Dagbok: När corona kom till rederiet

Påmönstringsmåndag.

Jag springer runt som en kackerlacka som flyr undan kvasten, som mamma hade sagt. Jag hade lovat mina rumskompisar att städa under helgen, vilket jag glömt mellan alla böcker och texter jag ägnar min lediga tid åt. Jag jobbar som matros på Sveriges största färjerederi, Stena Line AB. Eller som mina kamrater skämtsamt säger, med en referens till Nationalteaterns sång: Stena Olssons Compagnie.

Det är en arbetsplats jag tycker om, båten där jag jobbat mest. Jag lärde mig att vara matros just där och drömmer om att få vara kvar där som befäl. Bland mina tankspridda steg mellan kök och badrum får jag besked om att mina rumskamrater kan ha varit exponerade för Coronaviruset. Jag har numera råd att vara sjukskriven om jag skulle behöva det.

Jag har varit fast anställd i Stena sen i somras och har en tjänst som inte medför konstant stress över vad jag ska hitta på när kontraktet löper ut.

Den stressen överlåter jag åt bostadsmarknaden, som sedan min ankomst till Göteborg lett mig till en form av psykisk parkour där jag konstant fått hoppa mellan olika former av tillfälliga boenden, längre kontrakt och kamraters soffor. Jag överväger att kontakta min arbetsköpare för att informera om läget kring mina rumskamraters hälsa. Och precis innan jag slår telefonnumret till bemanningsansvarig får jag ett meddelande från en kamrat från en annan båt. “Har du läst det här?” frågar han och bifogar en länk från Göteborgs-Posten. ”950 Stena Line-anställda varslas efter virusutbrottet” lyder rubriken.

Vänta nu, va? Får vi sparken nu? Varför får jag läsa det här från en tidningsartikel som en arbetskamrat har länkat, och inte från nåt jävla kommuniké eller brev från min arbetsköpare? Direkt går mina tankar till att jag inte längre har samma självklara möjlighet att sjukskriva mig, jag har trots allt jobbat där mindre än ett år och kommer sannolikt att bli utlasad när det väl blir dags för lien att svingas. I samma stund ringer bemanningskontoret och ber mig att hoppa in med kort varsel för en kamrat som blivit sjuk.

Jag ringer båten och berättar att jag blivit inkallad med kort varsel, samt att mina rumskamrater är sjuka och varit utomlands kring tiden för utbrottet. “Är du sjuk? Har du symptom? Om inte får du åka hit” är svaret jag får från en överstyrman som har ansvar för att bemanna båten på ett betryggande och sjövärdigt sätt med kompetent personal. Av någon outgrundlig anledning har jag inte gått med i a-kassan än och har som bäst två månadslöner i sparade pengar, vilket är mycket mer än vad många andra har. Men jag har inte heller råd att stanna hemma och eftersom jag är frisk får jag ta första bästa tåg till orten där båten lägger till. Väl framme möter jag E och Z, ett kärt återseende. Jag har jobbat på en annan båt i samma rederi och inte sett dem sen i höstas. Det är glädjande att se bekanta ansikten i tider präglade av riktigt dåliga nyheter. Allt som pratas ombord är varslet; tydligen har ingen fått veta om det från arbetsköparen direkt utan fått bomben droppad via tidningslänkar och från kollegor i privata chattkanaler. Den här måndagen känns evighetslång, och arbetsdagen slutar först om 5 timmar. Det är röva.

”Jag kastas mellan den olustiga känslan av att hon och många andra unga inom intendentur kommer bli av med jobbet och lättnaden i att hon har rätt, utan driftsmanskap kommer inte båtarna iväg.”

Tisdag.

Det har varit omöjligt att sova. Under kvälls- och nattvakten är vi matroser uppe på bryggan och är ett par extra ögon och öron åt styrman.

Vi går också brandrundor, det vill säga promenader runt om i hela båten för att säkerställa att allt är som det ska vara. Precis innan vi går av vakten lägger vi till, släpper iland de få lastbilarna som tillåts korsa gränsen och släpper ombord de som ska åt andra hållet. Danmark, Polen och Norge har stängt sina gränser, vilket medför att inga passagerare åker med oss i dagsläget, enbart lastbilschaufförer och lösa trailers.

För oss nere på däck innebär det inte särskilt stora förändringar vad gäller arbetsbelastning (möjligen färre vanliga personbilar) men för de som arbetar på intendentur (hotell/restaurang/shop) betyder det att de är mer eller mindre sysslolösa jämfört med hur det brukar vara såhär års. Av samma skäl har man minimibemannat där, man har det minsta antalet anställda som krävs för att säkerhetsorganisationen ombord ska fungera om ett nödläge skulle uppstå.

