Arbetskritik i augusti

I augusti står allt stilla. Försommarens krispighet har sedan länge gått över i högsommargrönska, men nu börjar allt tröttna. Brända gräsmattor, slokande träd, en skämd lukt i rötmånadens tid. Det är verkligen inte tid för en nystart, den möjligheten tycks komma först med septembers friskhet och höga himlar. Icke desto mindre har många i förvärvsarbete inrättat livet på så sätt att detta är månaden då de kommer tillbaka till jobbet efter semestern. Medan de flesta europeiska länder stänger butiken i augusti är det nu som arbetande människor i Sverige förväntas återgå till grottekvarnen. Den motsträviga sävligheten med vilken detta görs och den kollektiva dysterheten inför arbetslivets bördor plockas upp av medier i sommartorka.

Vi får i ledarartikeln veta att ett materiellt rikt samhälle erbjuder goda möjligheter att välja bort denna rikedom till förmån för andra faktorer som gör det mänskliga livet värt att leva.

I en vackert skriven text i Dagens Nyheter broderar journalisten Jens Christian Brandt ut sina våndor inför semesterns avslut. Han ställer en fråga som är typisk för just den här tiden på året: Kanske gör de som lämnar stan och lönearbetet rätt? Under dessa stillastående, dyiga, passiviserande veckor i augusti förekommer en typ av arbetskritik även i de medier vars politiska profil knappast utmärker sig för stående krav på att ta ut produktivitetsökningar i generell arbetstidsförkortning. Att det för Dagens Nyheters del knappast handlar om att ställa sig bakom en radikal systemkritik blir tydligt i övriga under sommaren publicerade texter om lönearbetets kval. I en artikelserie av journalisten Ida Yttergren om människor som ”vågade ta steget ut i det okända” får vi följa fem personer som lämnat ekorrhjulet för att pröva något annat. Intervjuerna bjuder på en svårslagen redovisning av privilegier förklädda till handlingskraft där exemplen är så flagranta att det är svårt att veta om det hela är på allvar. Jo då, det är allvar, får vi veta i en efterföljande osignerad ledare, som också bemöter kritiken från de så kallade cyniker som påpekat att det inte är alla som kan hyra ut bostadsrätten på Södermalm, flytta till Bali och skriva in barnen på en miljöcertifierad privatskola samtidigt som man tar ett dopp i swimmingpoolen och endast flyger hem till Sverige när det är ”motiverat”. 

Undersköterskan som skulle vilja gå ner i arbetstid på grund av stress och förslitningsskador är dessvärre inte hjälpt av att leva i ett materiellt rikt samhälle

Vi får i ledarartikeln veta att ett materiellt rikt samhälle erbjuder goda möjligheter att välja bort denna rikedom till förmån för andra faktorer som gör det mänskliga livet värt att leva. Detta är ett magstarkt påstående givet det faktum att det i rådande ordning är arbetstagaren som till fullo måste stå för alla kostnader som en arbetstidsförkortning innebär. Undersköterskan som skulle vilja gå ner i arbetstid på grund av stress och förslitningsskador är dessvärre inte hjälpt av att leva i ett materiellt rikt samhälle om detta inte använder sitt överflöd till att finansiera en generell arbetstidsförkortning. Det vet också Dagens Nyheter vars ekonomiredaktion presenterar en räknesnurra som hjälper de arbetsmotvilliga att kalkylera arbetstidsförkortningens egentliga kostnad i reda kronor och ören. ”Sannolikt mindre än du tror”, är ingressens hoppingivande svar på kostnadsfrågan, men inflikar sedan att detta avser de höginkomsttagare som genom att laborera med arbetstiden för en heltidstjänst som inbringar en månadslön på mellan 40 och 60 000 kronor kan undvika att betala statlig inkomstskatt. 

Utan gemensam finansiering av en generell arbetstidsförkortning förblir steget bort från lönearbetet naturligtvis ett privilegium

Det är djupt sorgligt när ett politiskt projekt reduceras till en jakt på självförverkligande som endast de med pengar kan ägna sig åt. För utan gemensam finansiering av en generell arbetstidsförkortning förblir steget bort från lönearbetet naturligtvis ett privilegium som förutsätter en extern inkomstkälla, kanske i form av kapitalinkomster, välbetalt frilansarbete eller en heltidsarbetande och någorlunda välavlönad partner. Med dagens arbetsmarknad är det en ren och skär lögn att hävda att lönearbete är en garant för ett drägligt liv och ännu mer verklighetsfrånvänt vore det att påstå att detta är något folk över lag kan unna sig att avstå ifrån. När välfärdsstaten rustas ner, fackförbundens förhandlingsposition försvagas och arbetslinjen stärks i migrationspolitiken återstår för många inget annat än att acceptera arbetsvillkor som ligger långt under det vi skulle kunna förvänta oss av ett av världens rikaste länder.

Särskilt bra vore arbetstidsförkortning för alla de människor som sliter sönder sina kroppar inom vården, omsorgen, industrin och det växande tjänstesamhället.

Hur ser det då överlag ut med möjligheterna att gå ner i arbetstid, bortom det skikt som Dagens Nyheter ägnar sig åt i sin artikelserie? Det är förstås en för stor fråga för att besvara i korta ordalag, men överlag finns det en hel del som talar för att vi går mot en allt starkare segregation på arbetsmarknaden. SCB redogör för ökad inkomstojämlikhet och enligt rapporten ”Nomaderna på den svenska arbetsmarknaden” skriven av doktoranden Johan Alfonsson för det fackliga idéinstitutet Katalys, befinner sig en växande andel människor i osäker anställning. Detta är en obekväm utveckling för den som gärna vill låta påskina en i grunden positiv trend där fler och fler ska kunna ta steget ut i det okända och förverkliga sina drömmar.  Arbetstidsförkortning är en bra sak. Särskilt bra vore arbetstidsförkortning för alla de människor som sliter sönder sina kroppar inom vården, omsorgen, industrin och det växande tjänstesamhället. I rådande läge är det dock knappast dessa arbetare som kan omsätta resultaten av Dagens Nyheters räknesnurra till verklighet. När arbetstidsförkortningen avpolitiseras och när strävan efter mer liv och mindre arbete inte förenas med en systemkritik uppenbarar sig avgrunden mellan skarpa politiska förslag och de personligt hållna krönikor som trots ett ödesmättat tilltal ändå kokar ner till ett poetiskt formulerat önskemål om förlängd sommarledighet.

Det är djupt sorgligt när ett politiskt projekt reduceras till en jakt på självförverkligande som endast de med pengar kan ägna sig åt.

Nu är det kanske så att det ena inte behöver utesluta det andra. I sig är det väl utmärkt att Sveriges största dagstidning uppmärksammar lönearbetets många problem, men nog vore det klädsamt om arbetstidsförkortningen kunde presenteras som ett gemensamt projekt istället för en individuell livsstilsfråga för den lyckligt lottade. Det är med andra ord bara att hoppas på att diskussionen fortsätter, även efter dessa sega sommarveckor under vilka de som har haft råd att ta semester ställer frågan huruvida ett annat liv är möjligt. På denna fråga bör vi gemensamt kunna komma fram till ett hoppingivande svar. I september känns allt lite piggare och fräschare. Då kanske förutsättningarna är bättre för att diskutera på vilka sätt vi kan omformulera våra individuella sommardrömmar till konkret politisk mobilisering.