Dagbok: När corona kom till Migrationsverket

Måndag.

”Migrationsverkets uppdrag att värna asylrätten och upprätthålla den reglerade invandringen är samhällsviktiga verksamheter som måste fungera även i en situation som denna.”

Den informationen skickade Migrationsverket ut till alla personer som är registrerade på verkets lista över offentliga biträden i mitten på mars. Ungefär samtidigt kom nyheten att Advokatsamfundet, som organiserar många jurister som arbetar som ombud för enskilda, har lyckats få igenom sitt krav att vi ska klassas som samhällsviktiga.

Jag arbetar som asylrättsjurist, och finns därför med på listan. Corona har påverkat mitt arbete på fler sätt än jag just nu kan överblicka. En sak jag tänker mycket på, är att pandemin, och dess inskränkta mötesfrihet, sammanfaller med att det just nu utreds av en speciellt sammansatt parlamentarisk kommitté hur den framtida svenska migrationspolitiken ska organiseras.

Kommittén är tillsatt för att göra något åt den extremt röriga situation som den tillfälliga asyllagstiftningen, som infördes 2015, har skapat, och det sägs att den ska verka för en “human, rättssäker och effektiv” migrationspolitik.

Vi vet ännu inte vilka förslag som kan komma att läggas fram i augusti när utredningen ska vara klar, men vi vet att det är väldigt svårt just nu att planera för hur de aktörer i civilsamhället som jag ofta har kontakt med ska förbereda sig på att bemöta de förslag som kommer.

“Jag tänker att det nog är bra att han får hälsa på den sökande, även om det bara blir med en nick.”

Jag har en inbokad asylutredning och tar tunnelbanan till Sundbyberg, där Migrationsverkets stockholmsenhet ligger. Väntrummet, som för bara några veckor sedan fortfarande var proppfullt eftersom Migrationsverket var bland de sista verksamheterna i Stockholm att stänga ner, är nu avspärrat.

Vakterna, klädda i den polisliknande ordningsvaktsuniformen, bär svarta plasthandskar. Jag hälsar på de två jag känner sen innan, den ena eftersom han också arbetar som dörrvakt på ett ställe jag brukar gå till, och den andra eftersom hon jobbade som plit på Kronobergshäktet samtidigt som mig.

”Är du inte rädd för corona?” frågar han.

“Rädd och rädd, vi är ju samhällsviktiga båda två numera så det spelar väl inte så mycket roll vad jag känner”, säger jag och han nickar.

Han frågar, gissar jag, eftersom han också känner till att Migrationsverket av smittskyddsskäl för tillfället erbjuder offentliga biträden att delta på asylutredningar via mobiltelefon. Migrationsverket har sedan länge meddelat att de inte har något arbetsgivaransvar för oss ombud, men jag känner inte att jag kan lämna en klient ensam i utredningsrummet i en så pass känslig situation, så jag har tackat nej till telefonerbjudandet.

Vakten släpper in mig och min klient, som bär munskydd, i det numera avspärrade och tomma väntrummet. Vi ska ha videoutredning. Det betyder vanligtvis att utredaren sitter i en annan stad, medan jag och den sökande sitter och pratar med en skärm i Stockholm. Det är inte perfekt, men det är ganska vanligt förekommande, även innan pandemin. Nu sitter utredaren i rummet bredvid, för att vara socialt distanserad.

Jag har träffat den sökande flera gånger innan det här tillfället. Tillsammans har vi gått igenom hens bakgrund, varför hen behövde lämna landet hen är medborgare i, och hur asylutredningen kommer att gå till.

Jag företräder oftast hbtqi-personer, och idag är inget undantag. Under det förberedande mötet har jag gått igenom den så kallade DSSH-modellen, som är den utredningsmetod Migrationsverket använder för att värdera sexuell läggning som asylskäl. DSSH står för Difference, Stigma, Shame and Harm, och är tänkt att vara teman som utredaren kan fokusera på för att kunna avgöra om personen framför denne verkligen är homosexuell, så som hen uppgett.

