ett reducerat straff. I den offentliga debatten har reduktionen ofta kallats för “straffrabatt”. Anledningen till att vi länge haft kortare straff för unga vuxna är att det rått en bred konsensus i samhället att hjärnan, särskilt de delar som rör konsekvenstänk och förmåga att fatta genomtänkta beslut, i många fall inte är färdigutvecklad förrän vid cirka 25 års ålder. Dessutom har inte Kriminalvården ansetts vara en lämplig plats för unga, då det kan fortsätta forma en kriminell identitet och på andra sätt skada den unge på ett sätt som försvårar en återetablering i samhället. I januari 2022 valde den dåvarande socialdemokratiska regeringen att frångå denna konsensus och avskaffa straffreduktionen för unga vuxna.

Dåvarande riksåklagaren Lise Tamm menade att straffreduktionen i sig lockade gängen att försöka rekrytera ungdomar, och att den därför borde avskaffas. Hon är en röst för den nya inriktningen inom svensk kriminalpolitik, där högre straff anses vara det viktigaste för att motverka återfall i brottslighet.

Många remissinstanser var dock kritiska under tiden utredningen om avskaffande av straffreduktionen pågick. Domstolsverket påpekade i sitt remissvar att inte ens den statliga utredningen själv tycktes tro att det skulle leda till minskad brottslighet.

Såväl Åklagarmyndigheten som Kriminalvården och Justitieombudsmannen såg också en risk för att en avskaffad straffreduktion snarare skulle leda till att kriminaliteten pressades ner i åldrarna. Problemet med den statliga utredningen var att den fått i uppdrag att utreda hur man skulle kunna avskaffa straffreduktionen för unga, inte om det var ett bra förslag eller om det uppfyllde några mål. Det är ett sätt att lagstifta som blivit allt vanligare på senare år, men som avviker från svensk lagstiftningstradition. Tidigare har statliga utredningar ofta haft som målsättning gå in öppna och förutsättningslösa, för att utreda hur politiska förslag kan komma att påverka.

Det visar sig alltså att det var med öppna ögon som den tidigare socialdemokratiska regeringen bestämde sig för att avskaffa straffreduktionen. I vart fall delvis, har det visat sig få exakt den effekt många varnade för: Barn pressas att begå grova brott. Det kan inte tolkas som annat än en likgiltighet inför de villkor arbetarklassens barn, och till övervägande majoritet bruna och svarta barn, lever under i Sverige idag. Dessa barn är, i statens ögon, helt enkelt inte värda att behandlas som barn eller unga, och mötas av förståelse. Förutom att få vara frihetsberövad i en “mjukare” arrest, kanske.

Etiketter: Analys