Pyttesmå saker – första maj-dikt av Felicia Mulinari

Natten är svart som våra kroppar. Ingenting är tyst. Vi är vakna. Skitungen skriker och bölar för hon fattar ingenting. Att idag är det 20 maj. Idag ska vi få äta glass och vara uppe hur länge vi vill. 

Men det är inte det 20 maj handlar om säger storasyster till mig. 

Jag är inte en barnunge, fastän storasyster kallar mig det. Jag vet hur man kokar tevatten. Jag får hjälpa till i demonstrationståget.

Som om jag var en liten skitunge.  Jag är inte liten. Jag vet att 20 maj handlar om när vi stoppade dumma människor som blev rikare och rikare fastän vi var hungriga och törstiga. Jag vet att 20 maj handlar om när vi tog bort taggtråden som rika och vita nationer hade tvingat oss att sy in i våra egna hjärtan. Jag vet att 20 maj handlar om när vi började dela på allt gemensamt, allt förutom oss själva, som blev en helhet istället. 

Jag är inte en barnunge, fastän storasyster kallar mig det. Jag vet hur man kokar tevatten. Jag får hjälpa till i demonstrationståget. Jag är ansvarig för att dela ut flygblad och ballonger. Jag har längtat hela året efter att äta den varma gröten med kall sylt medan mamma berättar om 20 maj, dagen då vi blev fria. 

Ingen är så vacker som min mamma när hon sörplar sitt kaffe i gryningen och långsamt berättar om hur det var för väldigt länge sedan. Ingen är så vacker som min mamma när hennes ögon tåras och storebror säger morsan, du behöver inte berätta och hon skakar bryskt på huvudet och fortsätter. Ingen är så vacker som min mamma när hon plötsligt tittar in i mina ögon, bara i mina ögon, inte i någon av mina syskons, och med hennes bruna varma honungsblick säger, kom ihåg det älskling, det är därför du heter Gállok. 

Är det sant att dom tog människors jord mamma, där folk hade levat i urminnes tider? 

De tog så mycket mer än så, mumlar storebror och mamma hyschar honom för hon vill inte att jag ska veta någonting som är sorgligt. Men jag är inte ett litet barn längre. 

Vad tog de mer? 

Människor, religioner, minnen, allt. Men själar kan inte stjälas. Och samiska folket gjorde motstånd hela tiden. En dag, när företagen…

Vad är företag mamma? 

Det är organisationer för att rika människor ska bli rikare. För länge sedan fanns det jättemånga såna organisationer. Det här företagen skulle ta jord från folk och förstöra den så att ingen kunde leva där. De sa att det skapade jobb. 

Vad är jobb mamma? 

Här nu får du en kaka och så håller du käften och låter morsan prata säger storebror. 

Och företagets fötter sjönk i en slags kvicksand, som inte hade funnits där förut. Här har ni jorden, skrek barnen när de rika och giriga drunknade.

Det sägs, att när företaget stövlade in i Jåhkågaska tjiellde, så hade alla de stulna själarna återvänt. Man vet aldrig vad som händer om man gräver i underjorden. Döda kan man inte mörda. De blockade jorden så att företaget inte kunde komma förbi. Och hela det samiska folket, det som hade levat, det som levde, det som skulle leva, tog tillbaka Gállok i en gemensam röst. 

Och företagets fötter sjönk i en slags kvicksand, som inte hade funnits där förut. Här har ni jorden, skrek barnen när de rika och giriga drunknade. Jag var där. Folk säger att det inte är sant men jag vet att det är sant. Jag hade nästan glömt språket jag vuxit upp med som barn men när jag stod där så blev allt levande igen. Allt de hade dödat. Det är därför du heter Gállok. För mig är det liv. Det var då allting började. 

Vi var bara barn. Vi hade vuxit upp bland eldar. Det brann i våra områden, de sa att vi hade gjort upp brasor.

Det var en verkligen en otroligt viktigt händelse. Men började och började. Så skulle inte jag säga, säger Nima till tystnaden. Hen har öppnat dörren, gått in, hällt upp en skål gröt till sig själv, allt utan att avbryta mammas berättelse. 

Bara några veckor innan hade påskkravallerna varit, fortsätter hen. Allting var redan i brand. På tv sa dom att muslimer ska dö, att de ska skjutas fler och fler. En äcklig gubbe åkte runt till de fattigaste och skrek att han ska döda dom, att vi ska brinna som det heligaste brinner. Vi var bara barn. Allting var redan i brand. Vi var bara barn. Vi hade vuxit upp bland eldar. Det brann i våra områden, de sa att vi hade gjort upp brasor. Men de brann från början, långt innan vi kom på att vi, som vuxit upp med elden, kunde kasta oss in i elden utan att brinna upp. 

Vår hud var karvad i aska. Vi spred det röda på bussarna och skolorna där de brukade säga till oss att vi var en kvart för sena för att någonsin kunna bli någonting. Vi hade aldrig fått röra oss någon annanstans. Men när vi förstod att vi kunde springa genom elden. Att ingen annan kände det röda som vi. Så sprang vi vidare, till de rikas gym och restauranger. 