Mellan brandrundorna har jag hunnit klämma in en cigarett eller två med arbetskamrater. S, som precis kommit tillbaka efter ett uppehåll för studier, är orolig för vad som kommer hända. Hon har letat efter egen lägenhet i evigheter och nu när hon fått tag på en fick hon varslet om uppsägning. “Alla vet att ni på däck och maskin sitter relativt tryggt, utan er går inte båtarna. Men vi som är unga och jobbar på intendentur, det är vi som sitter löst. Finns det inga passagerare så har vi inget att göra, vi blir överflödiga”.

Jag kastas mellan den olustiga känslan av att hon och många andra unga inom intendentur kommer bli av med jobbet och lättnaden i att hon har rätt, utan driftsmanskap kommer inte båtarna iväg.

Och jag förargas över samvetskvalen; varför är det jag som har dåligt samvete över att hon blir av med jobbet och inte hela det här jävla systemet som behandlar unga som slit- och slängvaror? Jag tackar för sällskapet, fimpar cigaretten och går till min hytt. 

Onsdag.

Nästa kallsup. Vi får veta att Stena lägger ner linjen mellan Oslo-Fredrikshamn. Stena Saga är byggt huvudsakligen för passagerartrafik och har relativt lite kapacitet för frakt. Deras besättning på ca 300 personer ska plötsligt pusslas in i de kvarstående båtarna, de som inte kan lasas ut vill säga. Vid detta läge har man redan tagit båtarna Stena Danica och Stena Vision ur trafik, men de är ännu bemannade med viss verksamhet. Den informationen vi fått hittills är att ungefär hälften av de som facket SEKO Sjöfolk organiserar omfattas av varslet. Av de 950 som varslats är ca 600 arbetande inom driften eller intendentur. Kvar är antingen kontorspersonal eller befäl som organiseras av andra fack. Från fackets håll riktar man kritik mot Stena, som menar att man inte velat se permitteringar som en möjlig lösning för att dämpa smällen. “Stena Line har inte velat sitta med oss och hitta andra lösningar. I kollektivavtalet finns möjligheter att till exempel flytta arbetstider eller ändra scheman så att de är bättre anpassade till den nya situationen, säger Kenny Reinhold, ordförande för Seko Sjöfolk.” Citatet är saxat från Sekotidningen, och sakta börjar bilden klarna upp. Många av oss som varit arga och besvikna på facket sedan förändringarna i strejkrättslagen, där bland annat strejkrätten inskränktes, hade redan börjat tänka oss att facket också hade svikit oss den här gången. Nu får vi reda på att facket inte ens fått vara med och bestämma något kring varslet, men att facket nu kallat till förhandling för att försöka rädda så många jobb som möjligt. I dagrummet och mässen ligger det lappar som fackligt ombud har printat ut, där vi delges den lilla informationen som de för tillfället har att ge, vilket är ungefär så mycket som vi redan vet. Lapparna drunknar under travar av andra lappar som berör hygienrutiner och annat relaterat till Corona.

Vanligtvis sitter maskinare för sig, däck för sig och intendentur för sig. Men denna vecka har bordsplaceringarna skiftat och alla sitter tillsammans; plötsligt sitter mässjäntan i samma bord som motorman och andremaskinist. A, som jobbar ungefär samma tider som jag och min vaktkollega Z sitter med oss till bords och petar i sig en liten matbit innan hon ska iväg och förbereda kiosken inför avgången. Vi skämtar om rökare som slutar och inte slutar, vi skämtar om lastbilschaufförerna som hänger kläder i rökdetektorerna och råkar sätta igång sprinklern i hytten och vi skämtar om att priset på lösgodiset ombord har sjunkit så lågt att hon kanske köper allt och becknar det på Nordstan om hon får sparken.

”Jag gillar att vara med på mötena här: alla får komma till tals, ingen blir hånad för det hen lyfter på mötet och man är alltid välkommen att lyfta sina frågor, oavsett om man är ny eller gammal ombord. Och så får vi räkmacka.”

Torsdag.

Jag hjälper styrman S i bryggan. Jag och S har känt varandra sen 2013, när vi började i samma klass på sjökaptensutbildningen. Det var hon, jag och en tredje kompis som idag jobbar i ett tankrederi som höll ihop och pluggade tillsammans tills alla tog examen. S har jobbat där längre än jag har, men är troligen också påverkad av varslet. Av de 950 som Stena har varslat omfattas 150 befäl (styrmän och högre befäl). Hon och E frågar sig hur det kommer bli för Stenas jämställdhetssatsning, då de flesta kvinnliga styrmännen som jobbar på Stena idag har kommit de senaste åren och kommer troligen vara de som lasas ut när det är dags.

