Pojkarna som alla politiker talar om

I ett tal till nationen säger statsminister Ulf Kristersson: 
”Vi ska jaga gängen, och vi ska besegra dem” 
Han fortsätter: ”Allt ligger på bordet: Både inom nu gällande lag, och de lagar som snabbt måste förändras”.

När Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Johan Pehrsson för två år sedan gjorde en överenskommelse om att regera landet tillsammans slog de fast att det var ”ett paradigmskifte i svensk politik”. 

Men det är inte bara politikerna som talar om gängkriminalitet. Plötsligt gör alla det.

I det dokument som utgör partiledarnas vision för Sverige förekommer en rad ord som nu ska etableras i svensk politik. Vissa är snarlika grannlandet Danmarks – vistelseförbud, till exempel, eller visitationszoner. Andra termer introducerar de alldeles själva: samma dag som Tidöavtalet släpps googlar svenskarna betydelsen av ”bristande vandel”, något som enligt dokumentet ska kunna resultera i utvisning. 

Men ett ord har klivit in och fullständigt tagit över alla andra, som om ordet vore själva skapelsen av allt, nationens urfiende, alfabetets första ljudning: gängkriminalitet. Detta diffusa begrepp har styrt hela den valrörelse som föregick Tidöavtalet, och upprepats till den grad att det inte längre behöver definieras. 

Men det är inte bara politikerna som talar om gängkriminalitet. Plötsligt gör alla det. Under en partiledardebatt på Svt har kanalen beslutat att dela upp programmet upp i två. Den ena timmen ska handla om gängkrimnalitet. Den andra timmen ska handla om alla andra politiska frågor. En sökning i mediearkivet Retriever tydliggör hur ordet letat sig in i medier under det senaste decenniet. För tio år sedan nämndes ordet ”gängkriminalitet” 455 gånger i svenska medier. 2023 har siffran mer än tiodubblats, till 5684 gånger. Ett enkelt svar på varför det ser ut så skulle naturligtvis kunna vara att den gängrelaterade brottsligheten  har ökat. Eftersom begeppet inte har definierats ordentligt är det dock svårt att undersöka om det stämmer. Det som går att se är att skjutningarna ökat under de tio åren – 2013 dog 22 personer i skjutningar och 77 personer skadades. 2023 dödades 53 personer och 107 skadades. En väsentlig, och tragisk, skillnad naturligtvis. Men knappast en tiodubbling. 

Antalet sökträffar i Retriever säger mindre om vad som faktiskt skrivs. En fingervisning kan vara detta: sökningen skjutning+gängkriminell ger noll träffar 2013. Tio år senare får man 311 träffar. Samma brott skedde alltså för tio år sedan, men vid något tillfälle började det att beskrivas i nya termer. 

Istället för att fråga om brottets förekomst, frågade Stuart Hall vad samtalet om brottet fyller för funktion.

Den jamaicansk-brittiska teoretikern Stuart Hall märkte en liknande tendens under 70-talet i England, där alla, precis som idag, plötsligt talade med en röst. Då handlade det om ”mugging” – ett ord som seglade in i nyhetsrapporteringen för att beskriva rån, och som, trots att brottet funnits sedan urminnes tider, plötsligt börjat förknippas med den rasifierade arbetarklassen. Istället för att fråga om brottets förekomst, frågade Stuart Hall vad samtalet om brottet fyller för funktion. Det han och hans medförfattare kom fram till var att upptagenheten vid denna brottsrubricering aldrig handlat om att försöka minska brottsligheten, utan att det snarare handlade om att motivera införandet av en mer repressiv statsapparat. 

I sin bok ”Policing the crisis” skriver Stuart Hall: ”När den offentliga reaktionen på en person, grupper av personer eller en serie händelser är inte står i proportion till det faktiska hotet, när ”experter”, i form av poliser, rättsväsende, politiker och redaktörer […] tycks tala ”med en röst” om statistik, diagnoser, prognoser och lösningar, när mediarepresentanter universellt betonar plötsliga och dramatiska ökningar (i antal händelser eller inblandade) […], då anser vi att det är lämpligt att tala om början till en moralpanik”. 

Det går att tala om brottslighet på flera sätt. 

Ett sätt är att samhället misslyckats att sörja för både förövare och offer, och försöka analysera vilka skyddsnät som har brustit. 

Ett annat sätt är att göra så som Storbritannien gjorde under 70-talet, eller som Sverige gör idag, där brottslingarna tillskrivs mer makt än politikerna själva: den kriminelle beskrivs som den verklige makthavaren, och måste därför stävjas till varje pris. Därför, säger statsministern rakt ut, ligger “allt nu på bordet”. Om journalisterna, snarare än att anamma politikernas problemformuleringar, istället hade undersökt vad detta ”allt” består i, hade de funnit att det var sådant som rättssäkerheten, bortförhandlad när lagarna ”snabbt måste förändras”. 

De hade också sett vilka som främst drabbas när politiken ägnar sig åt att måla upp diffusa hotbilder: unga, icke-vita män. 

Rapporten visade bland annat att endast tio procent instämmer helt i att myndigheter arbetar på ett bra sätt för att motverka att barn och unga i deras bostadsområden hamnar i kriminalitet.

I Folkets Husbys egen trygghetsundersökning, som de genomförde samma år som valrörelsen, undersöker de människors levnadsvillkor och egeninflytande i Stockholmsstadsdelarna Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Akalla, Husby och Kista.  Rapporten visade bland annat att endast tio procent instämmer helt i att myndigheter arbetar på ett bra sätt för att motverka att barn och unga i deras bostadsområden hamnar i kriminalitet. På frågan om man ”upplever att politiska beslut om bostadsområdet är förankrade bland de som bor här” svarar 69 procent att de inte alls instämmer, eller bara instämmer till viss del. Majoriteten har utsatts för rasism under de senaste tolv månaderna och vittnar om att de behandlats som att de vore oärliga, dumma, eller blivit lästa som hotfulla. 

Allra mest anmärkningsvärda är siffrorna på hur människors rörelsefrihet begränsas. På frågan: ”Har polisen stoppat dig de senaste tolv månaderna?” svarar nästan en tredjedel av de deltagare som har rötterna i Afrika söder om Sahara att de stoppats över tio gånger under det senaste året. Motsvarande siffra för deltagare med rötter i Sverige är 7 procent. 

Sedan undersökningen genomfördes finns dessutom risken att den här sortens godtyckliga visitationer ökar. Nu ska polisen kunna upprätta visitationszoner där de får stoppa människor utan brottsmisstanke. 

”Allt ligger på bordet”, säger Ulf Kristersson. 

Just nu håller regeringen på att genomföra en rad förslag som kommer att göra oss ännu mer olika inför lagen. Kontext kommer under denna vecka i vårt mini-tema ”Pojkarna och polisen”,  publicera texter och poddar som undersöker vad som egentligen sker när alla, i Stuart Halls ord, talar med samma röst. 

Vi hoppas att det kan vara början på ett samtal om dagens repressiva lagstiftning, eller kanske framför allt: vilka som får betala det högsta priset, när statens relation till de som bor i landet är under omförhandling. 

Etiketter: Ledare