#whitepeopledontdoshit

Jag tror uppriktigt och genuint att vita inte riktigt kan föreställa sig svarta människors existens som människor. År efter år har vi skrikit Black Lives Matter, att svartas liv har värde. Ett värde som inte allt för länge sen gick att mäta i riksdaler. Man handlade med svarta kroppar. Eller. Här ska jag pausa och byta från dåtid till nutid. Man handlar fortfarande med svarta kroppar. (Hur orkar jag ta mig igenom denna kunskap. Vad fan ska jag göra med min ilska?)

USA, Brasilien, Libanon, Frankrike, Kina, Israel, Sverige. Rasismen mot svarta, den är så specifik, den har ett historiskt kontext men en nutida gestaltning. Det spelar ingen roll vart, den är global och vi svarta känner smärtan kollektivt.

Jag skrek på mannen som kallade min son n-ordet och flög fram som en svart panter redo att skydda sin unge.

Samuel Girma

Personligen har jag valt att fokusera på mina vänner, min son, mitt community. Det som ger mig glädje. De som får mig att orka. Orka bry sig, orka vakna upp och orka andas. Andas. De dagarna jag inte har min son ringer jag honom och berättar, påminner om att jag älskar honom. Sen tänker jag på han ska växa upp i en värld som kommer tillrättavisa honom och straffa honom för att han är svart. Det har den redan gjort. Flertalet gånger. Han är väl medveten om rasism. Jag känner mig skyldig som föräldrar att jag kanske har satt för mycket press på honom. Att jag kanske har förberett honom för tidigt, och därmed fråntagit en viss oskyldighet. Men ack, nej. Jag vet att det är världen. It is not me, it is you!  För vitheten är svarta barn gulliga och söta när de är små. Den tiden passerar. De blir ungdomar. Misstänkliggörs och adresseras annorlunda. Första gången han blev kallad n-ordet var han 6 år. Jag minns hans förvåning över mitt agerande på händelsen. Han fattade ju så klart inte vad som hade hänt. Han var helt chockad över min från 0-100 på sekunders reaktion. Jag skrek på mannen som kallade min son n-ordet och flög fram som en svart panter redo att skydda sin unge. Sen dess har vi pratat om rasism. Han fattar. Han ser på sin omvärld. Jag pratar med honom om rasism, om människors lika värde och gör hans värld, den han rör sig i just nu lite mer tryggare. 

Vi förbereder våra barn för hur de ska bemöta rasism. Vita föräldrar uppfostrar inte sina barn till att inte bli rasister.

Samuel Girma

Jag, liksom många svarta föräldrar gör det vita föräldrar inte gör. Vi förbereder våra barn för hur de ska bemöta rasism. Vita föräldrar uppfostrar inte sina barn till att inte bli rasister. (Insert ett ex antal kränkta vita föräldrar här.) For fuck sake, att uppfostra ”färgblinda” barn är inte antirasism. Det är att aktivt välja bort att se rasistiska strukturer. Och sorry, bara för att man ”inte ser färg” försvinner inte rasism. Så enkelt är det inte. Det är bara enklare för vita för det befriar dem från att faktiskt på riktigt göra något åt rasismen.  När rasism påtalas och diskuteras är vitas känslor alltid det som får en central plats. Inte den som utsätts för rasism. Kommunikatören och skribenten Nathan Hamelberg, sätter ord på det jag söker men inte riktigt kan hitta till. I ett inlägg på sin Facebook skriver han:  ”Det sorgligaste: trots att man läser fler inlägg som handlar om rasism mot vita än det går att räkna just nu så går det inte ens med den bästa vilja i världen förstå dem som drivna av en vilja att göra något åt problem vita faktiskt lider av, utan vrede sprungen ur vilja att neutralisera känslan av skam och skuld som rasism för med sig, i värsta fall parat med en personlig rädsla för eller till och med hat mot att svarta mobiliserar sig för rättvisa”.

Om vita personer hade haft förmåga till att ta till sig hundratals års kamp, vädjan och skrik och kunskap hade världen sett lite annorlunda ut. Men här är vi. Ännu en svart kropp som har slutat andats.

Samuel Girma

Jag ska vara helt ärlig, jag har sedan länge slutat lita på vitas förmåga eller vilja till förändring. Bara denna mening kommer uppröra vita människor mer än själva faktumet att dom fortsätter att delta i en rasistisk struktur. Jag är inte irrationell och arg. Mina påståenden om dom är fakta. Om vita personer hade haft förmåga till att ta till sig hundratals års kamp, vädjan och skrik och kunskap hade världen sett lite annorlunda ut. Men här är vi. Ännu en svart kropp som har slutat andats. Afrofobin här hemma, det vill säga, rasismen mot svarta är något vita slätar över. Vår existens är villkorad, där ett av villkoren är vi inte får beklaga oss över rasismen mot oss här. Rapport efter rapport visar afrosvenskars situation i arbetslivet, hur vi bemöts av polisen och andra med våldsmonopol, hur mycket fortare vi dör, hur mycket mindre vi tjänar för samma jobb, hur vi beskylls för att sprida pandemier, hur våra bostadsområden målas upp som obesökbara zoner. 

Rasismen är ett vitt problem. Det är vitas problem. 

Vi har gjort grovarbetet. Svarta har mer än kämpat för vår överlevnad. Vi har gett världen resurser, verktyg, och språk för att montera ner rasistiska strukturer. Jag är ändå, så naiv som jag är ibland, högst förvånad att vita inte har gjort ett skit. Tills det att dom gör det står jag fast vid min hashtag #whitepeopledontdoshit. Bortom vår överlevnad, och med all strukturell rasism i vår vardag, i ett klimat som stryper vårt syre, fortsätter vi att andas.

Om du blev sårad och kränkt av min artikel kan du ringa 
118-118-whitepeopledontdoshit-linjen! 
Numret du alltid litar på!

Till mina svarta syskon, 
glöm inte att ta djupa andetag och andas ut.