I fredags rapporterades hur Facebook nått en förlikning på fem miljarder dollar med USAs Datainspektion, the Federal Trade Commission, på grund av internetjättens bristande skydd av sina användares integritet. När det uppdagades att information om Facebook-användare utnyttjats för att påverka presidentval genom Cambridge Analytica-skandalen ledde det till kritik, men politisk datainsamling har funnits längre än så. Journalisten Kajsa Rosenblad granskar vilka som använt personlig data för att övertyga väljare.
Facebook har idag över två miljarder användare, utspridda över hela världen. Det som en gång startade som ett socialt nätverk för att betygsätta Harvard-studenters utseende, har vuxit till ett börsnoterat företag värderat till cirka 138 miljarder dollar.
Under fredagen rapporterade Wall street journal om hur Facebook nått en förlikning med USA:s datainspektion. Företaget ska betala fem miljarder dollar på grund av hur de har missbrukat sina användares persondata – bland annat i den stora Cambridge Analytica-skandalen.
Mark Zuckerberg äger personligen Facebook-aktier värda mer än 72 miljarder dollar, vilket är nog för att göra honom till den larmade om Cambridge Analytica’s olagliga användning av användarnas data redan i september 2015 – även fast Mark Zuckerberg i sitt vittnesmål för den Amerikanska kongressen sa att företaget först fick vetskap om data-läckan i och med en The Guardian-artikel publicerad tre månader senare i december samma år.
Nyligen skrev Facebooks grundare en Mark Zuckerberg debattartikel (igen) och föreslog fyra sätt att reglera internet. Det som enligt honom behöver förändras är hur skadligt material modereras, hur användardata dels ska hållas privat, men också ska kunna flyttas mellan olika plattformar, och sist, men absolut inte minst, hur demokratiska val ska kunna skyddas från inflytande.
Baserat på en sökning efter semesterresor till Mallis eller nattöppna pizzaställen på fyllan, så fylls ens flöden med mer eller mindre lyckade, riktade reklammeddelanden nästan omedelbart. I bästa fall är det lite irriterande. I värsta fall blir en fastighetsmagnat president, eller så lämnar Storbritannien EU.
Nu när data, tech-jättar och integritetsfrågor diskuteras intensivt på ledarsidor, över kaffe och öl (och ironiskt nog på själva webbplattformarna) så har det blivit tydligt för många att Facebook-användare inte enbart är konsumenter eller användare, utan också produkten som säljs. Förutsägelser över våra framtida beteenden genererade av de spår vi lämnar efter oss online är det nya guldet, och de som vet hur man använder sig av det kan tälja det med fickkniv. Baserat på en sökning efter semesterresor till Mallis eller nattöppna pizzaställen på fyllan, så fylls ens flöden med mer eller mindre lyckade, riktade reklammeddelanden nästan omedelbart. I bästa fall är det lite irriterande. I värsta fall blir en fastighetsmagnat president, eller så lämnar Storbritannien EU.
Sharelab, ett Brittiskt data-forskningslabb har delat in Facebooks datainsamling i två breda kategorier: datainsamling som sker direkt på plattformen, och insamling som sker utanför plattformen. Inom den första kategorin kan Facebook utnyttja det som Sharelab kallar för immaterial labour, eller ‘immateriell arbetskraft’.
“Alla av Facebooks mer än 1 miljard användare, eller digitala arbetare (mer än 2 miljarder med dagens siffror, reds.anm.), arbetar i snitt mer än 20 minuter per dag med att gilla, kommentera och skrolla igenom statusuppdateringar. Det är mer än 300 000 000 arbetstimmar av gratis digitalt arbete varje dag.” (skribentens översättning)
Detta så kallade digitala arbete, plus den information som listas på användarnas profiler, lägger grunden för den första, och kanske mest uppenbara typen av datainsamling. Den andra kategorin av datainsamling innefattar sådant som sker utan att vår inblandning. Bland annat har Facebook tillgång till digitala ‘fotspår’ från våra olika enheter (exempelvis laptops, smartphones och surfplattor) och behörighet att avläsa mobiltelefoner (geografisk plats, kontakter, SMS med mera). Dessutom samlar de in data från andra Facebook-ägda företag (så som Instagram och WhatsApp) och data från företag som är så kallade
Cambridge Analytica, som sponsrades av Robert Mercer, en Amerikansk hedgefondmiljardär som tidigare stöttat konservativa politiska kampanjer i USA, är det företag som låg bakom Vote Leave kampanjen i Storbritannien och Trump’s presidentvalskampanj 2016. De kunde, med hjälp av en Facebook-applikation, kallad “This is Your Digital Life”, dela in väljare i ‘psykografiska segment’, något som inom marknadsföring länge använts som ett mer sofistikerat alternativ till demografisk segmentering. Baserat på intressen, livshändelser och till och med personlighetstyp var det möjligt att avgöra vilken typ av budskap som skulle kunna övertyga specifika väljarsegment. Dessutom hade de tillgång till app-användarnas vänners data. Det som tech-nördar och integritets-aktivister viskat om i åratal, upptog plötsligt alla förstasidor. Facebook skrek sig hesa över att det inte var så här det var tänkt att användardatan skulle användas.
