Att försämra asylrätten är att försämra det svenska samhället

I samband med Turkiets invasion av Rojava i norra Syrien blev det återigen tydligt hur vår samtids medier bidrar till avhumaniseringen av medmänniskor på flykt. ”Erdogan hotar EU: Skickar 3,6 miljoner flyktingar till er”, var rubriken på en artikel i Dagens Industri den 10 oktober. De flesta stora medier uttryckte sig på liknande sätt, i stort sett utan att sätta språkbruket i en kontext. Istället handlade artiklarna oftast om vilken kris som skulle uppstå om Turkiets president gjorde verklighet av sitt hot. Formuleringarna har möjliggjorts av ett intensivt politiskt lobbyarbete: under hösten har både Liberalerna, Kristdemokraterna och Moderaterna  uttalat att de kraftigt vill minska antalet personer som söker och beviljas skydd i Sverige, samt föreslagit att personer som begår även relativt ringa brott ska kunna utvisas. Av journalisten Thord Erikssons nyutkomna bok Dom som stod kvar, som handlar om ensamkommande unga och de svenskar som stöttat dem, framgår också att även vissa inom Socialdemokraterna ville avskaffa rätten att söka asyl helt redan 2015. Något som idag är juridiskt omöjligt på grund av Sveriges internationella åtaganden. Kompromissen blev den tillfälliga asyllagstiftning som infördes samma år som istället gjorde tillfälliga uppehållstillstånd till regel. Socialdemokratin talar nu också allt oftare om att asylrättens bevarande måste ställas mot välfärdsstaten. Men vad innebär det när ett samhälle vill avskaffa asylrätten?

Socialdemokratin talar nu också allt oftare om att asylrättens bevarande måste ställas mot välfärdsstaten.

Rätten att söka skydd undan förföljelse är ett av de äldsta instituten i människans historia. Inom i stort sett samtliga större civilisationer har asylen, det där ordet som i sin direkta översättning från latinet betyder fristad, funnits med som en viktig rättighet i någon form. Ofta har asylen varit sammankopplat med olika typer av helgedomar – i de judisk-kristna civilisationerna återfinns många berättelser i Gamla Testamentet om människor som ges asyl i Guds hus.

När ordet asyl härleds från grekiskan framträder en annan bild. Det grekiska adjektivet asylos betyder osårbar, skyddad från repressalier. Sammantaget kanske asylen kan sägas vara en fristad, där den som är förföljd skall kunna vila ut, skyddad från de övergrepp hen har lämnat.

Efterhand har rätten till asyl sekulariserats, även om många religiösa samfund fortfarande har ett aktivt arbete för personer på flykt med rötterna i de gamla texterna om templet som den ursprungliga asylen. Den moderna asylrätten har växt fram samtidigt med utvecklingen av nationalstaten, där det har ansetts behövas finnas en säkerhetsventil för att personer som utsätts för förföljelse av en allt mäktigare politisk kropp, staten, ska kunna få en fristad på andra platser. Asylrätten är, i en sådan läsning, helt enkelt en motvikt till statens våldsmonopol, kodifierad i den överstatliga internationella rätten. Det betyder naturligtvis inte att det alltid har fungerat – många gånger has asylrätten inskränkts just när den behövs som mest. Under revolutionsåret 1848 införde exempelvis många europeiska stater en ”anarkist- och attentatsklausul”, som i stort sett innebar att personer som utfört attentat mot kungligheter, personer ur högre stånd eller kapitalister, inte kunde räknas som politiska flyktingar.

En av de mer organiserade attackerna på asylrätten i Europa växte fram med början under 1930-talet i Tyskland.

En av de mer organiserade attackerna på asylrätten i Europa växte fram med början under 1930-talet i Tyskland. 1934 utsattes Jugoslaviens kung Alexander, som stegvis infört ett diktatoriskt kungligt envälde i landet, för ett attentat som ledde till hans död vid sitt besök i franska Marseille. Många europeiska länder som stått redo med krav på Nationernas förbund att den så kallade attentatsklausulen skulle utvidgas, och bli en mer omfattande ”terroristklausul”, använde mordet som en förevändning att göra verklighet av sina krav. Under det stora politiska trycket från den framväxande nationalsocialismen avskaffades rätten att söka asyl successivt i många europeiska länder. 1938 antogs så en ”antiterrorkonvention” som bland annat klassificerade ”alla handlingar som äro ägnade att framkalla skräck hos individer eller hos allmänheten” som terrorhandlingar som skulle diskvalificera en person från rätten till asyl. Även att tillverka och inneha falska pass, samt att korsa gränser utan tillstånd, togs med i konventionen som handlingar som skulle kunna utgöra grund för att neka asyl.

