Var tog alla emos vägen?

Våren 2008 skulle rockbanden Tokio Hotel och Good Charlotte spela i Stockholm men båda ställde in. Emo, eller emocore som stilen, subkulturen och identiteten ibland omnämns, hade vid det laget blivit så pass rumsren och accepterad att Dagens Nyheters helgbilaga samma vecka utropade emo till ”den sista subkulturen” och guidade alla misströstande Tokio Hotel och Good Charlotte-fans till ”den perfekta emoveckan”. (Frågan är bara hur många emokids det var som faktiskt läste DN och vilken trovärdighet tidningen egentligen hade i frågan när de råkade skriva Tokyo hotel istället för Tokio hotel). I kontrast till DNs stora emo-reportage, hade det några år tidigare förts diskussioner av föräldrar och andra delar av vuxensamhället som förfärats över den nya ungdomstrenden som ”romantiserar självmord” och ”glorifierar självskadebeteende” och ”gör ungdomar deprimerade”. Under 90-talet hade Generation X:arna (personer födda på 60- och 70-talet) gjort ironin till något eftersträvansvärt och coolt. ”Slackers” blev ett begrepp för en hel generation (åtminstone i västvärlden och bland den vita medelklassen) som helt och hållet verkade sakna ideal, mål och mening. Dåtidens unga ville mest – i vuxensamhällets ögon – hänga på internetcaféer, dricka kaffe och glo på MTV. Kanske plugga någon filosofikurs på universitet och backpacka runt i Asien lite, men absolut inte göra karriär och bilda familj. Att inte ta någonting på så stort allvar – speciellt inte dig själv – blev slackerns motto. 1991 brukar ses som året då ett skifte inom musikvärlden ägde rum och det var även året då Nirvana, ursprungligen ett gäng långhåriga punkare från arbetarklassen i nordvästra USA, släppte albumet Nevermind (slarvigt översatt till “bry dig inte”, ännu ett exempel på tidens anda) som på några veckor petade ner Michael Jacksons “Dangerous” från toppen av den amerikanska Billboard-listan och som snabbt blev en av de mest säljande albumen någonsin. Efter det neon-glittriga 80-talets futuristiska plastighet inom musiken fanns det nu ett behov av något mer “rejält” och “äkta” och det hittades snart i grungen och britpopen. Ut med syntar, tuperade frisyrer och androgynitet och in med vita män i flanellskjortor som spelade elgitarr, bas och trummor och sjöng ironiska texter som handlade om typ ingenting (läs texten till “Smells Like Teen Spirit” av Nirvana för ett tydligt exempel). Och även om politiskt präglade rörelser som till exempel riot grrrl i USA och England och Hardcore i Umeå här i Sverige också växte fram under samma period så var de trots allt perifera underground-fenomen sett i den stora mainstreamkulturen. Som en motreaktion på detta började det mot slutet av 90-talet dyka upp band och artister med rötterna i punken men med ett betydligt mer känslosamt uttryck och med mindre ilska och aggressivitet än tidigare inom genren. Nu var känslorna plötsligt det centrala i både texter och musik och att få sitt hjärta krossat gick att likställa med världens undergång. Detta var i och för sig ingenting nytt; nattsvarta känslor och bultande hjärtan hade funnits inom popmusik och ungdomskultur ända sen 1950-talet när tonåringar för första gången blev en köpstark konsumentgrupp. Men det var när detta förenades med hardcore-punkens energi och attityd som en ny subkultur och stil började ta form. Och även om banden som kom att symbolisera emovågen i slutet på 90-talet och i början av och mitten på 00-talet till största delen bestod av vita män som sjöng om hur de saknade sina ex-flickvänner, så fanns där någonting med stilen och uttrycket som utmanade rådande normer om hur pojkar och flickor skulle klä och bete sig. 