Sedan 2015 har det inte varit möjligt för tredje part att få tillgång till data utan tillstånd, men Facebooks kontroll har varit misstänksamt slapp, vilket möjliggjorde för Cambridge Analytica att samla in data från mer än 87 miljoner Facebook-användare, trots att användarna av “This is Your Digital Life” bara uppgick i några hundratusen. Men Cambridge Analytica var inte pionjärer i konsten att använda sig av tvivelaktig data. Deras insamling var olaglig, vilket mycket av kritiken fäste sig vi, men att som tredje part använda sig av data för att påverka val har inte alltid blivit rättsligt eller medialt granskat. På laglig väg har en annan digital konsultfirma baserad i Storbritannien påverkat val, men i en helt annan riktning.
Blue State Digital är en digital konsultfirma som erbjuder sina kunder så kallade datadrivna lösningar, plattformar och kampanjer.
“Människor röstar inte bara på valdagen – de röstar varje dag med sina plånböcker, sin tid, sina klick, inlägg och tweets.” förklarar de på sin hemsida och fortsätter:
“För oss är inte detta bara ett arbete. De kampanjer vi skapar, de insikter vi utforskar, de plattformar vi bygger – allt handlar om riktig inverkan på riktiga människor. För att överbrygga skillnader och inspirera förkämpar. För att omdefiniera hur jobbet ska göras. För att försvara civila och mänskliga rättigheter. För att utmana oss själva och våra partners att sätta människor först.”
Men Cambridge Analytica var inte pionjärer i konsten att använda sig av tvivelaktig data. Deras insamling var olaglig, vilket mycket av kritiken fäste sig vi, men att som tredje part använda sig av data för att påverka val har inte alltid blivit rättsligt eller medialt granskat.
2010 blev Blue State Digital en del av världens största reklam- och PR-företag, WPP. WPP har en mycket bred kundkrets. Bland annat arbetar de med Sanofi, världens största läkemedelsföretag. Nyligen förstärkte de sin image som Big-Pharma-Bad-Guy när de stängde ner laboratorier i Frankrike som inte var vinstdrivande nog, samt laboratorier i USA som producerar den mest effektiva medicinen mot urinblåscancer, vilket hotat patienters tillgång till behandling. Kort sagt, en härlig kund att göra PR för.
WPP’s VD Martin Sorrell
Blue State Digital’s kunder inkluderar Labour Party i Storbritannien, Tate Modern, UNICEF USA och Natural History Museum i London. Redan 2008 arbetade de för Barack Obama’s lyckade presidentvalskampanj och blev hyllade för sitt revolutionerande arbete med internetbaserade donationer. De hade då anställd personal som manuellt laddade upp och ner information från en databas till en annan för att bättre förstå sin publik. Metoden framstår idag som väldigt tidskrävande och primitiv, men det var denna typ av arbete som lade grunden för den riktade reklam som nu, ett decennium senare, är en naturlig del av vardagen.
Inför presidentvalet 2012, som stod mellan Barack Obama och Mitt Romney, hade Blue State Digital så lyckats ta sina digitala verktyg till nya höjder. Valet 2012 var från början allt annat än givet för Obama. Dessa odds skulle förbättras genom en app, för att bättre kunna övertyga väljare som fortfarande velade mellan Obama och Romney. Att ladda ner appen innebar att en tillät att kampanjmaskineriet fick tillgång till din och dina Facebookvänners data. Låter det bekant? Blue State Digital hade ett specifikt syfte med att få tillgång till app-användarnas vänner, nämligen att baserat på deras profiler och aktiviteter avgöra vilka som fortfarande var obestämda väljare. Med hjälp av appen kunde Blue State Digital rikta politiska budskap och uppmaningar att donera mer effektivt, och dessutom ge användarna möjligheten att skicka skräddarsydda meddelanden till de av Blue State Digital’s utvalda osäkra väljare, med information om Obama’s kampanj.
Nyligen publicerade alltså Mark Zuckerberg ett inlägg i Washington Post där han argumenterade för att internet behöver regleras. Det är lätt att se det som ett klent försök att frånsäga sig lite av sitt ansvar för den härva Facebook nu har hamnat i. Han är uppenbart nervös över hur Facebook ännu inte har återhämtat sig efter den kris som företaget upplevt i och med Cambridge Analytica-affären, och verkar inte kunna slita sig från sitt tangentbord. Företaget gör allt för att rentvå sig, och har nu alltså gått så långt som att böna och be om mer lagstiftning.
