Staten är mer progressiv än Nina Björk

Det är en klaustrofobisk tid. Inte bara på grund av pandemin och dess medföljande isoleringar, utan också på grund av den pandemiska idétorka som breder ut sig i offentligheten. Det är som att syrebristen på hemmakontoren, där man väl får anta att majoriteten av tankarna producerats, också sprider sig till det faktiska innehållet. Under hösten har vi tvingats bevittna fler och fler, både konservativa debattörer, feminister och medicinare, som ägnat tiden de vunnit på att slippa pendla till jobbet och få maten hemgiggad åt att fundera över kön och transpersoner.

”Jag arbetar sedan flera år tillbaka som jurist med transrelaterad juridik. I dessa frågor är staten ofta en gatekeeper av Guds nåde.”

Silas Aliki

Jag arbetar sedan flera år tillbaka som jurist med transrelaterad juridik. I dessa frågor är staten ofta en gatekeeper av Guds nåde. Asylsökande transpersoner har, på grund av en tolkning av lagen om vård åt asylsökande, inte tillgång till könsbekräftande vård av något slag. De får ändå frågor av Migrationsverket om de kan uppvisa läkarintyg på att de genomgår könsbekräftande hormonbehandling, för att styrka att de har den könstillhörighet som de uppger att de har. De tvingas också svara på ingående frågor om när de “insåg” att de har den könstillhörighet de har, och hur denna insikt fick dem att må. Transpersoner är för övrigt de enda som tvingas till att bevisa sin könstillhörighet, för det fall de har könstillhörighet som asylgrund – ciskvinnor som söker skydd på grund av könsrelaterad förföljelse får i regel frågor om vilka risker de löper om de skulle tvingas återvända, aldrig frågor om de kan visa upp någon form av medicinsk bevisning eller långtgående insiktsprocess om sin könstillhörighet, innan risken börjar utvärderas. Det vill säga, en helt rimlig ordning. 

”Trots det har jag de senaste månaderna tvingats inse att den inomfeministiska debatten nått en nivå där staten på 1960-talet i vissa delar var mer progressiv än delar av samtidens feminister.”

Silas Aliki

Även den så kallade könstillhörighetslagen, som reglerar frågor om fastställande av juridiskt kön för personer som vill ändra den folkbokföring som gjordes åt dem vid födseln, är en snårig hinderbana. Avslag på ansökan om ändring av juridiskt kön kan ges för att du burit för “könsneutrala kläder” utomhus, att du under könsidentitetsutredningen hade funderingar kring om du är icke-binär, eller för att du fått könsbekräftande vård utomlands och därmed inte ansetts behöva utredas i flera år i Sverige.

Trots det har jag de senaste månaderna tvingats inse att den inomfeministiska debatten nått en nivå där staten på 1960-talet i vissa delar var mer progressiv än delar av samtidens feminister.

“Det var (…) inte patriarkatet som uppfann de två olika könscellerna, eller äggstockarna eller testiklarna”, skriver feministen och författaren Nina Björk i Göteborgsposten, som ett svar på en essä av skribenten Maria Ramnehill. Björk gör, som många feminister i hennes politiska generation, en distinktion mellan vad hon kallar kön och genus, och menar att det tidigare (äggstockar eller testiklar) inte ska behöva styra det senare (exempelvis maskulint eller feminint könsuttryck på olika sätt). Hon menar att det är en feministisk uppgift att kämpa emot det som hon ser som destruktiva sammankopplingar mellan äggstockar och femininitet, men att själva äggstocken i sig alltid bär på en sanning som aldrig kan ifrågasättas. 

”…såväl forskning som progressiv politisk teori och personliga erfarenheter bekräftar att frågan om vad kön är inte är så enkel att det går att hävda att det handlar enbart om ’äggstockar och testiklar’ och komma undan med det.”

Silas Aliki

Det hon, och ganska många med henne, väljer att ignorera är att såväl forskning som progressiv politisk teori och personliga erfarenheter bekräftar att frågan om vad kön är inte är så enkel att det går att hävda att det handlar enbart om ”äggstockar och testiklar” och komma undan med det. 

Det vet till och med svenska staten. 1972 var Sverige det första landet i världen att via lagstiftning införa en möjlighet att ändra det juridiska könet i folkbokföringen. Det var inte minst viktigt eftersom vi är ett av de länder i världen med längst folkbokföringshistoria – vi har registrerat, skallmätt och katalogiserat medborgarna i hundratals år. Upprinnelsen till lagen var att ett flertal personer redan fått ändra juridiskt kön och byta namn i Sverige och också fått genomgå könsbekräftande vård, och staten insåg att det, givet vår iver att systematisera, vore bra om det fanns ett enhetligt sätt att hantera frågan. Som brukligt är satte sig staten ner och utredde frågan innan lagstiftningen kom på plats. Utredningen, SOU 1968:28, anger:

“I det föregående har påpekats, att vägledande uttalanden saknas av vad som enligt gällande svensk rätt utmärker skillnaden mellan könen och att tveksamma situationer hittills bedömts med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet efter hörande av medicinsk expertis. Den könsbestämning som ligger till grund för den officiella könstillhörigheten enligt folkbokföringen sker regelmässigt så att förlossningsläkaren eller barnmorskan efter en enkel besiktning av de yttre genitalia hos det nyfödda barnet konstaterar, att barnet är en pojke eller flicka. Det är således oklart, vilka materiella krav som enligt gällande rätt uppställs vid avgörande av huruvida manligt eller kvinnligt kön föreligger.”