”Det fanns inte samma könsnormativa förväntningar på hur man skulle se ut för att kunna vara emo”

Simon Arvidsson

– Jag gillade att emo-stilen i kontrast till punken eller gothen var mindre könsnormativ och binär. I gothen hade de flesta kvinnligt kodade personerna svarta kjolar och långt hår, med sidecuts måhända, eller dreads. Manligt kodade hade trenchcoats eller nätlinnen, snaggat eller längre dreads. Punken var lite likadan. Kvinnligt kodade hade oftare än inte Chelsea-frisyrer.  Emo-stilen var mer präglad av luggar, tighta jeans, t-shirts eller långärmade tighta tröjor, kajal och dom ökända Converse-skorna. Samt dom enstaka fingervantarna. Det fanns inte samma könsnormativa förväntningar på hur man skulle se ut för att kunna vara emo, berättar Simon Arvidsson, som kom i kontakt med emo via en OKEJ-tidning 2005. 

Att den stundtals hårda och känslostarka musiken inte nödvändigtvis behövde gå hand i hand med unga arga män som tog ut sina frustrationer med våldsamma lekar i moshpitten under konserter gjorde också emokulturen till en frisk fläkt inom den annars testosteron-doftande punkscenen. 

– Min uppfattning är att emos var ganska fysiska med varandra. Inte nödvändigtvis på ett sexuellt plan, men det var mycket sitta i knä och hålla hand, säger Amanda Niklasson, som idag stolt kallar sig för ”retired emo kid”. 

Att öppet prata om psykisk ohälsa kommer idag fortfarande med ett stigma och att vara öppet känslosam och sorgsen under det tidiga 00-talet var knappast lättare. För unga män och pojkar var det tidigare allmänt rådande macho-idealet fortfarande dominerande och kvinnors känslomässiga utspel reducerades ofta till hysteriska psykfall och uppmärksamhetssökande divor av den stora massan.

 I Sverige delade de regerande socialdemokraterna ut rosor till kravallpolisen som hade fått 170 anmälningar från demonstranter och som skjutit mot demonstranterna som i tiotusentals protesterade mot globalisering och nyliberalism under EU-toppmötet i Göteborg samma år.

Att kändisar och offentliga personer gick ut i media och pratade om sin psykiska ohälsa var fortfarande ovanligt och att tala öppet om att till exempel gå i terapi eller ta antidepressiv medicin talades det väldigt tyst om. Efter terrordådet 11 september 2001 i New York gick USA in i en ny era där mjuka värden och känslor fick allt mindre plats även inom kulturen. I Sverige delade de regerande socialdemokraterna ut rosor till kravallpolisen som hade fått 170 anmälningar från demonstranter och som skjutit mot demonstranterna som i tiotusentals protesterade mot globalisering och nyliberalism under EU-toppmötet i Göteborg samma år. Fem poliser åtalades, men inga poliser fälldes. Två år senare invaderade USA Irak. Det här var med andra ord inte tid att sörja, känna efter och reflektera. Det här var en tid där du tvingades välja sida och där valen du gjorde kunde få allvarliga konsekvenser. Charlie Lang upptäckte emo-kulturen på Youtube som 14-åring och beskriver emo som ”ett sätt att bära sina känslor på utsidan istället för att berätta med ord. Och också en slags trygghet.” 

Under en konsert med Henrik Berggren på Hultsfredsfestivalen 2004 hissade några berusade tonåringar en banderoll med texten ”Rakblad säljes 10 kr!”

Ungefär samtidigt som emokidsen blev allt fler så blev också de så kallade pop-pandorna ett fenomen; ungdomar som dyrkade Broder Daniel och bar svarta kläder, hårsprejade page-frisyrer och stjärnor under ögonen. Och de hade gemensamt med emokidsen att de mötte ett stort motstånd, inte bara från oroliga föräldrar och vuxna utan även från folk i samma ålder. Under en konsert med Henrik Berggren på Hultsfredsfestivalen 2004 hissade några berusade tonåringar en banderoll med texten ”Rakblad säljes 10 kr!” och i en Facebook- grupp för självutnämnda hipsters går det att läsa följande bekännelse: ”Min kontakt med emo-kulturen skedde 2007 när My Chemical Romance skulle lira på Baltiska hallen i Malmö och mitt douchebag-tonårsjag med tillhörande douchebag-gäng ställde oss utanför och försökte sälja rakblad. Det blev ett jävla liv. Detta är väl en av de tonårseskapader man ser tillbaka på och känner mest skam över att ha varit en del av.” 

