Våra berättelser ska inte avbrytas

Uppdatering, den 17 maj 2021: essän finns nu även i inläst format. Lyssna här direkt via hemsidan eller följ Kontext Press i din podcast-app: iTunes, Acast, Spotify eller Radio Noden.

I dikten ”Reduktionen”, publicerad i den nysläppta samlingen I rörelse, skriver poeten Athena Farrokhzad:

”det värsta är att jag vill förkroppsliga // alla erfarenheter som aldrig beretts plats // och på samma gång utgå // som kropp ur världen”.

Den här texten börjar på den platsen.

*

Jag vet vad jag vill säga, men jag vet att den kommer att läsas av ögon som tänker på hur min kropp ser ut, som tänker på hur jag har sex, som tänker på hur den som älskar mig ser ut, som tänker på vem den själv skulle bli tillsammans med mig. Den här texten är inte samma sak som min kropp. Jag vet att den kommer att göras till min kropp. 

Jag vill i den här texten undersöka varför det är så svårt att skriva om trans. Jag vill göra det genom att se hur vi gestaltats i litteraturen, och vad dessa gestaltningar fyller för funktion. Jag vill också se hur dessa gestaltningar påminner om det verkliga livet, det vill säga, hur jag och mina texter bemöts. Jag vill också försöka komma bort från resultatet av dessa föreställningar: Att såväl jag själv som mina texter tvingas in i att förenkla och förklara, kedjas vid våra kroppar och de kategoriseringar som klistras på dem, istället för att kunna skriva från en självklar grund, och komma vidare. Det måste finnas ett sätt att skriva på som är rasande. Jag är trött på lågmäldheten som sköld. 

Den här texten är inte samma sak som min kropp. Jag vet att den kommer att göras till min kropp. 

Silas Aliki

* Det finns många föreställningar om kroppar som liknar min. Litteraturvetaren Sam Holmqvist har, i sin avhandling Transformationer. 1800-talets svenska translitteratur genom Lasse-Maja, C J L Almqvist och Aurora Ljungstedt, analyserat romanfiguren Lazuli Tintomara, en av C J L Almqvists många transgestalter. Boken i vilken hen förekommer, Drottningens juvelsmycke, är en undersökning av en bild av mänsklig fullkomlighet, som får gestaltas av Tintomara och hens obestämbarhet. I boken beskrivs Tintomara som otroligt vacker, och både män och kvinnor blir handlöst förälskade i hen. Beroende på den förälskades blick, gestaltas Tintomara ibland som man, ibland som kvinna, ibland som något däremellan eller bortom.

Hen är en himmelsmänniska, utan kön, som just på grund av sin okroppslighet kommer närmare Gud. Könandet, görandet av ett begripligt kön som kan registreras av andra, både smutsar ner människan och gör henne till just människa. För Tintomara blir det ett riskfyllt vacklande mellan perfektion och monstruositet. Holmqvist skriver om skillnaden mellan hermafroditen och androgynen:

“Tintomara – den ”poetiska” och ”ljufva” figuren – bör akta sig för sin motsats, den ”osmakliga” androgynen vars kropp uppvisar flera olika könsuttryck genom smink, skägg, nigningar och byxor. (…) Samtidigt som androgynen idealiserats som en bild av mänsklig fullkomlighet har de personer som i verkligheten placerat sig mellan kategorierna manligt och kvinnligt hatats och föraktats. Till transmotivets mest påfallande ironier hör skillnaden mellan två typer av transuttryck, det som ibland kallats distinktionen mellan (estetisk och filosofisk) androgyni och (jordisk) ”hermafroditism”. Androgynen förknippas med sublimitet och en förutsättning för dess potential är – paradoxalt nog eftersom den samtidigt är erotiskt laddad – att den är bortom all kroppslighet. Desto mer jordnära är dess motsats ”hermafroditen”.

Pendlingen mellan förgrovad kroppslighet och sakral andlighet är en balansgång i såväl våra liv som i våra texter. Det ena är inte nödvändigtvis bättre än det andra.

När han avvisar Eva, blir han däremot “grotesk”, och hans könsorgan måste blödande dissekeras, om än bara med språket som operationskniv.

