Hon ombad mig ödmjukt att sluta existera

För tre veckor sedan, i en värld som var väsentligt annorlunda än dagens, höll jag på med att förbereda min keynote-presentation. Jag var inbjuden att tala om mitt arbete på en konferens i Innsbruck, Österrike, som handlade om det franska språket över gränserna. Efter Hamas-attacken den 7 oktober fick jag ett meddelande från arrangörerna som krävde att jag skulle delge dem titeln på mitt tal och att jag skulle ”avstå från att nämna den aktuella situationen och lämna den politiska dimensionen utanför [mitt] tal för att undvika eventuella utbrott”.

Jag svarade att jag inte kunde medverka under sådana förutsättningar, eftersom hela min yrkesutövning och mitt liv står på spel på grund av vad som utspelar sig i mitt hemland. Arrangören insisterade på att ringa upp mig så att hon kunde förklara att ”den nuvarande situationen” – en eufemism – var mycket förvirrande och komplicerad för henne, ett möjligt minfält, och därför ville de bara försäkra sig om att det jag skulle säga i mitt tal var lämpligt i sammanhanget. ”Jag inser,” tillade hon, ”att du inte skulle säga något hemskt. Jag ville bara vara säker.”

Den enda tillgängliga positiva lösningen innebar att jag skulle sluta existera som den jag är; att åka till Innsbruck och låtsas som om mitt land inte utsattes för bombardemang, svält och ödeläggelse.

Under veckorna som gått har jag reflekterat över denna konversation, över vad den säger om hur vi palestinier betraktas som skrivande, politiska varelser som lever och andas. Det faktum att jag inte gick på ett litterärt evenemang är en obetydlig, absurd konsekvens av det som händer. Men det kan antyda en ram, en form, för det som jag fortfarande kämpar för att namnge, av rädsla för att det ska bli sant – det som just nu händer i Gaza och på Västbanken.

”Låt oss,” föreslog arrangören under telefonsamtalet, ”hitta en positiv lösning”. Men det dilemma hon skapade var olösligt. Alla tänkbara lösningar förutsatte min tystnad. Den enda tillgängliga positiva lösningen innebar att jag skulle sluta existera som den jag är; att åka till Innsbruck och låtsas som om mitt land inte utsattes för bombardemang, svält och ödeläggelse. Att åka dit och låtsas som att mitt liv inte definieras, såsom det alltid har gjort, av apartheid och kolonisering.

Även om jag hade velat gå med på hennes krav, har jag ingen aning om hur detta skulle gå till: inte bara för att jag är personligt berörd och påverkas av händelserna, vilka angår hela min familjs och nations fortsatta existens, utan också för att den roman som det var tänkt att jag skulle diskutera utspelar sig i Palestina. 

Några dagar senare, fick jag höra att Litprom hade ställt in en prisceremoni för Adania Shibli’s roman En oansenlig detalj, som skulle ha ägt rum på bokmässan i Frankfurt. Även om den litterära världen reagerade med ett snabbt fördömande – vi måste uppmärksamma solidariteten när det uppstår – förstod ändå alla innebörden i beslutet: Palestinskt tänkande, skrivande och liv kan emellanåt tolereras, men aldrig välkomnas. 

I åratal har vi vetat att vår mänsklighet, i egenskap av att vara Palestinier, är villkorad i världens ögon – och även när den beviljats, erkänns den aldrig fullt ut. Stundtals har vi getts detta privilegium under förutsättning att vi varit artiga, reserverade, nästan osynliga.

Under de veckor som gått sedan telefonsamtalet har vi rört oss mot något som jag har svårt att namnge. Detta blev allt tydligare under helgen då västvärlden med illa dold tillfredsställelse såg på medan Gaza stängdes av från resten av världen och Israel inledde sin markinvasion. De pågående och slentrianmässiga diskussionerna om behovet av en ”humanitär korridor” berövar själva ordet humanitär dess mänskliga komponent; dessa diskussioner förs som om vi skulle diskutera överlevnaden för ”mänskliga djur”.

