MY KEBAB BRINGS ALL THE BOYS TO THE YARD

Nyligen uppmärksammade Aftonbladet en pågående konflikt i ett av Stockholms nya “lyxområden,” Hornsbergs Strand. De boende ville med bostadsrättsföreningen Välbehaget i spetsen vräka restaurangen Midan, med argumentet ”kebabfläckar på gatan” och att de boende har särskilda rättigheter eftersom de betalat dyrt för att bo där. Stockholms stads trygghetsborgarråd Erik Slottner (KD), som även är boende i området, beskriver det med ord och meningar som “gängbildningar”, “vuvuzuelor rakt in i örat” och talar om ett beteende som är “mer socialt accepterat, till exempel i norrort”.  Det har också påpekats att en summa pengar har lagts på att bygga grindar för att “förorten invaderar”.  Jag vet inte om bostadsrättsföreningens namn ”Välbehaget” är ett komiskt inslag i det hela eller om föreningen definierar ordet välbehag som “endast för vita”. De som pekats ut som förövare för att ha sabbat stämningen i Hornsberg utöver restaurangen Midan, är de anonyma “Mohammed och Ali” som restaurangen sägs locka till området.  Ja, det är faktiska namn som anges för att beskriva vilka typer av människor det är som kommer utifrån och hänger i Hornsberg. ”Jag är ingen rasist, men det är ju Mohammed och Ali som hänger här,” sa Emma, småbarnsmamma och innehavare till en lägenhet för åtta miljoner i området, till Aftonbladet. Jag fascineras ändå av vita rika bostadsägare som förekommer sin rasism  med meningen ”jag är inte rasist men”. Du är med största sannolikhet rasist om du börjar ett uttalande med den disclaimern. Restaurangen i fråga, Midan, serverar mat från Mellanöstern och drar till sig besökare från hela Stockholm.

Jag vet inte om bostadsrättsföreningens namn ”Välbehaget” är ett komiskt inslag i det hela eller om föreningen definierar ordet välbehag som “endast för vita”.

Däremot är de boendes grundsyn i Hornsbergs Strand om Midan och dess gäster som tagna ur ett nyfascistiskt flygblad: “förortsgängen”, “yrkeskriminell”, bilar som är ”hemmahörande i Stockholms ökända förorter”. Förklaringsmodellen som rullas ut,  är att man ska kunna känna sig trygg i sitt egna hem och skyddad från de så kallade “yrkeskriminella” Mohammed och Ali, det är ett sätt att rättfärdiga intresset som ligger till grund för konflikten; skapandet av ett gated community. Hornsbergs strand är ett område i utkanten av centrala Stockholm där det förutom dyra bostadsrätter byggts en lång strandpromenad vid den vackra naturen med badmöjligheter och faciliteter på en offentlig plats. Under de varma sommardagarna har folk från hela Stockholm därför dragits till platsen, kanske inte främst för kebab utan för att helt gratis kunna njuta av sol och bad i en av Stockholms vackraste miljöer.

Men de boende i Hornsbergs Strand har ändå på många sätt lyckats skapa sin självvalda segregation genom att investera pengar i att bygga grindar runt bostadsområdets gårdar. Ett gated community bygger bland annat på tanken om exklusivitet, att kunna köpa sig fri från att beblanda sig med pöbeln, men även att det dyra köpet skulle komma med särskilda rättigheter. Märk väl kopplingen som görs mellan rättigheter och köp. Ett annat tecken för ett gated community är också övervakningen. Det finns ett Instagramkonto som är dedikerat till att lägga upp bilder på människor som enligt flera boende i Hornsberg inte hör hemma i området. Den rasifierade arbetarklassen i den här berättelsen är paradoxalt nog, inte integrerad nog samtidigt som de stängs ute från delar av Stockholm som anses för fina.  

En av delägarna till restaurangen Midan, Sam Shoubaki, uppger till Aftonbladet att klagomålen började så fort Midans skylt med arabiska bokstäver kom upp. Det har tydligen också frågats om det är IS-flaggan som restaurangen har. (Insert palmface. Eller kräkemoji.) Det tycks också vara invandrarnas fel att måsar hänger vid Hornsbergs Strand. Måsar vid restauranger är tydligen ett fenomen som kom till Sverige med invandringen. En vet inte om en ska skratta eller banga in huvudet mot en vägg.

