Queert, queerare, K-pop?

”K-popens första, öppet homosexuella idol” låter kanske som ett unikt säljargument. I Sydkorea är insatserna dock högre än så: 2018 släppte den första öppet queera K-pop-idolen Holland sin självskrivna låt Neverland. Tematiken rör sig mellan längtan efter att kunna älska vem man vill, samtidigt som det är en kritik mot Sydkoreas homofoba lagar. Holland målar upp en fantasivärld som i själva verket illustrerar ett verkligt land, där inga anti-diskrimineringslagar existerar för sexuella minoriteter (bortom de allmänna mänskliga rättigheterna).

Där Artikel 92 i straffrätten definierar sexuellt samtycke mellan män som ”ömsesidig våldtäkt”, straffbart med fängelse. Under sin kampanj 2017 sa nuvarande presidenten Moon Jae-In att han ”var emot homosexualitet”.  Under Prideparaden i Seol under OS 2016 intervjuar Sveriges radio besökaren Peter Sundberg, som berättar att synen på homosexualitet i Sydkorea kan sammanfattas som att det är lagligt – men att det inte finns där.

I videon till debuten ”Neverland” kysser Holland sin fiktiva pojkvän vilket gjorde att videon klassades som 19+, alltså ”adult content”. Detta är motsägelsefullt, eftersom en mycket central del av relationen mellan fans och idoler inom K-pop baseras på en ambivalent sexualisering av främst manliga idoler. Det finns en besatthet av så kallat ”skinship” – en slags överdriven fysisk intimitet mellan idolerna som inte bara uppmuntras utan förutsätts. Fans vill gärna para ihop idoler och ge dem gemensamma namn a la Brangelina, och ju mer det uppmuntras från fansen desto mer kan idolerna spela på föreställningen om att de faktiskt är ett par och där med bli ännu mer populära hos fansen.

Den fysiska närheten kan alltså gömma sig bakom eller förklaras av ett annat vanligt förekommande begrepp: Fan service – att helt enkelt tillgodose fansens kinks, drömmar och förhoppningar. Problematiken i den här texten startar i den spänning som uppstår mellan en spelad närhet med spektakulärt pussande, kramar och insinuerad attraktion å ena sidan, och friheten att signalera icke-normativ sexualitet å andra sidan.

I en intervju i Vogue 2018 beskrev Holland själv den här motsättningen. ”Marknadsföringen handlar väldigt mycket om tillgänglighet. Idoler säljs som pojkvänner som ska attrahera och skapa en fantasi för fansen. Agenturerna ser till att idolerna är försiktiga med vad de berättar om sina privat -och kärleksliv, och det är ju där jag skiljer mig. Men det är ironiskt. Manliga idoler presenteras som genusflytande – de sminkar sig, bär extremt mode och porträtteras som vackra och feminina pojkar som flörtar med idén om homosexualitet”.

För många västerlänningar blir dessa uttryck stundtals svåra att hålla isär eftersom den västerländska maskuliniteten som växt fram använder sig av betydligt mindre beröring och innehåller  en ”bro”-mentalitet, eller grabbighet, som K-popidoler kvickt arbetar bort.

Det bör även sägas att homosocialiteten bland idoler delvis beror på att de inte får dejta offentligt, däremot bor de ihop som trainees och senare i sina grupper. Intimiteten mellan medlemmar finns även som en följd av nära vänskap. Samtidigt finns näringspolitiska intressen bakom Sydkoreas så kallade ”soft power” – en politisk strategi som innebär att sälja idén om Sydkorea med hjälp av koreansk kultur och på det sättet stiga i värde som likvärdig aktör på den globala marknaden

”Blicken på Sydkorea har i ljuset av en global Me too-rörelse också börjat rucka Sydkoreas bild av sig själv.”

En annan aspekt i den  motsägelsefulla gay-fetischeringen i idolkulturen kan ses i sexismens dubbelhet. Sydkorea pumpar ut tv-serier som porträtterar vackra, milda män samtidigt som manliga K-popartister begår våldsamma övergrepp, synligt inte minst i den pågående Burning Sun-skandalen, den största skandalen hittills i K-popens historia, där det har framkommit att ett  flertal idoler och branschfolk bedrivit prostitution, mutat poliser, drogat kvinnor, begått grova övergrepp, filmat och delat filmerna med varandra i en gruppchatt.

Blicken på Sydkorea har i ljuset av en global Me too-rörelse också börjat rucka Sydkoreas bild av sig själv.

Hur mycket av en slump är det att det är just i K-popen, Sydkoreas internationella flaggskepp, som den misogyna och sexistiska skuggsidan uppdagades först, där det sedan länge plågat andra delar av den Sydkoreanska underhållningsbranschen. 

Problematiken kring performativ lek med queerhet kontra faktisk queerhet sträcker sig längre, och drar in väst i en snurrigare spiral än enbart en objektifierande och stereotypiserande blick.