De flesta västliga regeringar har visat sin orubbliga solidaritet med Israel. Gaza utstår sadistisk kollektiv bestraffning i en omfattning som vi aldrig tidigare har sett. Ändå flög president Joe Biden, Storbritanniens premiärminister Rishi Sunak och Frankrikes president Emmanuel Macron in med stöttande ord, evig tacksamhet och ekonomiska löften. De erbjöd fasta handslag och virila kramar, men uttalade inte en enda mening om massakrerna i Gaza. Den obehagliga tystnaden från västvärldens regeringar innebär en ondskefull undfallenhet inför israeliska påtryckningar. I Frankrike, där jag bor och arbetar, har saker och ting varit särskilt obehagliga. Den 12 oktober beordrade inrikesminister Gerald Darmanin alla prefekter i landet att förbjuda så kallade pro-palestinska demonstrationer på grund av rädsla för oroligheter. Även om högsta domstolen senare upphävde det generella förbudet, har många prefekter behållit dem, ofta med de svagaste av förevändningar. Vi skulle här kunna analysera ironin i att europeiska länder, självutnämnda bastioner för yttrandefrihet, förbjuder demonstrationer, ställer in prisceremonier och kräver att få granska en författares planerade kommentarer. Men det är inte poängen.

De som borde vara fredsmäklare har bemött kraven på ett omedelbart eldupphör med förakt. Detta ger i praktiken grönt ljus för Israel att agera med full straffrihet och därmed förvärra en humanitär kris av sällan skådat slag som har sitt ursprung i sjutton års belägring och åtskilliga större militära angrepp.

Denna, ohämmat vårdslösa, avhumanisering är skälet till varför vi känner ett trängande behov av att dokumentera och beskriva allt, stort som smått, för att försäkra oss om att människor förstår vad som står på spel: ”Men detta var ett barn,” vill vi säga, ”och detta en vuxen.” Inte ett ting dömt att gå en grym död till mötes i en ödelagd stad, utan istället ett litet barn som skulle ha växt upp vid havet, som kanske skulle ha blivit en duktig simmare och dålig på matte, eller som skulle ha kommit att älska bilar eller matlagning.

”Och detta”, vill vi säga, ”var ett bostadshus, eller en restaurang vid havet, detta var ett hus med trädgård, där någon lekte eller bråkade i köket, och allt detta är borta nu.” Det här är människor med namn, vill vi säga, och ansikten också, och liv, och vänner som sörjer dem, om inte de också är döda nu; och hela städer, städer, samhällen, hela. Verkliga städer och samhällen som dessa människor kallar sina egna och som nu är kyrkogårdar. Expertkommentatorer på TV talar under tiden om att de tusentals döda på Gaza är så kallad collateral damage – men detta, vill vi säga, är snarare den skadeglada utplåningen av en havsstrand, av familjer, historier, städer.

Till detta erbjuder vi en korrigering: Gaza är inte en abstraktion. Det är en kust och stränder och gator och marknader och städer med namn på blommor och frukter, inte en abstraktion utan platser och liv och människor som bombas sönder och samman, in i glömska. 

I medierna är Gaza en abstraktion, ett utrymme som designats för att innehålla det abstrakta folk som bor där och deras våldsamma död. Denna död kommer, enligt medier, från en naturlig, opersonlig kraft – inte från en av världens mäktigaste arméer som stöds av världens mäktigaste stat, med en regering och ett folk som har utsett denna regering. Det är en bekväm inramning, en som förskjuter skuldfrågan bort från Israel. Förödelsen kommer från ovan, och de som dör är menade att dö. Allt är som det skall vara. Till detta erbjuder vi en korrigering: Gaza är inte en abstraktion. Det är en kust och stränder och gator och marknader och städer med namn på blommor och frukter, inte en abstraktion utan platser och liv och människor som bombas sönder och samman, in i glömska. 

Arrangören avfärdade inte precis min mänsklighet. Det var helt enkelt ett mycket besvärande faktum för henne att jag var en människa; hon var tvungen att hantera det, och det var mycket obekvämt.

Vi palestinier står på mänsklighetens tröskel. Ibland inbjudna, men inte alltid. Jag tänker hela tiden tillbaka på det där telefonsamtalet, på en röst i telefonen som kom från mänsklighetens avlägsna land, där jag är gäst tills motsatsen bevisats. Rösten i telefonen, vänlig, försonlig, förstående, upprepade hela tiden: ”Snälla Karim, låt oss hitta en positiv lösning.” Arrangören avfärdade inte precis min mänsklighet. Det var helt enkelt ett mycket besvärande faktum för henne att jag var en människa; hon var tvungen att hantera det, och det var mycket obekvämt. Hon föreslog att vi kunde prata om saker som ”exil, minne, överföring, gränser”, men, snälla, utan att nämna Palestina.