Efter andra världskriget, och det folkmord som den avskaffade asylrätten medverkat till, enades världssamfundet och det nybildade Förenta nationerna, FN, om det som oftast kallas FN:s flyktingkonvention. Dokumentet, som egentligen heter 1951 års konvention angående flyktingars rättsliga ställning, har kodifierats i bland annat den svenska utlänningslagens fjärde kapitel, första paragrafen: Den som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av ras, nationalitet, religiös eller politisk uppfattning eller på grund av kön, sexuell läggning eller annan tillhörighet till en viss samhällsgrupp, och som befinner sig utanför det land vari han är medborgare och som på grund av tidigare nämnd fruktan inte kan eller vill återvända till det landet, skall beviljas flyktingstatusförklaring.

Där finns grunden för asylrätten i dess nuvarande form, den som alltså nu attackeras från allt fler håll. Ofta med en mycket svajig förankring i vad som faktiskt, än så länge, är juridiskt möjligt att inskränka med hänsyn till Sveriges internationella förpliktelser. Det som dock är möjligt, och som också i stora delar genomförts, är att mekaniskt stänga gränserna och skydda dem med taggtråd, beväpnad personal och larmsystem. Och såklart att bilda opinion.

Efter andra världskriget, och det folkmord som den avskaffade asylrätten medverkat till, enades världssamfundet och det nybildade Förenta nationerna, FN, om det som oftast kallas FN:s flyktingkonvention.

Polischefen i Storgöteborg, Erik Nord, skrev i februari i år på Twitter:

”Att återkalla IS-terroristernas svenska medborgarskap är en del av lösningen. Enklare, billigare och mer träffsäkert än att åtala dem i svensk domstol.”

Att en företrädare för rättsväsendet uttalar sig så är naturligtvis hårresande. När någon beviljats medborgarskap, med sin flyktingstatus som grund, är det inte möjligt att återkalla det. Även en flyktingstatusförklaring i sig är mycket svår att återkalla, vilket visas av de vad som hänt de muslimska ledare som frihetsberövades enligt lagen om särskild utlänningskontroll i våras. För att de ska kunna utvisas måste deras status som flyktingar först hävas, vilket är, och ska vara, mycket svårt. Flyktingstatusen handlar ju om att den som beviljats den riskerar att utsättas för grova övergrepp i landet personen flytt från. Hur personen sedan lever i sitt asylland ska som huvudregel inte påverka den bedömningen. Allt detta hänger samman med att de som en gång i tiden koncentrerade makten i nationalstaten och dess lagstiftande församlingar försedda med våldsmonopol, i stället för hos kyrkan och adeln, insåg att det måste finnas ventiler för personer att fly och få skydd ifrån en sådan allomfattande makt. Befolkningen skulle inte acceptera att bli styrda annars, resonerade man då.

Ett samhälle som vill utradera asylrätten, utraderar därför sig själv.

Ett samhälle som vill utradera asylrätten, utraderar därför sig själv. Legitimiteten för stora delar av det som förr brukade kallas för den borgerliga demokratin, men som idag oftast bara kallas demokratin (efter att begreppet ekonomisk demokrati försvunnit från samtalet) försvinner ut med badvattnet för den civilisation som avskaffar rätten att söka skydd undan förföljelse. Det sägs ofta att länder som Sverige, en av världens rikaste nationalstater som tycker om att berömma sig för sin humanitet, är skyldiga, på medmänsklig grund, att försvara asylrätten. Det är naturligtvis sant, men som Kontexts litteraturredaktör Judith Kiros skrev i Dagens Nyheter för något år sen: Humanism räcker inte som motstånd. Nedmonteringen av asylrätten blottlägger legitimitetskrisen för den nyliberala nationalstaten så som vi känner den. En rättsstat som avskaffar möjligheten att söka asyl har avskaffat en stor del av det samhällskontrakt som gett de styrande rätten att bestämma över våra liv. En nationalstat utan en fungerande asylrätt är därför en nationalstat som inte kan göra anspråk på att ha rätt att bestämma hur saker ska ordnas. Det borde få våra makthavare att darra.   

Silas Aliki är en av Kontexts politiska redaktörer och arbetar till vardags som jurist, bland annat med att företräda asylsökande personer.