Silas Aliki

*

Författaren Christine Falkenland, som ofta berört ämnen som gränslöshet och kvinnor, har skrivit en bok om Eva, som, enligt baksidestexten, drabbas av ”ett okänt begär”. Det hela började som ett experiment, säger baksidan. Boken, Spjärna mot udden, avhandlar Evas uppbrott från hennes äkta man, David, och hennes försök att ha relationer med två transmän, Sam och Dido, som i kontrast till David på otaliga sätt skrivs fram som oäkta.

Eva, som av David getts tillåtelse att ha relationer med kvinnor men inte med män, analyserar Sam, som hon träffat på en queerklubb och stirrat på så länge att han måste komma fram och presentera sig. ”Han var en faun, på besök i den riktiga världen.”, tänker hon om honom. När de senare sitter ner och pratar i soffan, konstaterar Eva att Sams förmåga att upprätthålla ett förtroligt samtal mellan fyra ögon, avslöjar ”en inneboende, kvardröjande kvinnlighet” i honom, trots att “om han hade sminkat sig skulle han sett grotesk ut”. Eva är arg för att Sam inte vill ligga med henne, inte vill ”älska likt massajerna”. Hon fantiserar om att ”med våld deflorera honom”.  Efter Sams avvisande flyttar Eva med sin son till Spanien. Flytten sker efter att Falkenland beskrivit blodet som rinner från Sams ”buskiga, igenväxta fitta.” Sam är, inledningsvis, något som inte hör hemma i den riktiga världen, något som till och med är bortom det mänskliga – en faun. När han avvisar Eva, blir han däremot “grotesk”, och hans könsorgan måste blödande dissekeras, om än bara med språket som operationskniv.

Ett långt avsnitt av boken tecknar Evas tvivel inför relationen med Dido, som också är transman. Eva har fått Didos nummer av Sam, ”han gav mig Dido, så jag kände från början till Didos bakgrund.” Eva känner sig lockad, och önskar att det fanns ett annat ord än övergångsobjekt hon hade kunnat fästa vid honom. Hon skärskådar hans kropp när de dansar, ”söker med kritisk blick mannen som tryckkokar inom Dido under lagren av underhudsfett”. De går hem till hotellet Dido tagit in på, och Eva känner sig snärjd av ”den underliga blandningen av åtrå och avståndstagande.”

Sam är en himmelsmänniska som aldrig kan dö, Sam är en kropp som bryts i bitar. Sam är en strikt teoretisk fråga.

Silas Aliki

Falkenland skriver: ”Dragningsäcklet till det som var utan hemvist.”

Avsnittet om Dido avslutas med att Eva, som under relationen med honom ofta besökt det naturvetenskapliga muséet, sätter sig framför ”glasskåpet med missbildningarna” och gråter. Relationen med Dido upphör först efter att Falkenland beskrivit Didos ”grova, förvuxna klitoris.” Dido var, av någon anledning, aldrig himmelsk. Från vårt första möte med honom är han en kropp som skärs i bitar av Evas blickar.

I Aftonbladet recenserar kritikern Pia Bergström boken. Hon imponeras av Falkenlands språkliga kvaliteter, men skriver:

“I Spjärna mot udden handlar det återigen om att söka omöjlig kärlek över normgränserna. Det är snyggt skrivet och laddat. Men att kärleksobjekten som jaget Eva dras till är transvestiter, med bundna bröst och plastpenisar, gör det hela lite – överkryddat. Det hade räckt så bra med de fina iakttagelserna av Evas eget resignerade främlingskap i solparadiset.”

Problemet i boken är alltså inte det exotiserande språket, eller hur Sam och Dido framställs som konsumtionsvaror, utan att transgestalterna över huvud taget är närvarande. Vad det gör med oss som läsare är att det tvingar in oss i ett hörn där vi måste svälja att gestaltningen i originalverket är fruktansvärd men ändå vara tacksamma, eftersom det så sällan är någon som över huvud taget berättar att vi finns och kan vara begärliga. 

Boken avslutas med att Eva återigen tänker på Sam. ”Hans eller hennes ögon. De små händerna. Sam som var som en som aldrig kunde dö. Skulle jag ha lämnat honom om jag faktiskt hade fått honom? En strikt teoretisk fråga.”

Sam är en himmelsmänniska som aldrig kan dö, Sam är en kropp som bryts i bitar. Sam är en strikt teoretisk fråga.

Varför är det så svårt att skriva som jag vill? 

