Grisarna

kalla höst 

det är 49 år sen mitt folk förlorade sitt krig
då hade ditt folks förluster bara börjat
kalla höst

vi ska äta frukost imorgon du och jag 
vi ska äta frukost i ett land som inte vill ha oss

kalla höst
du berättar om när några grisar skrek svartskalle efter dig i skolan en gång
jag undrar hur gammal du var då och varför ingen sa något
men det spelade väl ingen roll

en gris sa till mig en gång att såna som jag inte borde få vara här
jag blev arg och berättade för mina kompisar men det spelade ju ingen roll
han var ju så omtyckt i klassen

kalla höst
igår röstade min pappa för första gången i ett riksdagsval
men det spelade ingen roll 

jag låg i din famn och du försökte trösta mig
det borde ha varit tvärtom

vi ska åka tunnelbana imorgon du och jag
vi ska åka tunnelbana i ett land som inte vill ha oss
kalla höst

dom vill inte ha oss i det här landet
älskling
vi visste det innan också
men visst känns det värre idag
älskling

älskling
jag vet inte hur många demonstrationer vi gått på du och jag
men jag vet att dom är många
jag vet inte hur många vita som frågat oss hur man blir en bättre antirasist
men jag vet att vi inte har sett dom på demonstrationerna

kalla höst
dom vill inte ha oss i det här landet
nej förlåt 
dom vill inte att vi ska finnas alls 

älskling
jag vet att det är fel av mig att skriva det här
jag vet att det vi tror på grundar sig på hoppfullhet
men det är jävligt svårt att vara hoppfull nu

vi vet ju redan hur den här historien slutar
och vi vet ju inte hur många vi kommer förlora 
innan den här historien slutar

kalla höst
dom vill inte ha oss i det här landet och dom vill inte att vi ska finnas alls
och dom som älskade oss älskade oss inte tillräckligt
kalla höst

jag låg i din famn
på tv grymtade grisarna exalterat
dom grislog med grisögonen 
alldeles grisiga
det borde ha varit tvärtom

kalla höst

dom vill inte ha oss i det här landet 
dom vill inte att vi ska finnas alls

och dom som älskade oss 
älskade oss inte tillräckligt

Etiketter: Poesi