Jag undrade hur jag kunde tala om exil utan att nämna den materiella orsaken till denna exil, som är historien av ockupation. Jag undrade vad ”minne” innebar i sammanhanget, om inte vår mänskliga överlevnad trots den samordnade, sekellånga kampanjen för att utplåna all vår historia. Jag undrade också om hon inbillade sig att det var roligt för mig att tala om deprimerande ämnen. Tro mig, jag skulle hellre prata om något annat om jag kunde. Men det kan jag inte.

Det hon begärde av mig var att jag skulle göra varje enskild komplikation i min politiska och intima tillvaro aptitlig och harmlös, att jag skulle sluta vara en belastning för henne. Det är dessa motsägelser som vi palestinier förväntas lösa inom oss själva: att existera utan att tala om varför vi existerar. På sätt och vis uttryckte hon en mycket hövlig önskan om att jag, mycket ödmjukt, skulle kunna upphöra att existera. Vad skulle jag då framföra i Innsbruck, om inte samtycket till mitt eget försvinnande? Och idag förstår jag vad jag kände när vi talade.

Skuggan av saker som jag inte vill benämna. Jag var varken arg, ledsen eller indignerad: Jag var desperat. Jag fortsatte att prata. Jag kunde inte lägga på luren. Jag kunde inte säga ”Nej, jag kommer inte” och lägga på. Jag behövde att den här rösten i telefonen skulle erkänna min mänsklighet. Under några minuter var jag övertygad att om vi lade på, utan denna bekräftelse från henne, utan detta erkännande av mig, så skulle jag försvinna. 

Detta är fakta: inget vatten, inget bränsle, ingen elektricitet. Oxfam varnade för att bristen på vatten och kollapsen av sanitetsanläggningar kommer att leda till utbrott av kolera och smittsamma sjukdomar. Sjukhus, hus, skolor, moskéer och kyrkor bombas urskillningslöst (ett hjärtlöst ord som jag ogärna använder, för vad innebär inte att bomba om inte en urskillningslös handling?) När jag skriver detta har Gaza försatts i mörker och all kommunikation med omvärlden har avbrutits. I direktsändningar och på fotografier lyser explosioner upp horisonten. Gaza har verkligen blivit en plats designad för död. Och vi, palestinier och humanister runt om i världen, undrar: Vilken kommer slutligen att vara den fasa som anses vara tillräckligt fasansfull för att ta sig över tröskeln till universell fasa?

Om ni bara kunde försvinna, eller – ännu enklare – om ni bara aldrig hade existerat, och om ni bara kunde bespara oss den fasa, de förflyttningar, de bombningar, de mord, den svält som ni tvingar oss att utsätta ert folk för

Det verkar som om de fasor som palestinierna utsätts för inte räcker för att få det internationella samfundet att otvetydigt kräva att stridigheterna upphör. Rösten i telefonen, liksom en stor del av världen omkring oss, bad om samma sak: snälla, låt oss hitta en positiv lösning.

Om ni bara kunde försvinna, eller – ännu enklare – om ni bara aldrig hade existerat, och om ni bara kunde bespara oss den fasa, de förflyttningar, de bombningar, de mord, den svält som ni tvingar oss att utsätta ert folk för. Världen själv ekade i denna röst i telefonen som sade till mig: det finns en lösning, om du bara inte vore så envis, det finns en lösning, som är att försvinna in i de motsägelser som du utsätts för; om du bara kunde ta tillbaka din plats i världen, om du bara inte komplicerade världen med din existens, om jag bara inte behövde tala med dig, om jag bara inte behövde lyssna på dig, om du bara gjorde det, om bara.

____

Karim Kattan föddes i Jerusalem. Idag bor han i Frankrike, där han publicerat flera böcker. Denna text publiceras första gången i The Baffler, 31 oktober 2023 och har översatts till svenska av Samuel Teeland för Kontext.

Etiketter: Essä