Silas Aliki

  *

I början av min tid på skrivarskolan försöker jag lösa problemet med att bli betraktad genom att skriva fram betraktande karaktärer. Det fungerar dåligt. Gestaltningarna blir bittra och hatiska. Mina berättare lämnas ensamma inuti sig själva, trots att jag försöker ge dem vänskaper där de kan vila. Deras egen utveckling stagnerar omedelbart, trots att jag anstränger mig. Jag funderar på om det är samspelet med majoritetssamhället, de trygga och självklara cispersonerna, jag tvingar in i texterna som gör mina transberättare så förkrympta. Jag överger textidén efter en responsrunda där testläsarna säger att de inte förstår orden, att orden skymmer texterna, vad betyder butch, att det inte går att vara flytande, det måste finnas en essens i varje människa och om man inte förstår den förstår man inte texten. 

Varför är det så svårt att skriva som jag vill? 

För att det är svårt att leva som jag vill. 

För att ni gör det så jävla svårt. 

Tintomara måste, med transmotivets synbart tvingande logik, självklart dö i slutet, för att människor endast genom att se om hen kan berövas livet också kan se om hen är mänsklig.

Silas Aliki

  *

Romanen Drottningens juvelsmycke avslutas med att det arrangeras en skenavrättning av Tintomara, efter en förseelse hen begått när hen tagit värvning som soldat. En av männen som förälskat sig i Tintomara har dock laddat sitt vapen med skarpa skott, och hen träffas och dör. Tintomara måste, med transmotivets synbart tvingande logik, självklart dö i slutet, för att människor endast genom att se om hen kan berövas livet också kan se om hen är mänsklig. Innan hen avrättas testas dock andra metoder för att avgöra vad hen är. I en scen undersöks Tintomaras kropp av läkare, eftersom ”polisen ej synes tåla, att en och samma människa älskas av alla slags personer”. När Tintomara så i bokens dramatiska upplösning slutligen skjuts, och visar sig dö som alla andra, fråntas hen sin gudalika status och blir istället den förgrovade kroppen. Svaret på vad hen “egentligen” är blir alltså – varken man eller kvinna, utan monster, inte gud.

I Falkenlands händer, och i Evas blick, pendlar Sam och Dido i Spjärna mot udden mellan eggande andlighet och en kroppslighet som kläs i vulgär språkdräkt. Eva dras till det gudalika, men äcklas av det fysiska. Finns Sam och Dido någonstans bakom allt detta, bortom den essens som Eva är besatt av att försöka gräva fram? Det berättar inte romanen. Att Falkenland skriver in sig i en klassisk dikotomi i litteraturhistorien är däremot tydligt. Det spelar därför ingen roll att Eva faktiskt inte dödar Dido och Sam. Istället ligger hon med dem, för att, genom att se deras kroppar svettas och reagera, och genom att använda ett grovt språk, på så sätt göra dem till de undermänniskor de måste vara. Evas begär efter att ”deflorera” Sam är egentligen en begäran om att döda (det gudalika) i honom.

Våra kroppar stöps om i den begärandes blick, för att passa den egna självidentifikationen, den specifika fantasin, det efterlängtade äventyret som aldrig blir något stadigvarande

Silas Aliki

*

Ett annat vanligt motiv, som återkommer ofta när transkaraktärer förekommer i romangestaltningar, är att transpersonen enbart installerats i berättelsen för att driva andra framåt. 

Sam Holmqvist skriver i Transformationer om Tintomara:

”En betydelsefull likhet med romantikens androgyner är att hen främst spelar roll för andras utveckling. Själv utvecklas Lazuli Tintomara inte, men är en motor för de andras begär och förändringar.”

I det verkliga livet tar kravet på att finnas till för andras utveckling sig oftast uttryck genom det begär som riktas mot oss. Våra kroppar stöps om i den begärandes blick, för att passa den egna självidentifikationen, den specifika fantasin, det efterlängtade äventyret som aldrig blir något stadigvarande, såsom Evas resa i Spjärna mot udden. Vår egen utveckling är i sådana scenarion irrelevant, eftersom vi är redskapet för någon annans framåtrörelse. 