Men hur sannolikt är det att Facebook på riktigt tycker att Cambridge Analyticas agerande var fel eller att de inte hade någon aning om att detta var möjligt, när andra politiska kampanjer har kunnat bedrivas på liknande sätt, helt lagligt, sedan 2012? Facebookanställda larmade om Cambridge Analyticas användning av data och företagets bristande datahantering långt innan Zuckerberg hävdar att han fick vetskap om det. Och det hela är logiskt: hela Facebook’s existensberättigande handlar om att kunna tillhandahålla aggregerad data till sina partners, för att kunna fylla ditt flöde med skräddarsydda kampanjer för allt från tvål till restauranger – och naturligtvis även politiker. Det tål att upprepas: Facebook och deras Silicon Valley-polare, så som Twitter och Google’s moderföretag Alphabet, är alla aktiebolag, som drivs av ett vinstintresse. Och låt oss återigen påminna oss själva om hur de gör vinst: genom intäkter från aktörer som är intresserade av att nästla sig in i våra flöden. Vem som står för notan är inte viktigt.
Att våra privatliv skulle bli något som går att investera i, något som går att paketera och sälja till högst bjudande, är baksidan av en industri som hittills fått leka vilda västern i sina gigantiska glaskontor i Silicon Valley. Det är lätt att glömma bort att det inte alltid har varit så här, och många argumenterar nu för att en annan framtid är möjlig. Elizabeth Warren, senator i USA och presidentvalskandidat till valet 2020, har lovat att break up big tech, alltså att stycka upp jättarna i Silicon Valley som hon anser har för stor kontroll över människors liv. Hon föreslår en lagstiftning som riktar sig mot företag med en årlig inkomst på över 25 miljarder dollar, vilket skulle innebära en stor förändring av internet så som det ser ut idag. Argumenten för att bryta upp big-tech har fått gehör i Washington där många anser att när Facebook väl har integrerat Messenger, Instagram och Snapchat, så kommer processen att bryta upp företaget vara allt för oöverkomlig.
Det tål att upprepas: Facebook och deras Silicon Valley-polare, så som Twitter och Google’s moderföretag Alphabet, är alla aktiebolag, som drivs av ett vinstintresse.
Lagstiftning som riktar sig mot Facebook har börjat dyka även på andra ställen, bland annat i Tyskland och Belgien. I Tyskland ansågs Facebooks dominans av marknaden utgöra ett hot mot användarna, som nu tvingas acceptera att deras data kan användas av tredje part, för att kunna skapa en användarprofil. Eftersom Facebook är den enda aktören som erbjuder just deras typ av tjänst, ansåg de tyska lagstiftarna att när användarna går med på Facebooks användarvillkor, så görs det under tvång. I Belgien slog en domstol fast att Facebook inte på ett tillfredsställande sätt gett användare chansen att ge sitt samtycke till vilken data som samlas in, vad datan används till, och hur den lagras. Domen fokuserade framförallt på tredje parters hemsidor, där besökardata samlades in och delades med Facebook, utan att besökarna nödvändigtvis var medvetna om det. Har man dessutom inget Facebook-konto har man heller aldrig fått möjligheten att ge sitt samtycke till att Facebook samlar ens data på hög. Olagligt, tyckte Belgiens rättsväsende, och hotade med upp till 125 millioner dollar i böter om de inte ändrade sitt tillvägagångssätt, vilket företaget tillslut gjorde.
Så, ta nu ett djupt andetag, rulla axlarna en gång och föreställ dig en framtid, en magisk, nästan otänkbar plats, där Facebooks vinstintresse istället försvinner. Skulle det då alls vara intressant att samla vår privata data på hög?
När en uppfinning, som avlopp, asfalterade bilvägar och telefonledningar får en central roll i ett samhälle och samtidigt anses vara oförenliga med ett vinstintresse, har de inte sällan inkorporerats i det offentliga (på lokal, regional eller nationell nivå). Tillgången till dessa allmännyttiga tjänster ska till exempel inte bero på ens inkomst eller var en bor. Vägar och vattenledningar, två exempel på allmännyttor, är inte naturliga företeelser, utan uppfinningar vars “bruksvärde” – exempelvis rörelsefrihet via ett stabilt vägnät – ansågs vara viktigare än möjligheten till att göra vinst på såna behov.
