Chiles kamp är större än mediernas rapportering

Sedan den sjuttonde oktober har oroligheter brutit ut i flera städer i Chile. Det som började som en protest mot höjningen av biljettpriset i tunnelbanan i huvudstaden Santiago, har nu utvidgats till att också vara protester mot bland annat klassamhället, och underklassens undermåliga tillgång till adekvat sjukvård och utbildning. Protesterna har besvarats med våldsamma repressalier från Chiles regering, och det är första gången sedan Pinochets militärdiktatur, som varade åren 1973-1990, som militär är ute på gatorna och attackerar civila. Utegångsförbud om kvällarna infördes, och president Sebastián Piñera utfärdade undantagstillstånd, varav båda nu några veckor senare har hävts.  När jag först tar del av utvecklingen är det framförallt på sociala medier, jag ser våldsamma videor där chilensk polis och militär misshandlar, och på andra sätt hotar och skadar civila. För att försöka få reda på mer går jag in på olika svenska mediers hemsidor, och jag scrollar… och jag scrollar… och jag scrollar… För att kunna läsa något om händelserna måste man bläddra långt ned på sidorna, klicka sig in på en ”Världen”-kategori eller skriva in Chile i sökfältet. Att rapporteringen inte finns på första sidan, eller i alla fall någonstans långt fram på nyhetssajterna, känns på flera sätt ovärdigt, särskilt med tanke på att så många av Sveriges invånare på olika sätt har släktband, är födda i, eller på andra sätt har kopplingar till Chile. Att svenska medier underlåter att skriva om händelserna, eller rapporterar bristfälligt, är dock inte helt förvånande, eftersom det ju hör till vanligheterna vad gäller svensk nyhetsrapportering av händelser som sker utanför väst – oavsett hur många svenskar eller andra invånare som kommer från landet ifråga.

Artikeln nämner inte ens de som mördats av polis och militär. Att INDH (Chiles nationella institut för mänskliga rättigheter) rapporterar om 18 fall av våldtäkter mot kvinnliga demonstranter nämns inte

Lizette Romero Niknami

Det är inte svårt att dra paralleller till rapporteringen kring den pågående händelseutvecklingen i Rojava, där det systematiska mördandet av kurder framförallt fördöms i relation till att kurderna besegrade IS. Faran med den turkiska offensiven ställs hela tiden i förhållande till, hur IS-fångar nu riskerar att kunna mobilisera IS på nytt. Vad som faktiskt sker i Rojava, och vad som har hänt sedan Turkiets invasion rapporteras som bäst översiktligt eller med bilder på skadade barn, eller som värst inte alls. 

I den mån det faktiskt skrivits om protesterna och händelserna i Chile har det varit intressant att se på vilket sätt man valt att rapportera, vad man velat lyfta, och hur demonstranter och protesterande chilenare har framställts i relation till den chilenska regeringen, samt polis och militär.

SVT sammanfattar orsaken till händelserna såhär: ”Oroligheterna utlöstes av höjda biljettpriser i kollektivtrafiken. Nära hälften av Santiagos sex miljoner invånare personer reser dagligen med tunnelbanan och höjningen på motsvarande knappt 50 öre per resa i rusningstrafik skulle enligt kritiker slå hårt mot den fattigare delen av befolkningen”.

Ordet ”knappt” blir i sammanhanget mycket intressant, då det pekar på att summan som kommer efter, de 50 örena, inte är särskilt mycket pengar. Att det endast är ”enligt kritiker” som prishöjningen skulle komma att slå mot de fattigaste i sammanhanget, reducerar också återigen prishöjningen. Och legitimiteten i argumentet att det faktiskt slår hårt mot de fattiga, omvandlas till ett politiserat, eller ideologiskt laddat argument, och alltså inte ett konstaterande som är förankrat i de faktiska ekonomiska förhållandena för underklassen i Chile. Det som utsägs i den här meningen är alltså att det inte rör sig om en särskilt stor höjning, det är inte en höjning som har negativ påverkan på fattiga chilenares ekonomi och som således begränsar deras tillgång till transportmedel och i förlängningen även deras möjligheter att röra och förflytta sig i staden – vilket ju verkligen får det att låta som om chilenarna är helt galna som bråkar om en höjning på 50 öre. Protesterna avskrivs alltså sin legitimitet. Att Chile, tillsammans med Mexiko, är det ojämlikaste landet vad gäller fördelning av resurser och tillgångar bland OECD-länderna, att Chile är ett land vars politik de senaste 50 åren har inneburit privatiseringar av den mest basala samhällsservicen, såsom kranvatten, sjukvård, transport och utbildning, att Chile är ett land som trots att det är oerhört rikt på naturtillgångar ändå för en fördelningspolitik som gynnar rika och internationella privata aktörer – bedöms alltså inte vara relevant information för att beskriva kausaliteten bakom demonstrationerna.

