Genom mig – intervju med konstnären Makda Embaie

På den vita väggen i Stockholms Kvinnohistoriska hänger tre par hörlurar och en kort beskrivning av verket: “Genom mig” är en foto-och ljudinstallation där den visuella delen av fotografiet är frånvarande. Betraktaren får istället lyssna på tre separata samtal där konstnärens systrar fotograferas; de pratar om skolan, novellskrivande, tuggummi och Vänsterpartiet, de bråkar lekfullt med fotografen.

Det är en måndagseftermiddag och solen har precis börjat gå ner när Kontext möter konstnären bakom verket: Makda Embaie. Genast ställs den första frågan: varför valde du bort fotografierna?

Men Makda Embaie menar att utställningen faktiskt består av fotografier – och ifrågasätter därigenom vad som egentligen utgör ett fotografi. Hur viktigt är det visuella elementet och vad händer när man inte får ta del av det?

– Det var en kvinna på vernissagen som sade samma sak, hon kom fram till mig och bara: var är fotografiet? säger Makda Embaie och skrattar. Jag förklarade att det ju hängde där, att jag försökte göra någonting annat, men hon blev inte nöjd.

Men för att insistera: varför är de fysiska bilderna som tas inte med i utställningen?

– Det kändes väldigt viktigt att de inte skulle vara det, berättar Makda. När jag såg bilderna blev mina systrar så tydliga för mig, men jag visste att ingen annan skulle se dem som jag gör. Det var en del av varför jag inte tog med dem.

“Många pratar ju om selfies och instagram, att det handlar om självbestämmande. Men där finns det ju färdiga filter, en tydlig mall, det är hårt kontrollerat och man är väldigt medveten om betraktaren.”

Ändå funderade hon länge på att inkludera porträtten. Till slut valde hon bort dem, eftersom det kändes för enkelt: genom att fokusera på ljudinstallationen fick betraktaren plötsligt ta ansvar för sig själv och sin egen fantasi.

– Då måste betraktaren visualisera vad som händer. Det kändes också intressant att tvinga folk att ta på sig hörlurarna och faktiskt lyssna för att se. Det går inte att gå förbi verket och ta in det, som man kan göra med fotografier. Då får man ett visuellt intryck på en millisekund och kan gå vidare.

Men det finns också en annan poäng med att fotografierna inte är med. Makda sätter ner den urdruckna kaffekoppen och fortsätter:

– Jag hade precis läst Susan Sontags ”Om fotografi”, där hon pratar mycket om våldet fotografi kan involvera. Hon menar att det är oundvikligt, men jag ville ändå testa att göra en fotografering så icke-våldsam som möjligt.

Så: utelämna det visuella helt, synliggör fotografen, inkludera motröster och upprätta en annan relation mellan fotografiet och betraktaren. Det blir tydligt att Makda Embaie har tänkt länge både kring sitt verk och etiken bakom det; hennes svar är snabba och raka.

– Jag ville testa den tesen: måste det alltid vara våld? I det här sammanhanget försökte jag se vilka komponenter som var mest våldsamma och vad som krävs för att subjektet ska synas på sina egna villkor. Kan det någonsin ske? Många pratar ju om selfies och instagram, att det handlar om självbestämmande. Men där finns det ju färdiga filter, en tydlig mall, det är hårt kontrollerat och man är väldigt medveten om betraktaren.

Varför valde hon att fokusera just på sina systrar? Makda förklarar att det delvis hade att göra med hennes intresse för hur svarta barn gestaltas: de infantiliseras eller översexualiseras.

– Specifikt unga svarta tjejer, för de blir utsatta för helt bisarra tolkningar, säger hon, tänker efter och fortsätter:

– Jag sade det till mina systrar, att de inte behövde förbereda sig. Den äldsta hoppar mellan resonemang, mellan att prata om Vänsterpartiet och om att jag ska hålla käften, typ. Det tycker jag också är viktigt i gestaltningen av barn. De ska inte vara färdiga produkter.

Hon lägger till:

–  När någon väljs ut för att fotograferas känns det alltid som att det måste finnas en viktig anledning till det eller uttalat motiv. Så ville inte jag ha det.

“Jag var på en föreläsning om bortglömda kvinnliga arkitekter, och det var såklart jätteviktigt. Men vad händer med kvinnorna som inte hade tillgång till skrivande? Deras kvinnohistoria är ju så svår att komma åt.”

Det har med Makda Embaies syn på historia och kvinnohistoria att göra: vilka minns man i och genom de officiella berättelserna om nationalstaten?