Dessa två exempel berättar något om den tidens syn på psykisk ohälsa i allmänhet och bland barn och unga i synnerhet. Kanske just därför blev emo för många tonåringar en känslomässig tillflyktsort som handlade om någonting mer än bara en viss sorts musik och kläder.  – Emo är i sin definition emotional hardcore. Men för mig var det min tonår och uppväxt och mitt sätt att bemöta känslor som inte annars togs upp. Mental ohälsa är fortfarande stigmatiserat idag, men för 15 år sedan nämndes det inte alls inom generella sammanhang och knappt ens inom sjukvården, utöver det där lilla visitkortet hos skolkuratorn med ett telefonnummer till självmordslinjen bredvid sluta röka-kortet. Emo gav mig ett sammanhang där jag fick utrymme att känna dessa känslor som jag annars kände att jag var tvungen att dölja från omvärlden, och det hjälpte mig att formulera känslorna till något mer hanterbart. Musiken och dess subkultur blev som en undanflykt från verkligheten till en plats där mina känslor helt plötsligt inte var annorlunda, avvikande eller konstiga. De var normala och accepterades och man kände sig helt plötsligt inte lika ensam – för att man visste att åtminstone en annan, åtminstone den som skapat musiken också kände samma känslor som en själv, berättar Michelle Thand, som upptäckte emo på MTV under sina tonår. 

Hon menar också att emokulturen bidragit till en mer positiv utveckling och lyckats få bort en del av det tidigare stigmat kring psykisk ohälsa: 

– Att ångest och mörker var ett sånt dominerande tema inom emo tror jag verkligen har lagt en grund för att man vågar vara så öppen om det idag inom hardcore och punk, där både band och de inom subkulturen vågar ta upp såna ämnen och veta att det kommer tas emot utan att någon rynkar på näsan eller försöker blunda för det, säger Michelle Thand. 

Men trots att en stor del av emo-scenen bestod av unga kvinnor och icke-män så var emo en till största del manlig domän, speciellt vid en närmare titt på vem som spelade i de mest populära emo-banden. Och de till synes charmiga och gulligt självutlämnande texterna om krossade hjärtan och vardagstristess som de supersmala pojkarna i randiga tröjor och stuprörsjeans sjöng om kunde ofta slå över i pinsam sexism eller rent kvinnohat. Detta blev allt tydligare med genrens kommersiella genombrott i början på 00- talet.

“Jag tror faktiskt att emo idag är mer misogyn och macho än dagens rap-metal eller hiphop. Ända sen politiken plockades bort [från emo], så hålls kvinnor upphöjda på en piedestal eller liggandes på rygg. Den förpassar oss till rollen som antingen musa eller hjärtekrossare, ett objekt för antingen misär eller begär”, säger musikjournalisten Jessica Hopper 2003 i boken ”Nothing Feels Good: Punk Rock, Teenagers and Emo” av författaren och kritikern Andy Greenwald. 

