Transrörelsen kan upplösa nationalstatens gränser

Uppdatering, den 31 mars 2021: essän finns nu även i inläst format. Lyssna här direkt via hemsidan eller följ Kontext Press i din podcast-app: iTunes, Acast, Spotify eller Radio Noden.

Nyligen var jag ute och reste.  

Resan innehöll bland annat det relativt vanliga inslaget mellanlandning på transitflygplats. En för många människor oproblematisk situation. För mig brukar dock just flygresor aktualisera vad jag skulle vilja kalla #travellingwhiletrans.

Trots att jag är vit blir jag ofta stoppad på flygplatser. Jag blir ombedd att visa upp passet i situationer där det vanligtvis inte brukar krävas, exempelvis i säkerhetskontrollen. När jag väl ska visa upp passet där alla andra också gör det, i den efterföljande passkontrollen, har det hänt mer än en gång att dokumentets äkthet ifrågasatts, eftersom det juridiska könet i handlingen inte stämmer överens med vad kontrollanten upplever sig se framför sig. 

Jag befinner mig alltså i landet, som även är ett av de länder som kriminaliserar homosexualitet, med en juridisk könstillhörighet i passet, och en annan juridisk könstillhörighet i visumet.

Silas Aliki

Under resan havererade mellanlandningen. Flyget jag reste med var tre timmar sent, jag missade anslutningen och nästa plan till min destination gick först ett dygn senare. Trött och less, eftersom detta var mitt i natten, ställde jag mig i kö för att få ett tillfälligt endagsvisum till landet jag hamnat i, för att kunna ta mig till flygbolagets hotell som låg utanför flygplatsområdet. När jag kommer fram i kön, och lämnar mitt pass och obrukbara boardingkort till kvinnan på andra sidan disken, tittar hon flyktigt i passet och börjar anteckna på sin dator. Några minuter senare har jag ett tillfälligt visum utfärdat som hon lägger in i passet och räcker över till mig tillsammans med ett nytt boardingkort. Jag tar emot det och lämnar disken. Först senare, på hotellet, ser jag att kvinnan antecknat en annan könstillhörighet på visumet än vad som står i mitt pass. Jag befinner mig alltså i landet, som även är ett av de länder som kriminaliserar homosexualitet, med en juridisk könstillhörighet i passet, och en annan juridisk könstillhörighet i visumet. Ingen av dem matchar min egentliga könstillhörighet, eftersom den inte finns som juridisk kategori. Jag ser framför mig händer som känner över kroppen, osäkerhet vid gränsen. Insläppt i landet på felaktiga premisser. Men jag vet att min vithet och min besittning av en svensk passhandling brukar innebära att det går bra ändå. Ta bort dessa parametrar, och gränsen är stängd. 

Att röra sig ute i sin vardag som transperson innebär ofta att förnekas tillgång till olika typer av resurser.

Silas Aliki

Att röra sig ute i sin vardag som transperson innebär ofta att förnekas tillgång till olika typer av resurser. Vanligtvis handlar det om att människor, som inte kan avläsa ens könstillhörighet, är otrevliga mot en. Man nekas att få vara fullt ut människa, och bemötas med respekt av sin omgivning. Ännu tydligare är det ofta när vi söker vård. Det krävs att man är oerhört trevlig och undergiven, för att inte riskera att utsättas för aggression eller nekas den medicin eller behandling man sökt för. Transvården, och möjligheten till fastställelse av juridiskt kön, är förstås det tydligaste exemplet. Den som vill ansöka om fastställelse av juridiskt kön måste inför Socialstyrelsens rättsliga råd uppvisa en könstillhörighet som rådet kan godkänna. Först när den sökande gjort sig till människa i Socialstyrelsens ögon, och underkastat sig årslånga utredningar, behandlingar, klädstilar och rörelsemönster som följer samhällets förväntningar kring kön, ges tillgång till korrekta personuppgifter.

Med andra ord: Nationalstaten förutsätter tvåkönsnormen.