– Jag var på en föreläsning om bortglömda kvinnliga arkitekter, och det var såklart jätteviktigt. Men vad händer med kvinnorna som inte hade tillgång till skrivande? Deras kvinnohistoria är ju så svår att komma åt. Jag är intresserad av att prata om sakerna som är svåra att gestalta, men genom att lyfta att all historia vi har är narrativ. Det finns alltid mer att komma åt: bakom, framför, under. Hur ska vi minnas de som inte hittas i arkiven? Hur upprättar vi egna?

Makda menar att lösningen är att vi själva skapar ett tillgängligt och motståndskraftigt arkiv. DIY kombinerat med ett politiskt syfte och kritiskt tänkande. Hon plockar bort den tunga kameraväskan, tar istället fram en bok.

– Jag håller på med ett arbete där jag försöker översätta eritreansk litteratur och det handlar mycket om hur narrativet kring svensk identitet och nationalstaten ser ut. Människor som rasifieras på ett annat sätt än vita ses som en parentes i svensk historia. Presenterar jag mig som någonting annat än “invandraren” måste jag förklara mig själv, jag är avvikande, någonting annat än det normala. Det vill jag ta bort. Det ska inte finnas frågor. Men det handlar om vad som accepteras som en del av nationalstaten.

Det blir klart att nationalstaten som koncept är viktig för Makda Embaies konstnärskap: hon vill underminera den, ifrågasätta den, utsätta den för press. Med det menar hon inte att det är irrelevant var man föds – tvärtom är det, och kanske särskilt i våra tider, oerhört politiserat – utan att den ska framstå tydligt som en ideologisk konstruktion.

– Också i mina interaktioner. Om de frågar var jag kommer ifrån ställer jag samma fråga tillbaka.

Hon skrattar till.

– Typ på flygplatsen var det en kvinna som bara: ”Hur menar du?” när jag frågade henne det. ”Nej, men du frågade ju mig var jag kom ifrån,” sade jag. ”Jag kommer från Sverige,” sade hon, ”Ja, men vart i Sverige?” ”Stockholm.” ”Ja, men vart i Stockholm?” Det blev så obekvämt. ”Söder.” ”Vilken gata?”

Makda skrattar igen, men blir snabbt allvarlig.

– Det är kul att hålla på så, men det är ju så våldsamt när det är på riktigt. Sedan drabbar ju inte konsekvenserna mig hårdast, jag försätter mig inte i en risk när jag gestaltar det, men det berör riktiga risker och faror. Gränserna. Att ta sig över en gräns.

Det viktiga, menar hon, är att ifrågasätta termer och begrepp som passerar som opolitiska: historia, nationalstaten, fotografering.

– Ofta pratar man om konst och historia som två olika saker, pratar som om vissa saker är skönlitteratur och andra ren fakta. Så lägger man så mycket vikt på det ena – faktan – över det andra. Men vi utgår så sällan från att det handlar om urval, att fakta också konstrueras. Det pratar man ju om inom historia, men inte alls lika mycket i konstvärlden. Det finns verktyg för hur vi ska implementera det tänket. Men det gör vi inte. Det är så nationalstaten överlever.

Men Makda är noga med att påpeka att hon inte är aktivist.

– Jag utsätter mig inte för ett direkt våld när jag gör saker, jag offrar ingenting, och därför ser jag mig inte på mig själv på det sättet. Och termen politisk konst… Jag vet inte, jag hamnar i många diskussioner om det. Min tanke är ju att allt genomsyras av politik, men att kalla viss konst för “politisk” har en tendens att försvåra samtalen.

Makda Embaie har länge arbetat med spoken word, men har på senare tid gått ifrån det. Hon tycker att det är skönt att kunna röra sig mellan olika konstformer, mellan olika rum och sammanhang.

– I spoken word krävs kroppens närvaro och det kan vara så svårt ibland. I början tyckte jag att det var skönt, jag behövde skrika, jag behövde bli hörd. Men senare ville jag bli lyssnad på, och…

Makda ser fundersam ut, tvekar.

– Jag ville bli lyssnad på och det tillät inte min närvaro. Fast jag har en sådan kärlek till spoken word ändå. Det känns sjukt att ta del av någon som på ett otroligt vackert sätt berättar om saker som är otroligt smärtsamma. Sedan är det slut på tre minuter. Man tar inte del av verket efter det.

Det Makda har gjort med “Genom mig” är dock att ta någonting flyktigt – konversationer mellan systrar, tre korta minuter som annars inte skulle vara en del av ett officiellt arkiv eller en historieskrivning – och göra det beständigt.

Makda slår ut med armarna.

– Det är svensk kvinnohistoria!