I samband med att Taiwan blev det första asiatiska landet att tillåta samkönade äktenskap tidigare i år påpekade journalisten Sarah Ngu att Asien alltid har haft en rik queerkultur. Det var först i samband med den koloniala eran och framåt som Östasien började ta efter västerländska ideal och värderingar. Taiwans legalisering har givetvis juridisk bäring, men Ngu noterar att samkönade relationer alltid funnits, i olika skepnader, och det har glömts bort även lokalt. Man började se sig själva med västerländska ögon. ”Väst har perverterat historien” skriver Ngu.

”K-popkulturens själva kärna bygger på objektifiering, fantasi och fetisch, vilket leder till en rå inställning till idolers funktion som dockor.”

Som västerländsk referens till Holland skulle vi kunna se amerikanska superstjärnan Taylor Swifts kritiserade musikvideo ”You Need To Calm Down”. Videon består av en kavalkad av kända LGBTQ-namn och är Swifts försök till att bli en ally i queer-sammanhang med en kampsång likt Lady Gagas ”Born This Way”. Men kritiken av hennes video är relativt lätt att uppfatta, det råder inget tvivel om Swifts egen sexualitet, eller den av de andra deltagande kändisarnas. Enligt Spences Kornhaber på The Atlantic utgår Taylor Swift från att superkändisar förföljs på samma sätt som homosexuella, och att det Swift gör – genom väl valda slanguttryck – är att likställa sig själv med queerrörelsen.

Queerheten i K-popen följer inte samma mönster, eftersom den är osynlig, och samtidigt extremt illustrerad. Den här ständiga pendlingen mellan närvaro och frånvaro i en förförisk väv av sexualisering och underliggande hot om att faktiskt begära agerar helt enkelt på en annan spelplan. Vem är queer, om alla är queer?

Även om idoler kommit ut offentligt innan Holland råder det inga tvivel om att han  är en central och unik röst i ett K-pop-maskineri som börjar bli mättat av sin egna motsägelsefulla lek. K-popkulturens själva kärna bygger på objektifiering, fantasi och fetisch, vilket leder till en rå inställning till idolers funktion som dockor. Här bryter Holland annan mark. ”Jag tror inte det är mitt utseende eller hur bra jag dansar och sjunger som folk relaterar till. Jag tror de snarare förstår mig på ett personligt plan – de ser mig som en vän snarare än en idol som de är kära i och sätter på piedestal” säger han. 

 ”Nyckeln här kanske ligger i frågan om när queerhet innebär exotifiering eller exploatering, och när queerhet innebär frihet.”

Trots allt det stereotypa, gulliga och rosaskimrande ”koreanska” som fans applicerar på idolkulturen, lokalt och globalt, så är blicken i K-popvideos, till skillnad från exempelvis ”den manliga blicken”, inte helt fastnålad och definierbar.

Den andra sidan av skinship-myntet för många fans är ju också befrielsen i uttryck av maskulina identiteter som bygger på att mjukare ideal är attraktivt och till och med eftersträvansvärt, oavsett sexualitet. Att intimitet är okej. Att representation i form av närhet mellan samma kön i musikvideor eller tv-framträdanden långt innan Holland kanske också betytt någonting, banat någon slags väg. 

Att ständigt kunna leka med de här gränsdragningarna innebär inte att problemet med att  idoler alltid måste låtsas, men aldrig riktigt få vara, försvinner. Rent statistiskt är ett stort antal idoler troligen icke-straighta men riskerar för mycket med att komma ut. Nyckeln här kanske ligger i frågan om när queerhet innebär exotifiering eller exploatering, och när queerhet innebär frihet. I K-popen når den spänningen episka proportioner. Holland är en del av det traditionella idolmaskineriet, men påpekar också genom sitt eget explicita utanförskap; så likt fan service-leken och så väsensskilt samtidigt, hur vi som fans främmandegör idoler genom att queera dem från början och att vi bör fråga vad som driver det behovet.

Vid ett flertal tillfällen har västerländsk media kallat vackra manliga idoler för näpna, haft svårt att hålla isär dem, klappat dem på huvudet, eller som i gruppen BTS Taehyungs fall, helt enkelt blivit kallad för ”det”.  Men den här androgyniteten, eller för all del cross-dressing som många manliga idoler också ägnar sig åt för fan service, är inte samma sak som avsaknad av maskulinitet, eller uttryck för (ganska stereotyp) homosexualitet. Eller omvänt, som i Hollands fall, hur tunn men knivskarp den här queer-gränsen är när någon öppet träder över den. De får göra det på egen hand. Och på egen risk. 

Hos filosofen Gilles Deleuze beskrivs begäret inte som en avsaknad eller ett tomrum utan som en bejakande kraft. Begär är revolutionerande för att det vill något, upprättar flyktlinjer, flyter ut, skapar.

Ett nytt slags spöke i maskinen, en queer tanke i sig.