Silas Aliki

Men att korsa nationalstatsgränser innebär ytterligare ett lager av att nekas tillgång. Den moderna nationalstaten är en relativt ung juridisk konstruktion, en politisk kropp skapad för att ordna, administrera och fördela de resurser kapitalismen lämnar kvar åt människorna, till de personer med medborgarskap som finns inom territorialgränsen. Det förutsätter standardisering och registrering, och exempelvis fenomen som fasta efternamn, gemensam tid och formalisering av sexuella förbindelser i form av äktenskap är fenomen som också uppstått på grund av nationalstatens behov. Filosofen Hannah Arendt konstaterade dock i sin essä Rätten till rättigheter, skriven 1949, att de mänskliga rättigheterna i praktiken enbart är medborgerliga rättigheter. Den som saknar medborgarskap är därmed inte människa och saknar tillgång till rättigheter. Men även för den som är medborgare, kan inträdet i staten ifrågasättas. I en passhandling finns mängder av uppgifter, varav juridiskt kön är en. Samtliga uppgifter måste upplevas av gränskontrollanten som korrekta – annars kan handlingen klassificeras som falsk, och det haltande medborgarskapet mycket snabbt bli en haltande mänsklighet.

Med andra ord: Nationalstaten förutsätter tvåkönsnormen. Nationalstaten förutsätter det binära könet – man eller kvinna, och kräver av den enskilda människan att hen respekterar och uppvisar det, för att människan ska få korsa gränsen och få tillgång till allt det som ryms inom nationen.

Det är som att det, i förlängningen av den queera  kroppen, finns inte bara nationalstatens upplösning, utan också upplösningen av alla gränser.

Silas Aliki

Läst från andra hållet innebär det att den kropp som inte lätt kan placeras i något av de binära könen i sig självt kan hota nationalstaten. Det är som att det, i förlängningen av den queera  kroppen, finns inte bara nationalstatens upplösning, utan också upplösningen av alla gränser. Upplösningen av allt det som konstruerats för att hålla vissa människor ute och andra inne. Gränser uppdragna på papper som hårdbevakas av soldater i verkligheten, uteslutningsmekanismerna inbyggda i den samtida kärnfamiljen, företagens makt över våra liv genom värdepapper som aldrig har existerat i den fysiska världen. Allt detta kan bli till sand, eftersom det är lika verkligt, det vill säga lika overkligt, som föreställningen om att det finns två från varandra skilda och tydligt avgränsade kön som går att registrera och kontrollera. I förlängningen av den queera kroppen finns möjligheten till att fördela alla tillgängliga resurser jämnt och rättvist, istället för som nu, enbart till de människor som tillåts korsa socialt konstruerade statsgränser. 

Kroppar som våra säger: Era gränser är ett påhitt.

Silas Aliki

När jag därför står på flygplatsen utan handlingar som speglar mitt egentliga kön tänker jag att extra kontroller av könstillhörigheten äger rum på just flygplatser just för att det är där vi korsar några av de mest konkreta gränser människan satt upp. På våra svenska körkort avkrävs vi inte att ange kön. Kön registreras och kontrolleras enbart i den handling som också utvisar medborgarskap, den handling som krävs för att få lämna eller få tillträde till en enskild nationalstat. Gränskontrollen är en spegel av samhället. Det är naturligtvis därför som kroppar som min måste underkastas ständig disciplinering, kontroll, och nekas tillgång till så mycket som möjligt. Transaktivismen bär, om den länkas samman med antirasismen och tvärtom, därför på en möjlighet att öppna alla gränser. Våra kroppar, och i förlängningen allas kroppar, bär på möjligheten att bryta ner och krossa allt som förgör oss, och skapa en verkligt jämlik värld. Kroppar som våra säger: Era gränser är ett påhitt, och det är enbart på grund av det överhängande hotet om våld som de kan upprätthållas. Men på samma sätt som gränserna en gång har rests kommer de en dag att raseras, och transpersoner kommer, som alltid, att stå i fronten för den kampen. 

Silas Aliki är jurist och grundare av Sveriges första juristbyrå med fokus på hbtqi-personer, samt Kontexts ena politiska redaktör.