Det är också intressant att se hur svenska medier, i de ovannämnda exemplen, nästan uteslutande verkar grunda sin rapportering på information som kommer från maktens centrum.

Lizette Romero Niknami

När man pratar om de som dödats de senaste dagarna, låter det också som om det enbart är civilbefolkningen som ligger bakom våldet på civila.  Aftonbladet/TT skriver: “Fem människor har omkommit i en brand i en klädfabrik i en förort till Santiago i Chile. Plundrare hade trängt sig in i fabriken, och tände eld på den. Det innebär att dödstalet i oroligheterna i staden nu är uppe i minst sju. Två liv krävdes i samband med att en livsmedelsbutik under natten mot lördagen tändes på.”

Artikeln nämner inte ens de som mördats av polis och militär. Att INDH (Chiles nationella institut för mänskliga rättigheter) rapporterar om 18 fall av våldtäkter mot kvinnliga demonstranter nämns inte. Att INDH rapporterar om tortyr av fängslade demonstranter nämns inte. Att det finns videor på sociala medier där man kan se hur polis och militär avrättar civila nämns inte. Att det dessutom finns videor där man kan se hur uniformerade poliser plundrar affärer nämns inte heller. Man kan alltså tala om en rapportering som inte tar upp väsentliga händelser och brott mot mänskliga rättigheter, till förmån för den chilenska regeringen. Sammantaget ger detta en bild av situationen som inte bara är missvisande men också oerhört selektiv, då de civila som protesterar målas upp som de huvudsakliga, och kanske till och med de enda, våldsverkarna i sammanhanget. I en annan artikel från Aftonbladet skrivs exempelvis endast om hur många poliser som har skadats, inget nämns om polis och militära attacker och mord på civila. INDH rapporterar om 84 fall av skottskador på civila mellan den 17/10 och 21/10, men detta nämns inte heller. Våldet förläggs istället helt och hållet till demonstranterna, de som protesterar, och övriga delar av civilbefolkningen. 

I Dagens Nyheter beskriver journalisten Nathan Shachar protesterna som en verkan av självutnämnda klassresenärers kränkthet över att deras förväntningar på arbeten som motsvarar deras anspråk på ett bättre leverne inte infriats. Att protesterna fortgår, trots att regeringen dragit tillbaka prishöjningen, förklarar Nathan Shachar med att demonstranterna inte har konkreta politiska förslag, och kallar till och med prishöjningen för ett svepskäl (för vad kan man ju undra). Det låter nästan lite konspiratoriskt, särskilt då Nathan Shachar även talar om någon slags ”bohemisk vänsterradikalism” och ”gaturadikalism” som tack vare Pinochet-diktaturen har en ”glans av legitimitet”, och tillsammans med ovannämnda analys kring självcentrerade klassresenärer med för stora anspråk, tycks förlägga hela orsaken till händelserna till något vagt och odefinierbart (läs: någon slags bohemisk vänsterkonspiration med oklar agenda) som ligger bortom klass och fördelningspolitik. Att demonstrationerna exempelvis har präglats av paroller som lyfter frågor som Chiles privatiserade vatten och elektricitet, bristande tillgång till sjukvård och utbildning, kritiserar pensionssystemet, samt som talar om de enorma klassklyftor som präglar samhället, tycks dock inte värt ett omnämnande. Inte heller repressionen, som bevisligen tagit sig uttryck i enorma våldsyttringar gentemot civilbefolkningen tycks vara relevanta för Nathan Shachar, då han istället talar om Sebastian Piñera som om presidenten vore en riktig mjukis som till och med ”gett de extrainkallade militärerna order att inte skjuta skarpt, inte ens varningsskott”. 