Vi var bara barn, skitungar. Men jag tror att vi någonstans, fastän vi bara var barn, förstod att allt redan brann, och fick bestämma oss för om det var vi eller samhället som skulle brinna upp. Alla kallade elden opolitisk. Ingen tackade oss för någonting. Men det var faktiskt så det började. 

Det måste varit väldigt länge sedan, säger storasyster och skrattar. För Nima är så gammal och skröplig. Mamma skrattar också och säger att Nima var den busigaste busungen. Vi skrattar allihopa. Till och med skitungen som inte förstår någonting. Men hellre det än att den bölar. 

Mitt i skrattet skriker någon Hallå!! Klockan är redan fyra. Här sitter ni och har det mysigt men vi har mycket kvar att göra. 

Eftersom vi måste avrunda diskussionen och packa ihop, vill jag bara tillägga att det inte hade med några spontana upplopp att göra. För upplopp, de har ju funnits ständigt, i kolonialismens och kapitalismens historia.

Vi vet alla att det är Andres, som är lärare på de nya samhällets skolor. Mamma brukar säga att han tar sig själv och sin uppgift på alldeles för stort allvar, och att han hade behövt äta choklad eller kyssa någon så att hans prat fick hålla andan en stund. Men ändå lyssnar hon på honom när han pratar och pratar och pratar. 

Eftersom vi måste avrunda diskussionen och packa ihop, vill jag bara tillägga att det inte hade med några spontana upplopp att göra. För upplopp, de har ju funnits ständigt, i kolonialismens och kapitalismens historia. Det var en mycket specifik situation, kantad av krig, och kriser. Klimatkriser, ekonomiska kriser. Arbetarklassen sammansättning bestod för av en hög differentieringsgrad. Den var uppdelad i de som exploaterades och de som kastades ut, och det var först när de som exploaterades kunde följa de utkastade och förstå att de, fastän de hade de lite bättre, också tjänade på en ny världsordning, som någonting kunde ändras. 

Sluta låtsassnarka, det här är faktiskt viktigt, hur ska ni kunna bygga upp en rättvis värld om ni inte lär er om orättvisa? 

De har fel allihopa. De är dramaqueens. Lyssna inte på deras teater. Det var enkla saker som förändrade allt.

Aja, säger mamma, de är rastlösa. Vi måste ändå börja gå ut nu om vi ska hinna. Kan ni gå in till farmor och ge henne en 20 maj puss. 

Men farmor står redan i dörröppningen. Hellre att jag dör än lever utan att fira den 20 maj, säger hon. Och så stödjer hon sig på min hand, för jag är hennes favorit. Och viskar:

De har fel allihopa. De är dramaqueens. Lyssna inte på deras teater. Det var enkla saker som förändrade allt. Någon som öppnade upp sitt hem för migranter. Någon som sa vi tar en extra lunch om dom tvingar oss att jobba snabbare. Någon som lärde sina barn att vi är svarta, vi är muslimer, vi är fattiga, vi är samer, vi är människor, medan den städade och lagade mat och höll på att gå under. Det är bara pyttesmå saker som kan göra en revolution, mitt stora hjärta. 

Mitt hjärta är stort och utan taggtråd. De ska du vara tacksam för, säger storebror som har ärr från där hans stål satt.

Mitt hjärta är stort. I mitt hjärta finns mamma och farmor och Nima och Andres. I mitt hjärta finns storasyster och storebror och till och med skitungen fastän den skriker hela tiden. I mitt hjärta finns alla pyttesmå saker som alla pyttesmå människor har gjort för att jag skulle få sitta här, och äta gröt, på en jord som är vår. 

Mitt hjärta är stort och utan taggtråd. De ska du vara tacksam för, säger storebror som har ärr från där hans stål satt. Natten är svart som våra kroppar. Snart är gryningen här och då kommer vi se alla andra människor, som också har gått upp tidigt. De syns inte nu, men vi vet att de är där ute. Vi går alla åt olika håll den 20 maj. Man går till den granne som man bor längst ifrån. Och sen skriker man, och viftar med ballonger. Köttbullar och makaroner, tio miljoner. Så många människor är det därute just nu, i natten. Men vi ser dom ännu inte. 

Var är dom? Var är dom? Var är dom? skriker jag, och glömmer bort att jag är stor. 

De är där ute, säger mamma. De syns inte. Men snart kommer vi alla höra varandra. De är därute, människorna. De syns inte. 

Vi får lyssna på varandra. Alla människor har sina egna berättelser om 20 maj, säger mamma. Någon säger att det hände när restaurangpersonalen och undersköterskorna gick ihop i en gemensam strejk efter en pandemi. Någon säger att det hände när jordens fördömda gick ihop och stoppade krigen. Som tusentals olika folk, i en flerstämmig röst, som sa Nej till krig, Nej till Nato, Nej till ockupationer. Någon säger att det hände när svarta barn gick ut och demonstrerade mot polisvåldet och sa att de inte kunde andas. 

Någon säger att det började med studenterna som plankade istället för att betala sina bussbiljetter. Någon säger att det händer nu. 

Någon säger att det är du. 

– 

Felicia Mulinari är verksam som poet. Hon debuterade 2019 med diktsamlingen “Det som inte kan utplånas”.