Hela havet stormar

Vi slåss om stolar, vi slåss om status, om en plats vid det runda bordet, om bekräftelse, om att synas, om att vara den sista som står upp, eller i detta fall den sista som sitter ner.

Mariama Jobe

På födelsedagskalasen brukade vi alltid leka limbo, dansstopp och hela havet stormar. Idag äter ingen längre glasstårta, födelsedagskorten som sjunger happy birthday i autotune när man öppnar dem är borta. Vi har alla vuxit upp, men ändå leker så många av oss fortfarande samma lekar.

Vi slåss om stolar, vi slåss om status, om en plats vid det runda bordet, om bekräftelse, om att synas, om att vara den sista som står upp, eller i detta fall den sista som sitter ner. Och hela havet stormar, vågorna staplar sig ovanpå varandra, som de två barnen som kämpar om den sista stolen i slutet av leken. Status får mig alltid att tänka på min barndom, eftersom viljan att vara omtyckt, populär och sedd etablerades då. Jag tror att många av oss kommer ihåg hur det var när vi gick i trean eller fyran och någon av våra klasskamrater delade ut inbjudningar till sina coola födelsedagskalas på biografen, eller i någon bowlinghall, till alla förutom oss och några få andra i klassen. Man skämdes. Man var frustrerad, man önskade att de hade gjort det i smyg så att alla de andra inte hade tagit del av vår förödmjukelse. I alla fall: det hände så många gånger i min klass att lärarna blev tvungna att sätta nya regler. Efter lovet fick en inte längre bjuda ut några få utvalda under skoltid.

Därefter fick vi bara lov att posta födelsedagskorten till varandras brevlådor. Men i dagens samhälle finns inga restriktioner som skyddar våra känslor. Vilket gör oss så rädda för att vi ska bli en av de som väljs sist till lagen på idrottslektionen. Vår största rädsla är att vi ska sitta ensamma i matsalen. För att inte hamna där går vi till det extrema i jakten på status.

Vi vill att alla ska skriva i insidan av vår studentmössa.

Mariama Jobe

Statusen skyddar oss från risken att hamna utanför gruppen. Mängden Instagramföljare och tweets från människor vi inte känner, men som tycker som oss, får oss att känna oss viktiga, men mest av allt speciella. Som ungdomar i gymnasiet som snart ska ta studenten väntar vi ivrigt på vad som kommer att stå på vår skiva, vi vill så gärna vara klassens favorit. Vi vill att alla ska skriva i insidan av vår studentmössa. Vi vill bli ihågkomna och det är mänskligt. Men med status kommer även en rad olika problem.  Det största problemet med att försöka passa in är att man hela tiden jagar efter någonting som glider längre och längre bort från en själv. Samtidigt tenderar definitionen av status att ständigt förändras. Som i The Wiz, versionen av The Wizard of Oz som är svart och mycket bättre. I huvudrollerna har vi Diana Ross som spelar Dorothy och Michael Jackson spelar fågelskrämman i jakt på ett intellekt han redan har. Hursomhelst: när flickan som vill återvända hem, lejonet med ett mod lika stort som sin man, plåtmannen med ett hjärta och fågelskrämman har följt the yellow brick road till trollkarlens smaragdstad finner de vackra svarta människor som går runt i vackra kläder.

Som svart, muslimsk kvinna samexisterar jag i så många olika dimensioner att det skulle vara ett dött lopp för mig att jaga efter status. 

Mariama Jobe

Men människorna i staden bär kläder i den färg som den store trollkarlen tycker mest om för stunden. Rött, sedan grönt, sedan gult, sedan grönt igen, och innan de ens har hunnit byta om byter trollkarlen färgen igen. Folket i smaragdstaden behöver hela tiden kämpa för att passa in. Likt människor utan en egen vilja gick de runt tills Dorothy och gänget upptäckte att trollkarlen bara var en patetisk liten lögnhals till man som satt bakom de stora draperierna och sa åt folket vad de ska göra. Trots att han inte ens vågade vara sig själv var han den som stressade människor över vem eller vilka de behövde vara och inte vem eller vilka de egentligen har potentialen att bli. Som svart, muslimsk kvinna samexisterar jag i så många olika dimensioner att det skulle vara ett dött lopp för mig att jaga efter status. Som en löpare på banan som väntar på att loppet ska börja har jag i många år stått kvar på en och samma position i jakten på status. Flera gånger har människor räckt över stafettpinnen till mig när trycket utifrån har sagt åt mig att ändra på mig själv för att bli herre på täppan. Ibland har den stafettpinnen, som utlovar status, liknat en liten burk som bleker hyn. Kort sagt, somliga av oss betalar ett ofattbart pris, och i mitt fall har jag garanterats mer status ifall jag hade ljusnat. I längden skulle det innebära att jag med tiden skulle försvinna. 

Efter vad som känns som en lång betänketid har jag valt att sluta armbåga andra när musiken stannar och alla skyndar sig efter att sätta sig på en av de tomma stolarna. Leken är riggad, det kommer alltid att vara en stol mindre än barnen på dansgolven. Och den som är med i leken får leken tåla, men jag tål inte att dag in och dag ut spela mot mina egna distrikt, som deltagarna i Hungerspelen, för att underhålla makten. Så här har ni min stol. Ropa på mig när vi ska äta tårtan och öppna presenterna tillsammans. Tills dess kan ni fortsätta gå runt och runt i cirklar tills ni hittar det som redan finns inom er. Vilket är self-worth. Med denna insikt kan vi alla närsomhelst slå ihop våra röda skor tre gånger och finna ett hem inom oss själva.

Mariama Jobe är författare och egenutgivare som debuterade med diktsamlingen Sannu. Följ arbetet på bloggen och på instagramkontot @sona.mariama

För vidare kontakt: Mariama_bookings@outlook.com.