”Det är för övrigt denna praktik, att titta på nyföddas genitalier och därefter placera dem i en av de två tillgängliga juridiska kategorierna, som gör att det fortfarande utförs invasiva genitala operationer på barn som föds med intersexvariationer.”

Silas Aliki

Staten vet alltså att det saknas en definition av kön i svensk rätt, vilket det fortfarande gör, och den vet också att den enda grunden för folkbokföringsuppgiften är en okulärbesiktning strax efter födelseögonblicket, inte mer, trots att det finns många andra sätt att avgöra könstillhörighet på. Det är för övrigt denna praktik, att titta på nyföddas genitalier och därefter placera dem i en av de två tillgängliga juridiska kategorierna, som gör att det fortfarande utförs invasiva genitala operationer på barn som föds med intersexvariationer. Barnens kroppar anpassas helt enkelt efter de juridiska kategorierna. 

Staten fortsätter:  “Som förut påpekats, innefattar folkbokföringens uppgifter om kön endast en presumtion, som faller i den mån uppgifterna visas vara oriktiga. En närmare analys av de olika – genetiska, somatiska och psykosexuella – faktorer som kan tänkas påverka könsvalet visar enligt utredningen, att de samtliga kan göra anspråk på större eller mindre beaktande. Det är ogörligt att generellt välja ut eller ge avgörande betydelse endast åt vissa faktorer.” 

Staten förstår alltså att folkbokföringsuppgifterna, som baseras på den tidigare nämnda genitalie-inspektionen, enbart är en presumtion, som kan falla beroende på en mängd andra faktorer. Begreppet psykosexuella i stycket ovan handlar om det som vi idag skulle kalla självidentifikation, eller, med vissa numera florerande termer, ”det kön en känner sig som”. 

”Kön är betydligt mer komplicerat än så.”

Silas Aliki

Som avslutning anger staten att slutsatsen den kommer fram till blir att “en regel innefattande en allmän definition av manligt och kvinnligt kön skulle därför sannolikt bli mycket vag och i stort sett innebära, att könet borde bestämmas efter en totalbedömning av samtliga faktorer och med särskild hänsyn till dem som i det enskilda fallet ansågs väga tyngst.”

Sammanfattningsvis, begriper statsapparaten, är det ogörligt att, som många samtida feministiska debattörer gör, enbart välja ut äggstocken och testikeln som avgörande könsmarkör, och därefter låta sig nöjas. Kön är betydligt mer komplicerat än så.

”Poängen med den här myndighetsprosan är alltså att visa att statsapparaten redan på 60-talet visste att den distinktion som av många görs mellan ’biologiskt kön’ och ’genus’ inte är så enkel.”

Silas Aliki

Poängen med den här myndighetsprosan är alltså att visa att statsapparaten redan på 1960-talet visste att den distinktion som av många görs mellan ”biologiskt kön” och ”genus” inte är så enkel. Både ”biologiskt kön” och ”genus” är fiktioner, fiktioner som använts inom patriarkala och koloniala projekt under århundraden, och som alltjämt har en stor påverkan idag. 

I närtid finns många exempel på att majoritetssamhället snabbt anpassar sin disciplinering.  När det gäller vilka omklädningsrum barn och ungdomar som har skolplikt ska få byta om i Sverige gäller juridiskt kön som skillnadsgrund. När det gäller idrott är det istället vanligt att fokusera på hormonnivåer, oavsett hur genitalier eller folkbokföring ser ut, vilket fallet med Caster Semenya, som av Internationella Friirottsförbundet beskrevs som en ”biologiskt manlig idrottare av kvinnligt kön” på grund av hennes testosteronhalt, visar.

”Men det kommer en tid då det kommer att ses som ett övergrepp lika daterat som en skallmätning att tilldela någon ett kön vid födseln enbart genom att titta mellan benen.”

Silas Aliki

Viss majoritetsfeminism bortser gärna från allt annat än vissa noga utvalda patriarkala strukturer. Men många av oss andra vet, trots de konservativa vindar som nu blåser, att det kommer en tid då det kommer att ses som ett övergrepp lika daterat som en skallmätning att tilldela någon ett kön vid födseln enbart genom att titta mellan benen. En tid där det beslutet överlåts åt individen själv att fatta, ändra eller avstå från. Det kommer att kallas “rätten till sin egen kropp”.

Silas Aliki är jurist på Folkets juristbyrå och politisk redaktör för Kontext.