Dubbelgångare och hemsökelser

När jag var liten och mörkrädd och min mamma kom hem från sin kvällsgymnastik kunde jag fyllas av den fasansfulla känslan att det i själva verket inte alls var min vanliga, trygga mamma som kom in genom dörren. Jag fick för mig att någon, eller något, annat hade tagit hennes plats, trots att hon såg ut precis som vanligt.  Att det som ligger oss närmast plötsligt skulle bytas ut eller uppträda i en annan form är något av det mest skrämmande som finns.

Psykoanalysens fader, Sigmund Freud, hade ett begrepp för detta: das unheimliche. Ordet, som bokstavligen betyder ungefär ”ohemlik”, och som inte har någon tillfredställande motsvarighet på svenska, syftar just på skräcken som uppstår när det mest välbekanta blir främmande. Das unheimliche genomsyrar Jordan Peeles Us, uppföljaren till succén Get out, och präglar skådespelarnas insatser. Lupita Nyong’o, i rollerna som Adelaide och dubbelgångaren Red, är lysande. Red är inget traditionellt monster, utan skulle vid första anblicken kunna tas för en normal kvinna i röd overall. Men det är just hennes vanliga utseende, kombinerat med avvikelser i rörelsemönster och röst, som får mig att känna att Red är någonting annat än fullt mänsklig.

Liksom i mycket av den traditionella skräck som Peeles film är en hommage till står (den heterosexuella) medelklassfamiljen och hemmet i centrum i Us. I början av filmen får vi se den afroamerikanska familjen Wilson åka till sitt sommarhus. Pappan (spelad av Winston Duke) och de två barnen (Shahadi Wright Joseph och Evan Alex)  är ivriga att åka till stranden, men mamman Adelaide (Nyong’o) är orolig och sluten. I filmens suggestiva inledningsscen har vi fått veta att hon under ett besök på en nöjespark i barndomen vid samma strand kom bort från föräldrarna och hamnade i en slags förvriden skräckversion av Lustiga Huset. Där mötte hon något hon aldrig kunnat glömma, och som hon tror ska hinna ifatt henne: hon såg sig själv komma ut ur en av speglarna.

Dubbelgångarmotivet hör till den klassiska gotikens mest populära rekvisita.

Och självklart hinner denna andra flickan ifatt henne, såsom barndomens demoner tenderar att göra. En dag står nämligen en annan familj utanför Wilsons hus. Och när de äntligen visar sina ansikten så blir Wilsons varse det mest otänkbara: personerna utanför huset är, vid första anblick, de själva. De är deras dubbelgångare.

Dubbelgångarmotivet hör till den klassiska gotikens mest populära rekvisita. Dubbelgångaren kan uppträda i explicita skepnader som i Robert Louis Stevensons Dr Jekyll och Mr Hyde, eller mer indirekt som Mr Rochesters första, galna, hustru i Charlotte Brontës  Jane Eyre. Bertha Mason, som hon heter, fungerar där som hjältinnan Janes negativa spegelbild.

Motivet är ett skolboksexempel på das unheimliche: det som skrämmer är inte främst dubbelgångarens olikhet, utan dess likhet, dess närhet. Såväl flera av dubbelgångarna, som Mr Hyde och Bertha Mason i Jane Eyre, som många andra av gotikens monster, som den människolika dockan i E.T.A. Hoffmanns Sandmannen och inte minst Frankensteins monster, har gemensamt att de inte fullt ut är, eller får vara, människor.

Men som vi alla vet är det i verkligheten inte dockor, dubbelgångare eller monster som genom historien har nekats status som fullt mänskliga, och den insikten har gjort att gotikens monster och dubbelgångare ofta har lästs som representationer av verkliga marginaliserade grupper. Det är genom de grupperna (vita) författare testar var gränserna för det mänskliga går. Och ett av historiens mest brutala exempel på denna avhumanisering är givetvis övergreppen mot svarta amerikaner. Jordan Peele vet med andra ord vad han gör när han placerar en svart medelklassfamilj i centrum av sin på andra sätt klassiskt gotiska berättelse. Där den västerländska litteratur- och filmhistorien har knutit det monstruösa till den rasifierade ”Andra” gör Peele svarta människor till huvudpersoner och hjältar i sin skräckberättelse. Det är deras perspektiv vi ska inta, deras ögon vi ska se med.