Bakgrunden till modellen är just behovet som nationalstaten anser sig ha av att ”upprätthålla den reglerade invandringen” – om alla som kom till Sverige och sa sig vara förföljda på grund av sin sexuella läggning fick asyl utan en värdering av om de är hbtqi-personer på riktigt, skulle den principen inte upprätthållas, är logiken. Alltså måste man ha någon sorts testmetod, och den metoden är DSSH. I praktiken innebär det att den sökande kommer att få svara på frågor som:

När insåg du att du är homosexuell?

Vad tänkte du och kände du då?

När skulle du säga att du accepterade din sexuella läggning?

Frågorna upprepas ofta flera gånger, för att, i bästa fall, se om den sökande kan utveckla svaren. I värsta fall för att skapa motsägelser som kan utgöra grund för avslag. Även om vi har gått igenom innan varför frågorna ställs, är det ofta svårt för personer att svara på dem.

Just idag går det ganska bra, utredaren försöker inte sätta dit den sökande utan ställer frågorna lugnt och metodiskt. När utredningen är slut måste utredaren komma och släppa ut oss från rummet, trots distanseringsreglerna. Jag tänker att det nog är bra att han får hälsa på den sökande, även om det bara blir med en nick.

Tisdag.

Jag inleder dagen med en muntlig förhandling i migrationsdomstolen. När Migrationsverket har gett en asylsökande avslag på sin ansökan om skydd, finns alltid möjligheten att överklaga. Som huvudregel är processen skriftlig, men i mål där det görs mer komplicerade bedömningar av den asylsökandes trovärdighet kan det göras undantag, och hållas muntliga förhandlingar.

Eftersom hbtqi-relaterade asylskäl regelmässigt bedöms som en av de mest komplicerade, blir det nästan alltid muntlig förhandling för de av mina klienter som får avslag av Migrationsverket. Det är förvaltningsrätten i Stockholm som hanterar de överklagade migrationsmålen, och jag tar tunnelbanan till Gärdet. Den är påtagligt tom.

När jag gått förbi den konstiga lilla smörgåskiosken nere i tunnelbanan ser jag ryggen på tolken jag önskat ska bokas till dagens förhandling. Jag går ikapp henne och vi hälsar, utan att ta varandra i händerna. 

Resten av den korta promenaden ner till domstolen pratar vi om hur irriterande det är att Migrationsverket, i de här målen, går från att vara en utredande myndighet till att bli den asylsökandes motpart. Hon säger att hon inte gillar att tolka migrationsmål i domstol, eftersom maktfördelningen mellan den asylsökande och Migrationsverket blir så uppenbart skev.

Jag säger att jag tycker det är så svårt att hantera att Migrationsverket dessutom är den myndighet som har ansvar för att ta fram landinformation, och att det förstärker övertaget ännu mer. Migrationsverket anser till exempel, till skillnad från FN:s flyktingorgan, att Afghanistan går bra att utvisa till. Inte just nu, i och för sig. Afghanistan stängde sina gränser den sista mars, och det innebär inte bara att alla utvisningar för tillfället pausas, det innebär också att en del personer har kunnat släppas ur förvar.

Det är inte inte tillåtet att hålla någon som i förvar om det inte finns en rimlig utsikt att kunna utvisa personen, och med stängda afghanska gränser på obestämd tid är det ingen som vet hur det blir. Frågan har diskuterats intensivt i de facebook- och twittergrupper där asylrättsjurister frågar varandra om råd och utbyter tankar, men jag har sett i dem att många fått ringa och meddela sina klienter att de kommer att släppas, åtminstone för en tid. En oväntat positiv effekt.

Samtidigt har andra tvingats meddela sina klienter att de måste vara kvar i förvaret, trots att det inte går att genomföra deras utvisningar och att den juridiska grunden för förvarstagandet fallit bort. Godtyckligheten när det kommer till vem som tas i förvar har alltså inte blivit bättre.

“Tre månader har personen på sig att hitta ett nytt arbete, som uppfyller de krav som ställs för att arbetstillstånd ska beviljas. Annars kommer personen att förlora sin rätt att vistas i Sverige, och riskera utvisning när arbetstillståndet, som vanligtvis gäller i två år, senare ska förnyas.”

Onsdag.

På tunnelbanan in till jobbet läser jag en artikel från Moderaternas migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenergard. “Moderaterna röstade nej till gymnasielagen, och vi kommer rösta nej varje gång som frågan om lättnader eller amnestier kommer på riksdagens bord”, skriver hon i texten.