Under åren vi pluggade hade Seko Sjöfolk, Sjöbefälsföreningen och skolorna lagt enormt mycket arbete på att förbättra arbetsmiljön ombord för kvinnor. Me too-uppropet nådde även sjön, där hashtaggen #lättaankar användes för att skildra kvinnors vardag på jobbet. Sexuella trakasserier, kränkande kommentarer och den tystnadskultur som rådde kring övergrepp är saker som hindrat kvinnor från att arbeta till sjöss, och som man nu arbetat hårt för att rätta till och på så sätt få in nya förmågor till branschen. Även om jag och S inte håller med varandra politiskt (jag är kommunist, hon röstar höger) så är jämställdhet ombord ett ämne vi båda engagerat oss i på olika sätt både under skoltiden och som yrkesverksamma. Det är med tungt hjärta jag ser att det är befäl som hon och E som sannolikt kommer försvinna i och med varslet, för jag gillar dem båda. De är jävligt duktiga på det de gör och dessutom är de ett enormt stöd för de andra tjejerna ombord, de som jobbar på hotellet. De som ibland får kränkande kommentarer från lastbilschaufförerna och som inte riktigt vet vad de ska göra och vänder sig till någon de litar på. Vilka klippor S och E är. 

Fredag.

Varje fredag har vi som jobbar på däck möte med befälen där vi går igenom allt som är viktigt att känna till. Nya arbetsrutiner, arbetsmiljöfrågor, säkerhetsrelaterade nyheter och annat brukar vi gå igenom. Jag gillar att vara med på mötena här: alla får komma till tals, ingen blir hånad för det hen lyfter på mötet och man är alltid välkommen att lyfta sina frågor, oavsett om man är ny eller gammal ombord. Och så får vi räkmacka. Mötet i sig utspelar sig som alltid; en genomgång av föregående veckas protokoll, de frågor vi har att diskutera under mötet och de vi själva vill lyfta under mötet. Skepparen upprepar infon om varslet som vi alla vid detta läge redan kan innantill och som vi helst glömmer. Och så nya direktiv gällande begränsning av smittospridning: håll er en meter från varandra, och tre meter ifrån skepparen, överstyrman och andra befäl.

Ett litet skämt om apartheidstaten släpps, en annan undrar hur vi ska stå tre meter ifrån befälen när vi ska handstyra in i hamnen efter befälens anvisning och en tredje undrar hur vi ska lyckas hålla det avståndet till varandra när vi bor så tätt inpå trots att alla har egen hytt med egen dusch och toalett.

För egen del undrar jag hur den här fysiska begränsningen kommer att påverka sammanhållningen som fått båten att fungera relativt friktionsfritt hittills. På natten kommer vi in i hamnen och förtöjer med extra trossar; vi kommer ligga kvar här till på söndag och vinden kommer från sydost så det är bäst att förtöja rätt så inte trossarna går av. Jag är lite osäker på hur man hanterar extra trossar som inte sitter fast i trumman, så min vaktkollega Z går igenom det lugnt och metodiskt innan vi är framme. Det är ännu en sak jag gillar med den här båten; man kan ställa frågor och säga att man är osäker utan att bemötas med machofasoner eller fördummande kommentarer. När vi är väl förtöjda och alla lastbilar är i land stänger vi porten och går till rökrummet. Min vaktkollega är annars en väldigt lugn och samlad man men just ikväll är han rasande, han har fått veta att han inte kommer bli uppmönstrad som planerat. Han har också läst till sjöbefäl och jobbat i Stena i flera år och kommit till just denna båt för att förberedas inför att bli uppmönstrad från matros till styrman. Med anledning av varslet kommer det inte bli av, och jag lyckas inte uppfatta om det är uppmönstringen eller hela hans anställning som påverkas av varslet. Vi hinner röka tre cigaretter var innan det är dags att fimpa och säga godnatt.

”Jag är en vuxen man som just nu bara vill hem och ringa mamma.”

Lördag.

Båten ligger förtöjd hela dagen, så arbetstiden ägnas åt underhållsarbete. Min vaktkollega vaknar på bättre humör, så när vi ska börja måla nere på bildäck sätter han igång sin lilla högtalare och letar en radiokanal som bara spelar salsa. Vi båda blir genast lite gladare av musiken. Där står vi, han och jag, i det lilla rummet som förvarar oljesaneringsutrustning och målar skotten (väggarna). Han rör sig rytmiskt till musiken, medan jag som är galaxens mest socialt ängsliga person gör inget mer än att stampa tårna mjukt till takterna av trombonkungen Willie Colón. Jag kan skönja ett leende bakom masken med partikelfilter. På kvällen bestämmer vi matroser oss för att umgås. Danmarks gräns är stängd, så vi får inte gå iland under frivakten och får därför stanna ombord. Det är första gången jag umgås privat med arbetskamrater och det ger mig en viss ängslan; jag är en person som separerat yrkesliv från det privata väldigt tydligt sen jag började lönearbeta, men under årens lopp insett att denna gräns inte är lika skarp som jag trott. 

