Staden och generalen

Dag
En general tänder sin cigarett i solen

På stränderna väntar människorna på profeten: De kommer inte att packa havet i sina burkar, de kommer inte att rulla ihop jorden som en matta

Och himlen stödjer vi med händerna….

Ett brinnande land som ingen gud kan hålla i utan att bränna sina fingrar En röst som jagas av polisen
Hemlig polis i orkestern

En gruva i julklapp

ett bortskämt gudsbarn

som river molnen med svärdet och träden dör på våra händer

Vi kom från undervärlden,
Vi sparkade upp dörren till världen och gick in på festen.

Barnen kastade sig glada från molnen,
Monstret åt den sista tuggan av mitt hjärta, och planterade en bomb i mitt bröst

Detta är den sista dansen för människor av denna värld

Vi kom
för att sörja hårda tider

Vi kom
för att sörja dålig poesi

De sista som håller hand med historien, för att hoppa in på skeppet

Vi kom för att ta farväl av folk och torg

Vi tittar från våra fönster
på scenen som visar profeternas fall

/
Dag
Nu öppnar vi dagen, och auktionen av araber:
Bomba inte familjemiddagar, kom inte till musik med matematik

Vi kramar våra bröder i groparna, och sedan täcker vi dem med jord…

Ersätt mitt blod

Injicera mig med en flod
För tretton år sedan stod jag där på trottoaren precis innan ett moln kom och Aleppo försvann…

Jag var där för fyrtio år sedan. Min far, kom tillbaka från kriget, gick snabbt in i på sitt rum, stängde dörren utan att hälsa eller krama sin familj.

Jag var där för mer än sjuttio år sedan. Min farfar var engelsmännens fånge i Acre-fängelset.

Jag var där för tio år sedan

i Algeriet och gick igenom demonstrationerna på väg till havet.

Jag satt tyst på kaféet
och Gaza höll arméflygplanen borta som flugor.
/
Dag

Träd berättar för oss om vägen, och om Europa som robotiserar människor

som humaniserar robotar
som är rädd för fladdrande tyger
som ler när den ser blodet som bubblar i kroppen i de belägrade städerna

Skapar ghetton lika lätt som den sätter på kaffekokaren,

lika lätt som den drar ett skämt och klär på sig korsfararnas uniform
Den skär hela östs kropp med sin dolk
Distribuerar handklovar genom banker

Och den som marknaden dömer till döden den dör

En gud blåser på jordens lågor och åtta miljarder klamrar sig fast vid ett rep som hänger från himlen

/
Tack, inte ens leksaksdockor överlevde…

/
För denna sol är inte din,
inte heller havet eller träden,
för jorden rynkar på pannan när den ser dig,
och molnen ignorerar din hälsning,
och fågeln stannar inte vid din hand
Då jagar du fåglarna, jagar byggnaderna och de som är älskade på riktig

För du är inte härifrån

Och Gaza håller arméflygplanen borta som flugor….

Ett sår i kartans sida!

_____

Motaz Doghiem är en svensk-palestinsk poet och författare. Han har studerat teater i Malmö och skriver förutom poesi också teater och filmmanus.

Etiketter: Poesi