Ett verk som mottagit ovationer för sin skildring av transgöranden och queerhet är Maggie Nelsons Argonauterna. Boken gestaltar Nelsons relation med sin partner Harry Dodge, som är transperson. Nelson har mer intellektuella anspråk än Falkenland, och måste därför stödja sin framställning genom att citera ett stort antal akademiker (varav de flesta är vita cispersoner).

I boken, som kallas memoar, framgår det tydligt att det är viktigt för Nelson att Dodges könsuttryck inte får bidra till att de läses som ett straight par. Detta eftersom ett genomgående stråk i boken är Nelsons brottande med den heteronormativitet som andra människor tillskriver deras familjebildning. Lösningen blir att objektifiera Dodge, och klä av honom i allas åsyn. Boken inleds med en sexscen där det framgår att Dodge har ”en trave kukar” nära till hands, bara inte en av kött och blod.

Även i Nelsons bok är det hennes blick på honom som dominerar, och hans behov av sportbehåar och lindor kan inte ignoreras, det måste framgå att de varje morgon ligger bredvid hans sida av sängen

Silas Aliki

I memoaren beskrivs också Nelsons graviditet, och den läggs ständigt parallellt och omlott med Dodges transition, som pågår samtidigt. Dodges närvaro i Nelsons liv skrivs inte ut annat än som en närvarande, radikal queerhet som möjliggör för Nelson att drömma om en gränslös framtid. Även i Nelsons bok är det hennes blick på honom som dominerar, och hans behov av sportbehåar och lindor kan inte ignoreras, det måste framgå att de varje morgon ligger bredvid hans sida av sängen, eftersom de är omöjliga att sova i även om han försöker.

”Kort efter att vi blivit tillsammans var vi bortbjudna på middag och en (förmodat strejt, eller åtminstone strejt gift) kvinna, som känt Harry ett tag, vände sig till mig och sa: ”S, har du varit tillsammans med andra kvinnor tidigare, före Harry?” Jag blev bestört. Utan att låta sig avskräckas fortsatte hon: ”Strejta damer har alltid tänt på Harry.” Var Harry en kvinna? Var jag en strejt dam? Vad hade tidigare relationer jag haft med ”andra kvinnor” gemensamt med den här? Varför måste jag tänka på andra ”strejta damer” som tände på min Harry? Var hans sexuella kraft, som jag redan upplevde som enorm, ett slags förtrollning jag drabbats av och som jag skulle vakna ur övergiven, när han drog vidare för att förföra andra?”

Utrymmet för mänsklighet är så litet för sådana som oss.

Silas Aliki

Även i Nelsons text finns pendlingen mellan förtrollningen hon drabbas av och kravet på en kropp med enorma sexuella krafter. Utrymmet för mänsklighet är så litet för sådana som oss. Jag tänker på ett konstaterande som jag ofta återkommer till, från historikern Susan Strykers bok Transgender History, där hon skriver hur personer som inte enkelt och snabbt kan inordnas i något av de två binära könen väcker en känsla av monstruositet i andra, en förlust av mänsklighet. Jag tänker på det och jämför med mina upplevelser i tunnelbanan, på arbetet, i vården, och tänker att jag vet att hon har rätt. Men jag tänker också på hur sällan vi tillåts artikulera att detsamma också händer när våra texter blir lästa, och när vi lever tillsammans med andra som säger att de älskar oss. Dodge tillskrivs av Nelson inte bara kombinationen av något djuriskt och något utomvärldsligt (vilket synliggör att också han, i likhet med Dido och Sam, alltså är antingen djur eller gud, inte människa). Han laddas också med en sexualitet som beskrivs med ord som kraft och enorm, medan Nelson själv är den som kan vakna övergiven, något som alltså, underförstått, inte kan drabba Dodge. Det är han som kan svika henne, aldrig tvärtom. Att skildra transpersoner som opålitliga (oavsett om det, som i Nelsons memoar, görs via en antydd sexuell svekfullhet eller, som i många andra sammanhang, genom att hävda att andra oväntade handlingar har att göra med transidentiteten), är ytterligare ett klassiskt sätt att använda sig av transpersoner för att förstärka cispersoners normativitet, och framställa de senare som trevliga (eftersom trevlig är detsamma som förutsägbar). 

Jag tänker på de kvinnor jag levt med, de kvinnor jag betraktat, beundrat, begärt. Min kropp, som inte förändrats, men som ändå pressats in i den form som de har krävt, utifrån sexuell läggning, begärsmönster, fantasier. 