”Emo och hardcorescenen var – och är – extremt dominerande av vita, unga cis-män. Och i många sammanhang kände jag mig exkluderad, inte bara som kvinna och rasifierad som icke-vit, men även för att jag inte besatt rätt kunskaper om musiken”

Michelle Thand

Även Michelle Thand blev besviken när hon väl började gå på spelningar och möttes inte bara av grabbighet och vithetsnorm utan även av en ovälkomnande elitism: 

– När det bara var musiken och jag, så kände jag mig inkluderad, som att jag var del av en annan värld som för mig var mer äkta och sann och vågade uttrycka hur man faktiskt mådde. Men när jag började gå på spelningar så blandades helt plötsligt den fysiska verkligheten in i det hela. Emo och hardcorescenen var – och är – extremt dominerande av vita, unga cis-män. Och i många sammanhang kände jag mig exkluderad, inte bara som kvinna och rasifierad som icke-vit, men även för att jag inte besatt rätt kunskaper om musiken. För att jag inte kunde hela diskografin till alla obskyra band eller gått på den där spelningen i Norrköping för 3 år sedan som bara 20 pers var på. Scenen bestod av människor med ångestproblem, och det finns en romantisering kring att personer som var utstötta automatiskt skulle hålla samman. Det var ju inte fallet direkt. 

Som så många popkulturella fenomen som växer sig stora och sedermera blir kommersiellt gångbara så verkade emo-etiketten ganska snabbt tappa sin coolhetsstämpel efter att den nått sin kulmen. Efter ett tag började till och med emo- banden själva svära sig fria från allt som hade med emo att göra och idag vill få ens förknippas med begreppet.

 ”Däremot så är det ju inte alls lika nedvärderande att vara en sad boy idag som det var att vara emo för 15 år sedan”

Michelle Thand

Kanske har inte emo som fenomen inte försvunnit, utan istället hitta nya vägar och korsbefruktats med andra kulturella uttryck. Michelle Thand tycker sig hitta spår av emo inom dagens hiphop-scen och lyfter gärna fram de positiva effekter som emo-kulturen lämnat efter sig: 

– Att vara emo idag tror jag har skiftat något enormt och snarare blivit en coolhetsgrej i samband med emo och sad boy hiphopen som rapparna Lil Peep och Lil Uzi Vert skapar. Emo har alltid blandats ut med andra subkulturer och musikstilar, hardcore och hiphop har sedan länge blandats ihop så för mig känns det som en rätt naturlig integrering. Däremot så är det ju inte alls lika nedvärderande att vara en sad boy idag som det var att vara emo för 15 år sedan. Det är absolut inte negativt, utan snarare skapas ju mycket bredare plattformar där ångestkänslor kan beröras och få ett mycket större genomslag. Stigmatiseringen kring att skapa musik som berör svåra frågor är inte lika slagkraftig idag, utan man har istället börjat se det som en potentiell inkomstkälla, eftersom samhället generellt är mycket mer öppen kring mental ohälsa. Jag tror inte att man försöker dölja svårigheter för ungdomar på samma sätt nu för tiden. Sad boy-scenen idag möjliggör att det snarare är 10 000 pers som står och sjunger om självmord på samma spelning snarare än bara ett par hundra som det var förr. 

Vare sig emo som subkultur och fenomen kommer kommas ihåg som en nyckfull ungdomstrend som skivbolagen var snabba att casha in på, eller ett genuint konstnärligt uttryck, så råder det inget tvivel om att den fortsätter att lämna spår i dagens populärkultur. Och även om de första vågens emokids idag har växt upp så kommer det alltid finnas unga människor i behov av att bearbeta och dela sina känslor och sin sorg tillsammans med andra i samma situation. Hardcore, hiphop eller indiepop; vilket prefix de väljer att sätta efter ordet emo kanske spelar mindre roll. Det viktiga är kanske att känslorna får finnas och får tar plats i kulturen. Att vara ung, eller känna sig ung, kommer alltid på ett eller annat sätt vara förknippat med att vara emotionell. Och om att bli vuxen innebär att sluta känna saker och lägga band på sina känslor, då kommer jag alltid förbli ett ungt emo innerst inne. 

Linnéa K. Jönsson är poet, artist, journalist och bibliotekariestudent baserad i Malmö och Göteborg. Hon hyser en förkärlek för populärkulturella fenomen, queera uttryck och barn- och ungdomskultur.