Jag går inte vidare

Det här är inte bara min historia.

Allt jag vill berätta nu börjar ju med N, om vem han var och vad som formade honom och hans liv, och den historien varken kan eller vill jag göra anspråk på. Men jag kan dela med mig av några fakta. Om oss, för det tillhör även mig.

Faktum är att: Han tog med mig till gymmet, en plats jag stod närmast fobisk inför, och lärde mig hur det går att ta hand om sin kropp även genom ångest, rädsla och självhat. Han var den som, genom eget exempel, gjorde att jag vågade byta namn och orka med att så många av de en presenterar sig för höjer på ögonbrynen, rynkar pannan, frågar om de hört rätt, kanske till och med väljer att kalla en för något annat.

Han läste för mig: Det är ett helt nytt namn, det är inte mitt gamla namn, (jag grävde ner det i underjorden men det finns i vilket register som helst för den som vill titta på det men det här är ett nytt namn). Jag tog det från rosenträdgårdarna, från underhuden eller rakt ur luften.

Vi inrättade vad vi kallade för ”gay spa”-dagar då vi hjälpte varandra att klippa och färga håret, lade ansiktsmasker, lackade naglarna. Mest av allt är jag rädd för att bli ful. Jag vet inte hur killar är vackra – men det känns som att det var någonting vi blev tillsammans. Vackra, och starka.

”Jag vill berätta något om att inte gå vidare, ut ur sorgen. Jag vill berätta något om hur jag har haft det under de år som gått efter att jag hittade min bästa vän död i vårt gemensamma hem.”

Det overkliga, fantastiska och mer än beundransvärda var att allt detta hände medan N själv utkämpade en ständig strid mot psykisk sjukdom – eller snarare, trauma. Som barn blev han utsatt för sexuella övergrepp av en nära familjemedlem. Detta levde han med, och jag vill våga säga att det var det som dödade honom.

Hösten 2016 tog han sitt liv – det är så en säger. Och kanske är det här endast en punkt i mitt eget sorgearbete, men jag har så svårt att se hans död som något annat än dråp. Människan – kan vi kalla det en människa? – som utsatte N för något så fullkomligt vidrigt och oförlåtligt, den människan – jag vill inte kalla det människa – vållade N:s död.

Men jag vill inte tala om förövare. Jag vill bara konstatera att: så var det. Låta det vara känt. Och jag vill inte tala om sjukdom, trauman eller psykiatri. Inte nu. 

Jag vill berätta något om att inte gå vidare, ut ur sorgen. Jag vill berätta något om hur jag har haft det under de år som gått efter att jag hittade min bästa vän död i vårt gemensamma hem.

Ja: När han levde, det sista året, levde vi tillsammans. Delade hem och tid och mat och språk. När han dog, dröjde vårt gemensamma språkbruk länge kvar i min mun, som ett spöke. Eller – vampyriskt, utan spegelbild.

Det fanns inte längre någon mottagare för alla de fraser och ord jag var van vid att uttala dagligen, utan eftertanke, motstånd eller oro; alla koder och referenser med vilka jag under flera års tid lärt mig att förstå min omvärld.

Nu blev jag tvungen att förklara och plocka itu så många komponenter av min vardag för andra, för att de skulle förstå mig och mina reaktioner och vad som saknades mig.

Få saker gör mig så frustrerad som känslan av att inte genast kunna göra mig förstådd; i detta blev varenda frågande blick inte bara en kommunikativ stressfaktor, utan även en öppning till dissektion av en vänskap och en påminnelse om det jag förlorat. Den jag förlorat.

”Att leva med N gav mig hopp om en bestående vacker och stark tillvaro för mig – för oss – och när jag i mina texter broderade ut alternativa verkligheter, framtidsspår, kunde dessa innehålla det hoppet.”

”After tragedies one has to invent a new world, knit it or embroider, make it up … you have to imagine something that doesn’t exist and dig a cave into the future and demand space.” Så säger musikern Björk i en intervju om albumet Utopia från post-Trump-året 2017. Som allmän idealist och författare till fantasytexter förälskar jag mig såklart fullständigt i detta citat.

Jag misstänker dock att om jag hittat det – om det hade existerat – medan N fortfarande levde, hade jag haft både svårare och lättare att ta till mig det. Svårare då jag personligen, fram tills hans död, haft turen – och det privilegierade, övervägande riskfria livet – att aldrig behöva befatta mig med någon ”sann” tragedi.

Lättare eftersom jag, utan upplevelsen av trauma och absolut förlamande sorg, hade andra möjligheter att fritt fantisera om en spirande och rättvis framtid. Att leva med N gav mig hopp om en bestående vacker och stark tillvaro för mig – för oss – och när jag i mina texter broderade ut alternativa verkligheter, framtidsspår, kunde dessa innehålla det hoppet.

”Snart tre år senare vaknar jag med förlusten värkande överallt inom mig, isigt splitter i tanke och minne och kropp; det känns ofta som att en del av mig aldrig riktigt tog sig ur chocken.”

