Ordfabriken

Ord är viktiga. De är aldrig neutrala och alltid utsatta för tolkningar. Vissa ord mer än andra. Ord kan vara vapen och därför vara omstridda. De kan tappa betydelse, vändas eller kortslutas. Begreppen bär på ideologier, förbestämda avgränsningar och klassificeringar. De rymmer styrkepositioner, makt och motstånd.

Även den hårdaste och krassaste materialistiska teori klarar sig inte utan begrepp för att beskriva världen. De måste ge begreppen en betydelse, använda dem som kritiska redskap. Definiera vad i den materiella världen de klassificerar och visa vad de står i motsättning till. Kampen om begreppen kan därför inte reduceras till idealism.

Att få ett begrepp som illegal invandrare att ersättas med papperslös migrant, en förändring asylrörelsen fick tillstånd, rymmer en helt annan syn på människor, på flykt och på rättigheter. Det upplevs inte lika självklart att en person som benämns som att vara här illegalt ska ha rätt till sjukvård, skola eller ens få söka asyl (är det att hjälpa någon som bryter mot lagen?), jämfört med någon som saknar dokument från det landet personen flytt eller lämnat och är papperslös. När SL försökte lansera namnet trygghetsspärrar på sina tunnelbanespärrar i Stockholm döptes de snabbt i folkmun om till det mer passande namnet klämspärrar. Med ens avkläddes ideologin, kontrollen kunde inte gömma sig bakom trygghetens täckmantel.

Så genom att ifrågasätta orden och begreppen avtäcker vi den underliggande ideologin. Varför kallas det arbetsgivare och inte arbetsköpare? Varför används begreppet skattetryck och inte avgiftstryck? Varför heter det näringsliv och inte täringsliv?

Förra året fyllde näringslivets tankesmedja Timbro 40 år. Timbro startades som ett direkt svar på 68-vänsterns genomslag i den offentliga opinionen. Det räckte inte att verka för lobbyism på makthavare eller stödja politiska partier, för att vinna kampen om hegemonin – vad som ses som sunt förnuft och opolitiskt neutralt – behövdes en ideologisk tankesmedja som kunde utmana vänsterns dominans inom opinionsbildningen. Näringslivet upplevde att de höll på att förlora slaget om offentligheten. Tankesmedjans uppgift skulle vara att förändra det politiska språket. Vad som kunde sägas och därigenom vad som kunde tänkas.

De högerextrema resonerade på samma sätt. Den så kallade ”nya högern” drog på sjuttiotalet slutsatsen, även de som svar på 68-vänstern, att det handlade om paketering. Att hitta nya attraktiva former att presentera gamla idéer som blivit nedsvärtade. Skriva om historien eller kanske snarare skriva dem fria från historien. Själva namnet ”nya högern” var just ett sånt begrepp, att döpa om fascistiska idéströmningar och antiegalitära tankar till ett bättre begrepp som motsvarade 68:ornas nya vänstern. Sedan dess har de paketerat om sig många gånger, i försök att lansera reaktionära föreställningar som sockerpillrade ord. De har kallat sig etnopluralister, identitärer och nu idag alternativhöger. Den nya högern ansåg vänsterns framgångar kom ur Antonio Gramscis teorier om hur kampen om kulturell hegemoni var förutsättningen för en ekonomisk och politisk framgångsrik kamp. I den nya högerns tankar blev denna kulturkamp, slaget om det sunda förnuftet och de föreställningar som framstod som objektiva och neutrala, kallad metapolitik. Andrew Breitbart som grundade alternativsajten Breitbart, den mediekanal som förde fram Trump till makten, menade att politiken befann sig nedströms kulturen. Kulturkampen kom först och förändrade politiken.

I skrivreglerna för en av de tidiga alternativmedierna inom det som idag kallas alternativhögern beskrevs ambitionen såhär:

”Målsättningen är att läsaren skall få intrycket att vi med våra notiser helt enkelt förmedlar den oförfalskade sanningen om vad som händer i världen, utan att lägga in några egna värderingar. […] [Vinklingen] gör sig också gällande i det ordval vi använder, vilket i korthet innebär att vi alltid ska använda ord med en positiv klang om oss själva, eller om våra fienders fiender, och ord med negativ klang för att beteckna våra fiender. […] Våra fiender kan exempelvis betecknas med ord som ’svenskfientlig, ’regimtrogen’, ’politisk korrekt’ eller i särskilt allvarliga fall, ’folkförrädare’ eller ’kollaboratör’. […] På samma sätt är vår kamp inte i första hand en kamp för att ’kasta ut invandrare’, utan en nationell befrielsekamp; en kamp mot främmande exploatering, och för svenska folkets rätt till sitt eget land”. (Att skriva notiser till Folktribunen, 2005)

De senaste tio åren har extremhögerns alternativsajter och sociala medier fungerat som ett laboratorium för att skapa och skräddarsy begrepp i ett försök att måla om den politiska kartan och dra en tydlig gräns mellan populismens vän och fiende, folk och elit, ”sanningssägare” och etablissemangsmedia. Begrepp som sedan fått stor spridning inom en bredare höger. Härifrån kommer ord som sjuklövern, pk-vänstern, godhetsknarkare, batikhäxa och vänsterbliven.ii Strategin har framför allt handlat om en form av politisk judo, att kasta om begrepp och utnyttja deras egen kraft för att vända dem mot ursprungsbetydelsen. Att kortsluta dem.