Om man skulle ge demonstranterna rätt, skulle man därmed förklara de politiska och ekonomiska orsakerna till protesterna som giltiga

Lizette Romero Niknami

Liknande uppfattningar går att återfinna hos SvD där Mauricio Rojas, beskriver upprinnelsen till protesterna vara “Att kasta molotovcocktails mitt i Santiago” blivit “ett slags lek eller initiationsrit för många ungdomar”. Mauricio Rojas är för övrigt inte bara gammal folkpartistisk riksdagsledamot, utan var också kulturminister i Sebastian Piñeras regering under några dagar innan han avgick, efter att ha konfronterats av journalister kring sina uttalanden om minnesmuseet över diktaturens offer då han beskrivit museet som vänstervridet och som historieförfalskning. I Göteborgs-Posten reproducerar Jaime Penela också föreställningen om ungdomar som leker med molotovcocktails. Demoniseringen av demonstranter vet inga gränser och får dem mer att låta som de blodtörstiga gängen i skräckfilmen The Purge än från protesterna och manifestationerna i Chile. 

Demoniseringen av demonstranter vet inga gränser och får dem mer att låta som de blodtörstiga gängen i skräckfilmen The Purge än från protesterna och manifestationerna i Chile.

Lizette Romero Niknami

Denna nedtoning av regeringens våldssanktioner gentemot civilbefolkningen blir särdeles intressant, men också våldsam i sig, i relation till de videor som just nu florerar på sociala medier, och där det inte är särskilt svårt att urskilja vilka som verkar utföra våldet och vilka som utsätts för det. Poliser misshandlar barn, en kvinna blir skjuten av militär, soldater släpar på livlösa kroppar och skjuter mot civila. Stridsvagnar på gatorna. Istället för att skriva om dessa våldshandlingar, som går att få video- och fotobevis på bara en hashtag eller googling bort, talar nyhetsrapporteringen endast om vattenkanoner och tårgas de få gånger de ens omnämner polisen och militärens repressalier. 

Det är också intressant att se hur svenska medier, i de ovannämnda exemplen, nästan uteslutande verkar grunda sin rapportering på information som kommer från maktens centrum. De officiella rapporter och uttalanden som gjorts på ämnet tillskrivs maximal legitimitet, och ifrågasätts därför inte. Knappt några, om ens någon, chilenska människorättsorganisationer tillfrågas i ämnet, utan medierna traderar enbart regeringen och statens narrativ. Frågan om legitimitet av repression tycks alltså vara helt fastställd av de svenska medierna, och det framställs nästan som om våldet mot civila är berättigat, de få gånger man ens varit intresserade av att tala om våldet mot civila.

Lidandet möter en tystnad, och därmed avslöjas den påstådda journalistiska neutraliteten som inte mer än en chimär. I själva verket går det absolut att spåra ett ideologiskt fundament som avgör hur man rapporterar om de olika kamperna och folkrörelserna.

Lizette Romero Niknami

Underlåtenheten av en adekvat rapportering skulle kunna gå att koppla till hur förövaren i detta fall är en demokratiskt vald högerman, med den fria och avreglerade marknaden som främsta paroll och politiska agenda. Om man skulle ge demonstranterna rätt, skulle man därmed förklara de politiska och ekonomiska orsakerna till protesterna som giltiga – således skulle man inte längre kunna reproducera bilden av Chile som nyliberalismens egna mirakel. I relation till försummelsen av rapporteringen kring invasionen av Rojava, är också de lidande, offren i de båda händelserna, inte är lika intressanta för svensk media i och med att de inte för en kamp som appellerar till den västerländska liberalismen, i och med att de kanske till och med aktivt motarbetar den i sin politiska verksamhet. Detta förbinder Rojava med Chile, Irak med Haiti. Lidandet möter en tystnad, och därmed avslöjas den påstådda journalistiska neutraliteten som inte mer än en chimär. I själva verket går det absolut att spåra ett ideologiskt fundament som avgör hur man rapporterar om de olika kamperna och folkrörelserna, eller om man ens gör det i överhuvudtaget. I förhållande till kunskap, skulle man också kunna konstatera att en redaktion vitare än ett vitmakt-möte, uppenbarligen inte heller besitter tillräckliga kunskaper om omvärlden, och i synnerhet den omvärld som inte är Europa eller Usamerika, som möjligen krävs för att kunna dra korrekta slutsatser kring kausaliteten och konsekvenserna av de (av stater utförda) krigshandlingar mot civilbefolkning som nu iscensätts på olika platser i världen.

Lizette Romero Niknami är poet och student. Hon är utbildad på Biskops Arnös Författarskola och är även en del av konstkollektivet Kons(t)pirationen.