Artikeln handlar om de förslag som förts fram för att i pandemins spår mildra det regelverk som just nu gör att många personer som har arbetstillstånd i Sverige, eller de ensamkommande ungdomar som just nu har uppehållstillstånd på den så kallade gymnasielagen, riskerar att bli av med sina uppehållstillstånd på grund av situationen på arbetsmarknaden.

Flera personer som jag tidigare företrätt i asylprocesser, och som av olika anledningar inte beviljats skydd i Sverige, har efter så kallade spårbyten nu istället uppehållstillstånd för arbete. När varslen börjar sprida sig ringer flera av dem och frågar vad det innebär. Jag ställer följdfrågor, och räknar snabbt efter i mitt huvud på vad ett par mindre procent arbetstid i månaden kan innebära för ett sådant uppehållstillstånd.

Några ringer för att de redan blivit av med sitt arbete. I en sådan situation finns det inget alternativ till att så snabbt som möjligt hitta ett nytt arbete som uppfyller de stränga kraven för arbetstillstånd. Tre månader har personen på sig att hitta ett nytt arbete, som uppfyller de krav som ställs för att arbetstillstånd ska beviljas. Annars kommer personen att förlora sin rätt att vistas i Sverige, och riskera utvisning när arbetstillståndet, som vanligtvis gäller i två år, senare ska förnyas. 

På kvällen är jag hos den organisation där jag varannan vecka ger gratis juridisk rådgivning i migrationsrättsliga frågor. Första gången jag höll sådan rådgivning var 2012. Då var jag nervös, hade svårt att se mig själv i rollen som den som skulle tolka myndighetsdokument, och ge råd till människor som skulle fatta livsavgörande beslut. Numera är jag betydligt tryggare, och vet vilka regleringar som påverkar i de flesta situationer.

Jag hinner prata med 14 personer, flera av dem papperslösa efter tveksamma asylprocesser där trovärdighetsbedömningarna gått snett. Andra har precis kommit, och har frågor om hur asylansökan går till och vad som kommer att hända. Vi diskuterar vägar framåt, och jag känner mig tacksam över att ha kunskap som så enkelt kan omfördelas till nytta för andra.

“Fyra år som papperslös kan ibland gå att hantera, men tio år?”

Torsdag.

Ett långt polisförhör i ett brottmål på förmiddagen. Det går bra. 

En asylutredning på eftermiddagen. Utredaren lägger två av tre timmar på att fråga den sökande om varför hen har barn, vilket är ganska vanligt när homosexuella asylsökande har biologiska barn. Det ses ofta med misstänksamhet att ha haft någon som helst sexuell kontakt med ett annat kön än ens eget, och barn är ett omisskännligt tecken. 

I veckan har också det första förslaget från den migrationspolitiska kommittén, som regeringen tillsatt för att se över den migrationsrättsliga lagstiftningen, läckt till medierna. 

Det framgår av de läckta uppgifterna att kommittén kommer att föreslå att det ska vara tio års preskriptionstid på asylansökan, istället för de idag fyra åren. I praktiken innebär det att personer som får avslag på sin asylansökan kommer att behöva leva som papperslösa i tio år innan de kan söka igen.

Förslaget väcker oro hos de civilsamhälleliga aktörer jag ofta har kontakt med i mitt arbete. Fyra år som papperslös kan ibland gå att hantera, men tio år? Många pratar dessutom om att det är ett hycklade förslag, med tanke på hur beroende den svenska ekonomin är av personer som arbetar svart, vilket många personer som väntar på preskription gör. Många diskuterar vad exempelvis förbudet mot folksamlingar på mer än 50 personer gör med möjligheten att organisera sig politiskt, om resten av kommitténs förslag ser likadant ut.

Fredag.

Flera möten på kontoret på förmiddagen. Klienterna, tolken och jag försöker sitta med så stort avstånd mellan varandra som det går. 

På eftermiddagen pratar jag och kollegan om vilka andra förslag vi tror kommer att komma från kommittén i augusti, och hur pandemin, med sina stängda gränser och inskränkta mötesfrihet, kan komma att påverka den politiska process som kommer att avgöra tusentals människors framtid under lång tid framöver. Hur ser solidaritet ut i en pandemi?