I Tidöpartiernas rättspolitik syns klassamhället

Tidöpartiernas regeringstid har präglats av presskonferenser. Flera gånger i månaden kablas bilder ut där regeringen och Sverigedemokraterna står bakom skyltar med texten ”Regeringen” för att annonsera att ytterligare en utredning har tillsatts. Ofta har det handlat om att något av förslagen i Tidöavtalet, om fler straff och färre uppehållstillstånd, nu är på väg att genomföras.

Också riksdagens öppnande i tisdags präglades av samma fokus. Statsministerns regeringsförklaring kallade invandring en påfrestning på samhället och det framfördes en målsättning om fördubbling av antalet fängelseplatser. Medier har ägnat stor uppmärksamhet åt de reformer som ska begränsa och villkora livet för personer som söker skydd i Sverige, eller som misstänks för brott.

Ett av Tidölagets föreslag vars presskonferens inte fick samma uppmärksamhet var den om att skriva in ett förstärkt skydd för äganderätten i grundlagen. Frågan har länge drivits av exempelvis näringslivets tankesmedja Timbro. Att justitieministern inte gjorde mer väsen av förslaget har sannolikt sina skäl: Det har inte stöd av majoriteten av svenskarna.

Den grundlagskommitté som har tillsatts har fått i uppdrag att analysera ”vilka generella förutsättningar som bör gälla för att en inskränkning i näringsfriheten och egendomsskyddet ska vara godtagbar”. Bakom kanslisvenskan döljer sig stora förändringar. Borgerliga regeringar har sedan 1990-talet successivt förstärkt skyddet för äganderätten. Exempelvis fick näringsfriheten grundlagsskydd 1995, vilket innebar att det blev svårare för riksdagen att stifta nya lagar som förhindrade fri konkurrens, även om det var i syfte att exempelvis skydda arbetstagare. Det behölls dock en möjlighet att fortsatt inskränka näringsfriheten om det gjordes ”för att skydda angelägna allmänna intressen”.

Tillsättandet av den nya grundlagskommittén är nästa steg i att förflytta makt från riksdagen till privata egendomsägare. Ett stärkt skydd för äganderätten riskerar att göra det svårare för riksdagen att införa en vinstbegränsning i välfärden, eftersom vinsten ju är företagets ”egendom”. Förslaget riskerar också att göra det svårt att lagstifta om skydd för miljö och klimat. Exempelvis skogsägarens rätt att bruka och göra vinst på sin mark kommer ju att vara grundlagsskyddad.

Den här sortens reformer kan vara svåra att rikta kritik mot. Ofta möts den kritiske av argumentet att lagstiftningen inte gynnar en eller annan grupp, den gäller lika för alla. I teorin är det naturligtvis sant. Alla som äger ett företag eller mark kommer att behandlas lika. Problemet är att klassklyftorna i sig skapar en olikhet inför lagen. Den som inte äger något kan inte dra nytta av de fördelar som införs. Och med den andra handen inför Tidölaget i rask takt nya lagstiftningar som inskränker såväl arbetarklassens som politiskt engagerade människors liv.

Den nuvarande regeringen har aviserat att den vill införa visitationszoner i områden där främst arbetarklassen bor. En ökad polisnärvaro i dessa områden innebär naturligtvis en större statlig övervakning av de som bor där. Även den skärpta svenska migrationspolitiken påverkar arbetare i större utsträckning. De höga försörjningskraven för att få återförenas med sin familj gör det omöjligt för många nyanlända arbetare att få leva med sin familj. Samma grundlagskommitté som ska utreda utökat skydd för vinster i välfärden ska också titta på möjligheten att införa förbud i grundlagen mot att delta i ”kriminella gäng”. I en samtid där exempelvis klimatrörelsen steg för steg kriminaliseras förstår alla vad det riskerar att innebära för den som blockerar vägar i klimatets namn. Sociologen Loïc Wacquant beskriver i sin bok Punishing the poor – the neoliberal government of social insecurity hur statens pengar, under årtionden av nyliberalt styre i västvärlden, flyttats från vård, skola och omsorg till rättsväsendet. Ju mer pengar fängelser, polismyndigheter och domstolar kostar, desto mindre blir kvar till de statliga funktioner som tar hand om medborgarna. Det som blir kvar av staten är en övervaknings- och straffmaskin.

Det är detta vi nu ser i Tidölagets rättspolitik. Grundlagsskydd för de som ägers egendom och vinster, övervakning och inlåsning för de som inget äger och de som vill organisera sig för en annan ordning. 

Etiketter: blogg