Hur skriver jag om de möten som är lika delar patriarkala slagfält och kärlek?

Hur skriver jag om det utan att göra saker värre för mig själv eller för dem?

Hur skriver jag om begärets grymhet, när det dessutom är man själv som förväntas representera såväl den ständiga, trolösa kåtheten som den verkliga aggressionen, föreställningar som kommer med att se ut som jag gör? 

Hur får jag bort deras blickar från min kropp? Hur får jag bort deras blickar från mina texter?

Det finns en mycket specifik sorts affektivt arbete som transpersoner utför i sina relationer med cispersoner, nämligen just detta: Att bearbeta cispersoners sorgereaktioner inför att en anhörig till dem är transperson.

Silas Aliki

  *

En bit in Argonauterna boken framkommer det att Dodge inte uppskattar sättet på vilket han blir skildrad. Nelson har skrivit färdigt första utkastet, och ger det till honom. Resultatet är en “tyst vrede”, skriver Nelson, och dagen efter sitter de tillsammans med manuset och Dodge, med en penna i handen, föreslår sida för sida sätt som hon kan facettera honom på. Ett par sidor senare framkommer också, kanske, anledningen till Dodges obekvämhet: Ett par år tidigare har Nelson, gråtande och i panik, försökt bearbeta vilka förändringar en “hormonellt betingad omgestaltning” (i samband med att Dodge påbörjar testosteronbehandling) kan få, bearbetat sina känslor av att hon själv hade föredragit honom som en radikal butch: “Du har haft skägg i åratal och passerar nittio procent av tiden utan T (…), räcker inte det?” Dodge tvingas möta utbrottet med lugn. Det finns en mycket specifik sorts affektivt arbete som transpersoner utför i sina relationer med cispersoner, nämligen just detta: Att bearbeta cispersoners sorgereaktioner inför att en anhörig till dem är transperson. Flera av mina vänner har berättat för mig att deras partners gjort slut när de kommit ut för dem, eftersom mina vänners könstillhörigheter då plötsligt inte matchar partnerns sexuella läggning. Men det finns också betydligt starkare känslor som anhöriga kan ta till. 

I en intervju säger Ester Roxberg om sin förälder: “Jag har många gånger tänkt att det varit lättare om pappa dött. Då hade jag kunnat sörja hans minne. Nu både finns han och inte finns.”

Silas Aliki

I de här sammanhangen finns det nämligen inga hinder mot att jämföra en anhörigs transition med ett dödsfall, och helt och hållet fokusera på cispersonens upplevelse. Det främsta svenska exemplet i genren, som är omfattande, är sannolikt Ester Roxbergs snyftare Min pappa Ann-Christine, nyligen filmatiserad som Min pappa Marianne, med Rolf Lassgård i huvudrollen som transkvinnan Marianne. I en intervju säger Ester Roxberg om sin förälder: “Jag har många gånger tänkt att det varit lättare om pappa dött. Då hade jag kunnat sörja hans minne. Nu både finns han och inte finns.”

Utsagan, som på många sätt ringar in både boken, filmen, och medias reaktioner på dem båda, problematiseras inte över huvud taget. Att det är normalt att våra anhöriga hellre önskar livet ur oss, än att låta oss existera, är således djupt rotat. 

Under min tid på skrivarskolan har flera av mina kurskamrater oombett skickat texter till mig som innehåller transkaraktärer. Dessa karaktärer har undantagslöst skildrats på ett våldsamt sätt. En text beskriver, på många sidor och med mycket detaljer, hur en ung transperson tar sitt liv i föräldrahemmet. En annan text gräver djupt i transkaraktärens självhat. En tredje handlar om en “karaktärsutveckling” som bara består av att en partner till huvudkaraktären genomgår en transition, till huvudkaraktärens förtret. Jag vet inte vad jag förväntas göra med de här gestaltningarna av våld och övergrepp. Säga att det är okej att skriva på det sättet? Tolka dem som en bearbetning av min närvaro i rummet? Risken att bli avfärdad som överkänslig censurivrare ligger nära till hands. Jag ignorerar inviterna. Jag vet inte varför jag förväntas ha förtroendet att ge mina texter till sådana ögon.

Varför finns det inget samtal om cisprivilegier?

