Abort är inte ett val

Sedan 1993 är abort i princip helt förbjudet i Polen. Under de senaste tjugofem åren har det endast varit lagligt att avsluta en graviditet om den utgör ett livsfarligt hot mot personens hälsa och det bekräftas av två läkare, eller om personen blivit utsatt för våldtäkt eller incest, vilket ska bekräftas av en åklagare, eller om fostervattensprov visar att fostret är skadat, något som också måste intygas av två läkare.

Eftersom samtliga omständigheter kräver domstols eller läkares godkännande utförs väldigt få lagliga aborter. Under 2017, i ett land med 38 miljoner invånare, utfördes 1061 lagliga aborter. Året innan var siffran 1098. För att illustrera hur svårt det är att genomföra den lagliga proceduren kan det vara viktigt att påpeka att under 2016 registrerades bara en abort till följd av våldtäkt, året efter ingen alls.

Polska personer har nu istället tre möjligheter till abort. Alla tre kräver pengar, tid och andra resurser, vilket få människor har. Det första legala sättet är att åka till en klinik utomlands i Tyskland eller Slovakien. Det kostar runt 4000 kronor och där finns ofta polska arbetare anställda som hjälper till med översättning och information. Det andra sättet är att göra det illegalt. Internet och tidningar är fyllda med annonser för att ”få tillbaka mensen”. Eftersom det är läkarna och inte patienterna som kriminaliseras är detta ännu dyrare. En illegal abort kostar mellan 8000 och 15000 kronor i Polen. Det tredje sättet är att avsluta graviditeten medicinskt, vilket bara går under de första åtta veckorna. Vi får piller hitskickade av systerkollektiv i andra länder. Detta kostar åtminstone 700 kronor och väntetiden för att paketet ska anlända är vanligtvis två veckor, om det inte stoppas längs gränsen.

Att förbjuda abort fungerar helt enkelt inte – men det går att göra det dyrare. Det kostar pengar, tid, pengar och tid igen. Saker vi inte har.

Men dessa sätt fungerar inte för majoriteten av oss. Abort kostar pengar, vilket är uppenbart, men det kräver också betydligt mer. För det första behövs information. För att kunna genomföra en säker abort behöver du kunskap om de här tillvägagångssätten. Det är svårt att annonsera om illegala eller semi-legala tjänster. Avsaknaden av information är särskilt problematisk i små städer och byar. Abortnätverk finns framför allt i stora städer, men majoriteten av befolkningen bor utanför dessa.

Det är också tid involverat. Medicinsk abort kräver två veckor i väntan på paketet. För somliga är det för lång tid att vänta. Snabb och tillgänglig medicin från okända hemsidor är oftast svindlerier. Det är dyr placebo, affärsmöjligheter som skapats med hjälp av abortförbudet. Arbetare, speciellt de som har barn, kan inte ta tre dagar ledigt för att åka till Slovakien eller Tyskland. Resor involverar inkomstbortfall, att planera för extra barnomsorg, semester från arbetet, resekostnader och boende och dessutom att behöva hitta på ursäkter till chefer, familj och sin partner eftersom aborten innebär ett stort stigma och inte kan diskuteras öppet. Med EU:s öppna gränser skulle man kunna säga att vi har ett val. Att förbjuda abort fungerar helt enkelt inte – men det går att göra det dyrare. Det kostar pengar, tid, pengar och tid igen. Saker vi inte har.

Istället går det att prata om det som reproduktiv rättvisa – idén att kvinnor och andra förtryckta grupper inte kan åtnjuta vissa rättigheter eller göra fria val om andra mänskliga och sociala rättigheter är begränsade. Det här berör migranter, transpersoner, etniska minoriteter och andra missgynnade grupper. Konceptet kring reproduktiv rättvisa formulerades av Loretta Ross, en amerikansk aktivist och akademiker, i förhållande till framför allt svarta kvinnors hälsa och rätt till vård. Hon konstaterade att saker som ras, genus, migrantstatus, språk eller inkomst samspelar och påverkar bristen på tillgång till rättigheter som andra människor åtnjuter.

Även om Loretta Ross stred för framför allt reproduktiva rättigheter, går hennes tankar också att applicera på social rättvisa generellt och möjligheten att ta del av välmåendet i ett modernt samhälle, när man inte är en del av den dominerande sociala gruppen.

Den här politiken är inte vårdslös. Den är avsiktlig.

Nyliberalismen som ideologi fokuserar på det privata ägandet, valfrihet och nedskärningar i den offentliga sektorn. Den här ideologin står bakom de polska kapitalistiska och demokratiska reformerna efter 1989, och är orsaken till de stora sociala problemen. Från nyliberalismen kommer tanken om New public management – ett koncept som handlar om att privatisera välfärden och därmed göra den tillgänglig endast för människor med pengar och andra resurser.

Det ger oss valfrihet men inte verklig tillgång till utbildning, transport, medicinsk vård och bostäder. Som ett exempel kan vi nämna nedskärningen av offentligt ägd kollektivtrafik som nyligen drabbade 13 miljoner människor som bor i små städer och byar, där det inte finns några arbetsmöjligheter, och där de nu behöver en bil för att kunna pendla till arbetet. 71% av de polska regionerna har inga förskolealternativ för barn under tre år. Privatiseringen av bostäder och nedskärningen av det offentliga har resulterat i att 44% av invånarna i åldern 25-34 fortfarande bor hos sina föräldrar, vilket innebär ett underskott på 1,4 miljoner bostäder bara inom den här ålderskategorin. Den här politiken är inte vårdslös. Den är avsiktlig. Människor med en uppsjö av val men utan tillgång till ett bättre liv lyder bättre och har färre möjligheter att göra motstånd. Att pendla två timmar om dagen till ett tio timmars-skift på en fabrik gör att du inte bara saknar möjligheten att göra personliga val – du blir också oförmögen att kämpa. Det är effekten av de nyliberala reformerna; valfrihet som i brist på resurser resulterar i brist på tillgång till valfriheten.

Vår kamp kring reproduktiva rättigheter centreras – precis som kring andra rättigheter till utbildning, bostad och rörelsefrihet – inte kring rätten att göra ett val, utan kring tillgång. Det handlar om social rättvisa. Den nya kvinnorörelsen i Polen ser skillnaden mellan att avskaffa ett förbud och att ge människor verklig tillgång till olika tjänster och därmed erbjuda verklig autonomi till olika kroppar. Det är därför våra krav sedan 2016 har expanderat från att endast vara defensiva till att vara socialt offensiva. Vi kräver tillgång till resurser som låter oss och våra nära och kära fatta riktiga, autonoma, individuella och kollektiva beslut. Där ingår gratis och tillgänglig vård, barnomsorg, transport, bostad och ekonomiska resurser.

Det här är ett rop på rättvisa.

Texten är översatt av Elina Pahnke