De senaste tio åren har extremhögerns alternativsajter och sociala medier fungerat som ett laboratorium för att skapa och skräddarsy begrepp i ett försök att måla om den politiska kartan och dra en tydlig gräns mellan populismens vän och fiende, folk och elit, ”sanningssägare” och etablissemangsmedia.

Mantrat ”antirasist är bara ett kodord för antivit”, som kommentarsfälten bombarderades med, summerar metoden. Antirasism jämställs med att acceptera alla folkslag, kulturer och hudfärger förutom de vita, som nekas rätt till existens och kultur – och därigenom är antirasism en form av rasism. Voila. Ingen är rasist, förutom de som är emot rasism. Därför slamsugs vänsterns terminologi på begrepp som kan vändas, användas ironiskt eller tömmas på sin betydelse och till slut bli skällsord. Den resan gjorde begreppet politisk korrekthet, uppkommet inom amerikansk studentvänster som en form av självdistans mot moralism – och som slutade som ett centralt begrepp för att benämna högerns tänkta motpart i kulturkriget. Så plockas begrepp som hen, kulturell appropriering, CIS-kvinna, woke eller rasifierad upp och kodas om. Begreppen kortsluts, blir meningslösa att använda och måste överges.

Att sätta ett namn på sin motpart är viktigt. Undertryckta sociala rörelser har alltid behövt utveckla egna begrepp för att synliggöra strukturer, sätta ord på sina upplevelser och skaffa sig begreppsliga redskap för förändring. Men dessa rörelser bemöts på samma sätt, genom benämningar. Den norska sociologen Thomas Mathiesen förklarar hur begrepp används på sociala aktörer för att oskadliggöra dem, genom att utdefiniera dem från eller indefiniera dem in i offentligheten. Utdefinieringen som strategi går ut på att isolera en aktör från samtalet, genom att utmåla den som oseriös, extrem eller farlig. Indefiniering är motsatt strategi, passivisera genom tolerans och på så sätt avradikalisera en aktör genom att förminska dem, tolka in dem i ofarliga termer och tona ner radikaliteten i deras kritik. Att klassificeras som våldsbejakande eller god samhällskraft avgör om en rörelse ska få låna lokaler, bjudas in till samtal, hålla föredrag eller beviljas bidrag.

Det här har kulturkampshögern lärt sig. De försöker själva utdefiniera sin motpart, men samtidigt påpeka att rasism, islamofobi eller transfobi är bara stämplar för att tysta kritik. Att benämna det de gör blir ett hot mot yttrandefriheten, mot deras rätt att benämna andra i kulturkriget.

Dessa begreppskrig uppkomna alternativmedians mylla klättrar sedan uppåt inom högern. Ta Ebba Bush Thors utspel under julhelgen 2018 som exempel. Där hon deklarerade att en myndighetsvänster som vill använda sina positioner för att undergräva svenska traditioner. Här återfinns extremhögerns alla troper, om svenskheten under attack. Debattartikeln, som inte skrevs av Bush Thor själv, utan av den gamla Timbroarbetaren Johan Ingerö, vilar på den konspirativa föreställningen om en kulturmarxistisk vänster som gjort sin långa marsch genom institutionerna och nu bedriver ett dolt krig inifrån systemet, från förment neutrala myndighetspositioner.

Föreställningen anknyter till ett pågående försök att omdefiniera begreppet aktivist. Aktivister, enligt kulturkampshögern, är inte en beteckning längre på personer aktiva i sociala rörelser, utan en åsyftar personer inom institutioner, media och utbildningsväsendet. En försvarsadvokat som deltar i samhällsdebatten kring migranters rättslöshet kan avfärdas som aktivist. En myndighet som har en arbetsplan för jämställdhet avfärdas som aktivism. En public servicejournalist som intervjuar tiggare framför ICA ses som aktivist. Genusstudier blir utmålat som politiserad aktivism, snarare än forskning. Genom att omdefiniera begreppet aktivism och lansera begreppet myndighetsvänster kan de därmed motivera nedlagda myndigheter, indragna bidrag, krav på nedstängning av public service-media eller akademiska institutioner inom humaniora.

Så orden står aldrig ensamma, de förekommer alltid i en kontext. De speglar makt och styrkepositioner. De bär på ideologier. Och de kräver en ständig vaksamhet, eftersom de alltid kan omkodas och ändra betydelse. Därför är ett första steg för en ideologikritik att just börja med orden. Att ta dem på allvar. Annars kommer de användas, mot oss.