Det finns argument för att Facebook, Google och gänget skulle kunna räknas som uppfinningar vars bruksvärde är så högt att de kan anses vara allmännyttiga. För att något ska anses vara allmännyttigt så ska det uppfylla två krav: Först och främst ska de vara verksamma i en industri som förser allmänheten med en nödvändig tjänst; för det andra ska de operera som ett monopol. Så, Facebook möjliggör för användarna att inte bara hålla kontakten med nära och kära, utan också med kollegor och medaktivister, vilket kan räknas som en nödvändig tjänst. När det gäller frågan om monopol så har det tyska rättsväsendet redan tagit ställning: Facebook uppfyller en unik plats på internet och har inga riktiga utmanare. Ipso facto kan Facebook räknas som en del av allmännyttan.
En del medier uppmärksammade Blue State Digital’s data-drivna kampanjande redan under presidentvalet 2012, med en illa dold underton av teknikoptimism. Och visst är det lockande att se deras valkampanj, som bygger på hopp och tro på en bättre framtid, i ett annat ljus än de kampanjer som drevs av Cambridge Analytica – även fast deras tillvägagångssätt i stort sett var likadana. Kritiken från medier och politiskt håll har varit slående inkonsekvent: att använda psykografisk segmentering för att rikta politiska budskap – och att dessutom ta denna data från användare som inte gett sitt tillstånd till det – verkar inte vara fel i sig, utan bara när ett gäng skitstövlar gör det för att dra ett valresultat högerut.
Det finns inget entydigt svar på hur all den data som finns samlad om oss ska kunna skyddas från att exploateras. Att bryta upp tech-jättarna, lagstifta nationellt mot orättvisa användarvillkor eller att helt ta bort vinstintresset är olika lösningar som föreslagits. Till och med Mark Zuckerberg själv verkar ha glömt att Facebooks motto en gång i tiden var “move fast and break things”, och argumenterar nu för mer reglering av internetföretagen. Men det är svårt för lagstiftande organ att hänga med i den blixtsnabba utvecklingen som kännetecknar tech-industrin och i brist på lagstiftning kommer företag som Cambridge Analytica och Blue State Digital fortsätta smyga sig på oss när vi minst anar det.
Kritiken från medier och politiskt håll har varit slående inkonsekvent: att använda psykografisk segmentering för att rikta politiska budskap – och att dessutom ta denna data från användare som inte gett sitt tillstånd till det – verkar inte vara fel i sig, utan bara när ett gäng skitstövlar gör det för att dra ett valresultat högerut.
Att börja betrakta tech-jättarna som allmännyttor behöver inte betyda att deras frihet hämmas (förutom ‘friheten’ att agera för att göra vinst), eller att deras uppfinningsrikedom hotas. Tvärtom. Eftersom datan är företagets största källa till inkomst och de drivs av ett vinstintresse, så tvingas måste de till att fortsätta samla på sig information om de som använder deras tjänster, och göra det på smartare och mer effektiva sätt, för att fortsätta vara konkurrenskraftiga. Vårt immateriella arbete och den data det generar är deras produkt, och utan den, är de ingenting.
Såvida inte vinstintresset försvinner. Tänk om alla supersmarta tech-nördar som jobbar på Facebook kunde arbeta på att ge oss en bättre tjänst istället? Som den populära holländska historikern Rutger Bregman påpekar:
“Radikal innovation, (…), startar nästan alltid med staten. Titta på iPhone, symbolen för modern, högteknologisk utveckling. Bokstavligt talat varenda liten bit av teknik som gör iPhone till en “smartphone” och inte en “stupidphone” – internet, GPS, touchscreen, batteriet, hårddisken, röstigenkänning – utvecklades av forskare på statslön.” (skribentens översättning)
Truismen att fri konkurrens och den allsmäktiga fria marknaden är den enda motorn för innovation stämmer helt enkelt inte. Mer innovation som fokuserar på att generera vinst – visst. Men inte nödvändigtvis samhällsnyttig innovation.
Swisha till:
Varför känner folk mer sympati med den misstänka mördaren av en sjukförsäkrings-vd än själva vd:n? Mireya ger dig listan med förklaringar. Hur kommer det sig att fler och fler människor ut som ”vän av ordning”? Silas redogör hur det framkommit i samband med att Assadregimen fallit i Syrien. Kontexts hov-, etikett- och nobelfestbankett-reporter, Hanna Stenman, […]
Porrfilmsfittor är visst inget som bereds plats i Kontext podcast. Men Hanna har åtminstone gjort en lista på vad som borde finnas på ditt soffbord denna vinter och kommer in på psykosen att Ariana Grande håller i en annan persons finger. Elina funderar på ”att vända sig mot makten” och hur det tar sig olika […]
Det var en sorgens dag häromveckan. Iallafall om man ska tro hela den svenska offentligheten, som verkar ha tagit fram ett gemensamt manuskript över hur vi bör sörja det amerikanska valet. I veckans podd sammanfattar Mireya de sjukaste reaktionerna över valresultatet. Silas har JO-anmält polisen för att ha registrerat åsiktsyttringar vid Palestinademonstrationer. Och Elina har […]