I Us är huvudpersonen dessutom inte bara svart, utan en svart kvinna. Och utan att avslöja för mycket får Adelaide dessutom bli en final girl, en kvinnlig karaktär som klarar sig ända till slutet, vilket genom skräckfilmshistorien i princip uteslutande varit förunnat vita kvinnor. Men Adelaide är också mamma. Kanske blir laddningen därför extra stor för Adelaide. Både för att hennes förmåga att skydda sina barn sätts på prov, och för att hon ställs ansikte mot sin dubbelgångare, den demoniska modern. När denna, Red, säger att hennes egna barn är monster och att hon var tvungen att skära upp sig själv och ta ut sitt andra barn medan Adelaide fick kejsarsnitt, ger hon också uttryck för moderskapets mörka och förträngda sidor. Som det våld mot kroppen det innebär, som den tabubelagda känslan att man inte älskar sitt barn. Men hennes berättelse kan också ses som ett vittnesmål om situationen för de kvinnor som befinner sig bortom säker vård och som berövats möjligheten att bestämma över sin egen reproduktion, vilket genom historien har varit, och på många platser fortfarande är, fallet för fattiga och rasifierade kvinnor.

Peele vänder alltså inte bara upp och ner på våra förväntningar kring vilka som får spela huvudrollen och vara hjältar, utan låter en svart familj representera den trygga medelklasstillvaro som hotas av en grupp människor som bokstavligt talat tränger sig upp från underjorden. Men det är för den sakens skull inte något post-rasistiskt USA, där endast klass spelar roll, som han skildrar. Tvärtom är familjen Wilsons mellanförskap tydligt. I diskussioner kring filmen har det påpekats hur en av anledningarna till att de överlever, och inte slaktas omgående som sina vita grannar, är den mentala beredskap som kommer sig av att de i egenskap av att svarta amerikaner lever med ett ständigt hot om våld och utplåning, trots att de är medelklass. Särskilt Adelaide har en stark (och berättigad) känsla av att hennes trygga tillvaro med man och barn inte är säker, att underjorden ständigt hotar att dra henne tillbaka.

Hemmet i das unheimliche kan här tolkas även som det utvidgade hem nationen utgör. För vissa.

Denna underjord, dubbelgångarnas hem,  är en värld som kan tänkas representera olika aspekter av USA:s baksida, såväl det brutala klassamhället som den institutionaliserade rasismen. Hemmet i das unheimliche kan här tolkas även som det utvidgade hem nationen utgör. För vissa. På frågan vilka de är deklarerar Red med sin hesa röst att de är amerikaner, som för att göra anspråk på en position hon förvägrats.

Amerikansk gotik brukar ofta sägas uppehålla sig vid det trauma som slaveriet och rasismen utgör och som majoritetssamhället delvis försökt förtränga eftersom det ifrågasätter den amerikanska drömmens själva fundament. I den gotiska pastischen De fördömda av Joyce Carol Oates fungerar skräcken för vampyrer som en explicit metafor för skräcken hos vita människor för ”förorenat”, det vill säga svart, blod. Och nobelpristagaren Toni Morrisons monumentala roman om slaveriets övergrepp Älskade är på många sätt en gotisk roman där slaveriets brott och trauman bokstavligt återkommer som en hemsökelse i form av titelns Älskade. Us sällar sig till denna tradition genom en skräckberättelse om den amerikanska drömmens baksida, eller snarare undersida, och vad som händer när de som lever sitt liv i trygghet uppe i ljuset tvingas att konfronteras med den. Men med porträttet av Adelaide, med sin otrygghet men också pragmatiska beredskap, visar Jordan Peele också hur villkorad denna trygghet är för många, hur de närsomhelst kan dras tillbaka ner i mörkret och nekas sin mänsklighet.