Men det låter kanske naivt. För även då N levde präglades hans, och därmed, på sätt och vis, vår, livsberättelse av våld och trauma. Det känns märkligt att hävda att tiden vi tillbringade tillsammans, innan hans död, skulle vara en grogrund för ljuva fantasier och bekymmerslösa framtidsvisioner. Vad jag försöker säga är att så länge han levde fanns möjligheten att han skulle fortsätta leva, andas, skriva, slåss. En chans till ett lyckligare slut än för tidig död. Ett fortsatt skimrande stråk genom världen, som eukalyptusbladen, du vet att det kan finnas guld i eukalyptusblad. Om de har växt i guldhaltig jord.

Nu kvarstår inte längre i min värld, och därmed inte i mina texter, en sanning som inbegriper att N lever, att våldet lämnat honom, att traumat låtit honom överleva. Istället infinner sig sökandet efter hur jag ska hantera en verklighet märkt av hans död, detta som jag inte ens kan se som en tragedi.

För en tragedi tänker jag på som resultatet av någonting för bortom direkt mänsklig påverkan; en naturkatastrof, en olycka. N:s död var inget av det. Och mina texters utopi kan inte längre vara en tillvaro utan våld – jag vet inte varifrån jag ska hämta stoffet till en sådan fantasi.

Om litteraturvetenskapen vore en brottmålsdomstol skulle alla Odysséens gudar dömas för våldtäkt. Eller nej, de skulle inte dömas. Åtalet skulle läggas ner. Mina texters utopi är nu en plats där våldet oinbjudet existerar – men där det också, på riktigt, granskas, ifrågasätts, straffas. Vi för det till brottsarkivet.

”Någon har gjort en illa på ett sätt som inte tillåter en att tala om det eller närma sig det lugnt och sansat. Det finns ingenting att säga.”

För bara några år sedan förstod jag mig inte på hämnd som koncept; jag kunde inte sätta mig in i känslan av ett ihållande hämndbegär. Jag tänkte att jag ville göra vad jag kunde för att förhindra att någon skadade eller sårade mig och mina nära, och misslyckades jag med att beskydda i stunden så fick det helt enkelt vara. Intet glömt, intet förlåtet – men förbi, passerat genom och bortom min kontroll.

Än idag vill jag för det mesta helst bara glida under radarn, fly in i passivitet. Men nu tänker jag ändå påfallande ofta: Att hämndbegäret kan vara något så enkelt som en önskan att rätta till, eller påverka, någonting som gjorts så fel, så trasigt, att det inte går att reparera med de verktyg en kanske helst hade velat använda sig av.

Någon har gjort en illa på ett sätt som inte tillåter en att tala om det eller närma sig det lugnt och sansat. Det finns ingenting att säga. Den som utfört handlingen har, genom sitt agerande, tagit sig så långt över mina gränser att varje chans till jämlik kommunikation oss emellan ligger grusad tillsammans med min grundläggande tillit, respekt och förståelse. Varför förväntar vi oss att den som blir illa behandlad, skadad eller förrådd, ska göra annat än att försvara sig med vilka medel den än har till hands?

Men hur skulle hämnd, i någon form, kunna hjälpa mig? Jag har för alltid förlorat min bästa vän, min förebild, min bror. Jag vet inte hur jag ska beskriva hur tärande det är att stå så hjälplös inför någonting som, med en förbluffande varaktig styrka, präglar varenda en av mina dagar. Snart tre år senare vaknar jag med förlusten värkande överallt inom mig, isigt splitter i tanke och minne och kropp; det känns ofta som att en del av mig aldrig riktigt tog sig ur chocken.

Jag går inte vidare. På ett sätt vill jag inte gå vidare. Och varför uppmanas vi acceptera, förlåta och skrida krisutvecklade ur situationer som känns omöjliga att ens börja begripa, än mindre adressera med någon sorts sans?

Jag vet nu hur det kan kännas att söka efter någonting som kan, om inte ställa till rätta, så åtminstone balansera ut känslan av hopplös saknad och sorg. En handling vars intensitet, vars avtryck i världen, kan matcha den hos de katastrof-ekon som dagligen ljuder i mig.

Och kvardröjandet har onekligen en destruktiv potential – men samtidigt kan jag hämta kraft ur viljan till en handling av kärlek och lojalitet gentemot personen jag älskar och saknar. Det är den önskan, och det sökandet, jag nu identifierar som hämndbegär, en ursinnig dröm om ett ögonblick där följande blir sanning, att: Allt är straffbart, allt går att återställa till / sin dåvarande form, ingenting är försent och ingenting är / över än.

Alla kursiverade meningar är hämtade ur N:s egna texter, skrivna mellan 2013-2016.

Morgan Lindengren är aspirerande fantasyförfattare och en del av litteraturkollektivet Ce(n)sur. Just nu studerar han till arkivarie på Södertörns högskola.