Det personliga är politiskt, skrev Carol Hanisch för drygt 50 år sen, och senare menar man också att det politiska är personligt. Arbetsplatser är politiserade arenor i ett ekonomiskt system där vi blir bestulna på frukten av vårt arbete, så den här vattentäta delningen mellan privatliv och yrkesliv som resulterat i att jag inte umgås med kollegor utanför arbetstid känns oerhört isolerande, alienerande. När jag väl kommer in i stämningen kan jag höra ilskan koka bakom skämt och pikar.

Under flera år har man velat ha en till matros ombord för att genom en till avlastande arbetare minimera risken för olyckor. Dagens matroser innehar ofta styrmansbrev vilket innebär att de kan rekryteras som styrmän till andra båtar. Samtidigt är inte själva matrosyrket i sig attraktivt då de enda svenska företag som i princip anställer svenska matroser är färjerederier, andra svenska fraktrederier tillämpar avtal som tillåter rekrytering av matroser och motormän från andra länder, med lägre löner och betydligt längre törnar som sällan understiger sex månader ombord . “Ingen skugga ska falla på er som har styrmansbrev, men vi kan inte räkna med er mer än här och nu. Hade jag suttit i samma sits som er, att ni jobbar som matroser och erbjuds styrmansjobb någon annanstans hade jag också tagit det. Men det håller inte”.

Jag vet inte hur jag ska svara på det; jag vet att jag är välkommen och alltid varit det sen jag kom hit som elev för drygt fem år sen och jag vet att ingen kommer hålla agg mot mig om jag skulle åka någon annanstans för att jag fått styrmansjobb. Men jag vet också att om jag går så kommer verksamheten pressas ännu mer, för såhär blev det när jag lämnade mitt förra jobb för att ta anställningen på Stena. Än idag vågar jag inte visa mig på mitt gamla jobb då jag skäms för att ha lämnat dem i sticket, trots att jag mycket väl vet att de inte hade ens blinkat om de behövt sparka mig för att inte riskera vinsten.

Söndag.

Vår arbetsplats är också vårt hem under tiden vi är i tjänst och det är lätt att bli småsint när kroppen är trött och sovtimmarna otillräckliga. Men veckan som har gått har varit extra utmanande för alla, de nya som är rädda för att bli av med jobbet och de gamla som försöker hålla folk motiverade att samarbeta trots vetskapen om att de kommer försvinna inom kort.

Jag blir irriterad över matroskollegan B som inte plockar med sig disken från bryggan och överlåter det åt mig, samtidigt som jag också förstår att hon skiter i det hela, i synnerhet nu när hon fått ett mail om att hennes kontrakt inte kommer förlängas efter sommaren. Hon har jobbat mer eller mindre uteslutande på denna båt sen hon började här och de gånger vi jobbat ihop har jag trivts. Hon brukar prata med exakt alla oavsett var de jobbar men är tyst idag. Även killen från nattstädet har fått ett sådant mail.

Jag räknar timmarna tills jag ska hem. Jag vill hem och sova, hem och söka jobb trots att jag vet att hela sjöfarten är drabbad på samma vis. Jag är en vuxen man som just nu bara vill hem och ringa mamma.

Avmönstringsmåndag.

Idag ska alla matroser hem så vi städar våra hytter, tvättar våra arbetskläder och fräschar upp båten för gänget som kommer och löser av oss ikväll. Några av kollegorna planerar att träffas för middag hos P, en av matroserna. Vi är några som kommer överens om att samåka hem till Göteborg för att slippa betala tågbiljett.

När båten väl kommer fram till svensk hamn skyndar vi oss, för att komma iväg så fort vi kan. Vi trängs alla med väskor och jackor och varandra i bilen.

En kollektiv suck över att äntligen vara på väg hem. E säger “Okej, låt oss göra en lista över veckans ris och ros. Men inget får säga något om varslet, det är tyvärr redan taget”.

Samtliga nämner att maten varit god, att stämningen ombord varit bra trots nyheterna och att det varit kul att träffa arbetskamraterna ombord. Jag själv vet inte vad jag ska svara, håller ännu på att lista ut vad jag ska göra när jag kommer hem.

Anton arbetar som matros på Stena Line.