Moa Martinsson, Eyvind Johnson och Sara Lidman är andra namn som finns på Hornsberg strand vid sidan av Mohammed och Ali, gatorna i Hornsberg är ironisk nog döpta efter proletärförfattare och en människa som hatade apartheid. 

Bland de mest skrattretande anklagelserna jag läser är att det serveras ”flottig mat i stora portioner.” Det får mig att tänka på den kulinariska erfarenheten som vita människor brukar ha i jämförelse med vad exempelvis många som rasifieras har. Let’s be honest. Många av oss har säkert varit på någon gentrifierad restaurang och betalat en njure för en måltid som inte ens skulle klassas som förrätt i många av Stockholms förorter. Jag har efter en sådan erfarenhet alltid köpt en burgare eller kebab. Nåväl, jag tror dock inte det är portionerna i maträtterna som stör här. Det är de som äter maten. Det sticker i ögonen hos de boende på Hornsbergs Strand att Mohammed, Ali, Rahwa och Senait äter och lever sina liv. Deras blotta existens provocerar fram rasism, som glider förbi rumsrent. Moa Martinsson, Eyvind Johnson och Sara Lidman är andra namn som finns på Hornsberg vid sidan av Mohammed och Ali, gatorna i Hornsberg är ironisk nog döpta efter flera proletärförfattare och en människa som kämpade mot apartheid. 

Anklagelserna och drevet mot restaurangen, dess gäster och människorna som kommer till Hornsberg för att sola och bada bottnar i rasism. Det anses bara inte vara det på grund av hur förskjutningen av diskussionen i samhället ser ut. Vi lever i ett land där att kallas för rasist väcker större avsky än att utsättas för rasism. Jag har sagt det flera gånger och kommer fortsätta säga det, men i Sverige verkar rasism finnas utan rasister, som ett eget luftburet fenomen som inga vita vill ta ansvar för.

Allt sker och sägs i koder och laddade adjektiv. Att anklaga en grupp av människor för ett slags beteende. Tillskriva de gemensamma nämnare som rättfärdigar avhumaniseringen av de.

Det finns så många dimensioner av denna berättelse och allt landar i rasismen. Flera boende har påkallat både polis och p-vakter till området och kollat upp nummerplåtar i registret på bilarna i syfte att kartlägga var människorna hör hemma. Att använda sig av våldsmonopolets auktoritet för att avvisa människor är inte något nytt. Det spelar ingen roll vad människorna gör. Tesen är helt enkelt att de inte hör hemma där. I USA är detta fenomen vanligt och drabbar framför allt svarta. Fenomenet “vita ringer polisen när svarta personer lever en vardag” har uppmärksammats stort, framför allt genom sociala medier. Typ när svarta har grillat. Promenerat för att hämta posten. Gått in i sina egna hus. Hashtags som #ExistingWhileBlack och #LivingWhileBlack beskriver fenomenet då vita tillkallar polisen på svarta som helt enkelt existerar. Fenomenet är till och med så pass utbrett att det har varit på tal att införa förbud och böter mot vita som tillkallar polisen när svarta typ dricker kaffe på ett café. 

Jag har länge tänkt på att personer som rasifieras som icke-vita och vår blotta existens brukar anses vara för mycket. Det är något som vi bär med oss sen barndomen, att vi är för högljudda, för närvarande i vår existens. Det som händer mot Midan nu är inget som förvånar mig. Det är samtidsandan och fascismen som håller på testa sig fram med sin retorik. Allt sker och sägs i koder och och laddade adjektiv. Att anklaga en grupp av människor för ett slags beteende. Tillskriv de gemensamma nämnare som rättfärdigar avhumaniseringen av de.  Kära Emma & co, jag vet inte om ni äger era lägenheter eller banken som ni lånat av gör det, men ni äger absolut inte en millimeter av luften utanför lägenheterna, så långt har marknaden ännu inte kommit. Än. 

Samuel Girma är en del av Kontexts fasta redaktion och jobbar som kulturproducent.