Det finns en aura av naturlighet runt cispersoner som gör mig galen.

Silas Aliki

   *

Jag försöker skriva bortom alla dessa klyschor. Det är svårt, när jag vet att mina texter kommer att läsas av människor som känner sig trygga. Det finns en aura av naturlighet runt cispersoner som gör mig galen. Mitt första färdigställda försök att skaka av mig blickarna resulterar, efter över ett år på skrivarskolan, i en förklarande essä, där jag försöker reda ut de materiella grunderna till att vissa känner sig trygga och att andra känner sig ständigt på flykt. Jag ger texten titeln Transfobins historia. Jag blir arg på mig själv när jag läser om texten, som trycks i en välkänd kulturtidskrift. Ingenting i den visar på att jag försökt skriva direkt till de som förstår. Allt i texten visar på att jag förklarar för dem som ändå inte vill förstå, men ändå kommer att fortsätta ställa frågor. Det finns en svårighet som består i att varje gång jag stångas mot en gräns, tycks den bli starkare.   Transgöranden utmanar könsbinariteten på två sätt, skriver Holmqvist i Transformationer: genom att kategorierna görs synliga och genom att deras relevans och gränser ifrågasätts. Samtidigt finns alltid, påpekar hen, risken att transmotiv, genom att beskrivas som någonting avvikande, verkar normerande och stabiliserande. Holmqvist pekar på just hur närvaron av en gränsöverskridande annan kan skapa ännu större trygghet och ro hos den som, i verklighet eller text, kan tas med på en kittlande, utomkroppslig upplevelse, men sedan alltid kan återvända till en självklar verklighet där gränserna kanske stärkts ännu mer av upplevelsen man just deltagit i. 

Det måste finnas ett sätt att skaka av sig rollen som den som, genom sitt varande och skrivande, utgör en spännande tillflyktsort som har som enda uppgift att få cispersoner att, under kortare eller längre tid, ifrågasätta sig själva (för att sedan alltid landa i att de ju, trots allt, har en essens). De strider vi utkämpar längs könstillhörigheternas och sexualiteternas gränser får inte tjäna till att befästa dem. Men hur fan ska det gå till? Hur ska jag kunna tala inifrån mig själv utan att bli avbruten?

Att gestalta den kärlek vi riktar mot varandra, och de stunder av lycka och glädje vi kan uppleva tillsammans, är det första steget för att knäcka de disciplinerande blickar, ord och handlingar som riktas mot oss.

Silas Aliki

Under det andra året på skrivarskolan arbetar jag med en text om ett barn jag kallar för Han. Den är en kompromiss, börjar som ett textsjok jag bara skriver för att jag måste kunna lämna in något till textsamtalen, och min ursprungsidé har havererat i mötet med andras blickar. Jag lämnar ifrån mig texten om Han. I den respons jag får noteras alltid de delar som antyder att han på något sätt inte är en cisperson. Jag överväger att stryka alla de delarna ur texten. Jag tänker att jag fuskar som gör honom till ett barn. En person säger att den önskar att Han ska utsättas för mer våld och förnedring, annars är det inte trovärdigt. Och jag tänker att där finns ett frö till någonting, ett svar många andra formulerat före oss: att gestalta den kärlek vi riktar mot varandra, och de stunder av lycka och glädje vi kan uppleva tillsammans, är det första steget för att knäcka de disciplinerande blickar, ord och handlingar som riktas mot oss. Jag har spenderat två år, mer eller mindre närvarande, på den skrivarskola jag snart ska avsluta. Och jag tänker att det får ta tid att spränga ut ett utrymme som inte går ut på att vi ska kläs av inför andras ögon, våra kroppar slitas i stycken, våra berättelser ständigt bli avbrutna. Tiden är på vår sida.

Silas Aliki är jurist på Folkets juristbyrå och Kontexts ena politiska redaktör.

LITTERATURLISTA

Falkenland, Christine, Spjärna mot udden (2014)

Farrokhzad, Athena, I rörelse (2019)

Holmqvist, Sam, Transformationer. 1800-talets svenska translitteratur genom Lasse-Maja, C J L Almqvist och Aurora Ljungstedt (2017)

Nelson, Maggie, Argonauterna (2018)

Roxberg, Ester, Min pappa Ann-Christine (2014)

Stryker, Susan, Transgender History (2008)