Inlåst, bältad och tvångsmedicinerad

Malmö, 2014. Maja sitter vid skrivbordet med pannan lutad mot ena handflatan och armbågen i bordet, framför henne är teoriböckerna utspridda. Det har varit ett intensivt år, Maja har precis blivit klar med ett stort konstprojekt och trots att hon har tänkt ta det lugnt så satsar hon allt när hon kommer in på en massageutbildning, samtidigt som hon jobbar på vid sidan av. På sängen har Erik, hennes pojkvän, sträckt ut sig. Han hjälper henne plugga inför tentan. Maja kämpar, frustrerat, med något hon inte förstår i teoriboken när hon känner hur något förändras i huvudet.

– Nu tappar jag det, säger hon till Erik.  

Idag, fem år senare, beskriver Maja det som en utanför kroppen-upplevelse. Hon mådde inte dåligt utan var lugn – men frånvarande. Lite som en tripp, säger hon.  

– Jag tror att det blev så mycket stress att någon försvarsmekanism tog över.

Siri, en av de som Maja delade lägenhet med, frågade hur hon mådde. Erik frågade vad det är som händer. Maja kunde inte svara och Erik gick. Men när Erik stängde ytterdörren om sig bröt Maja ihop. Hon kände sig övergiven och började gråta. För att lugna ner sig gick Maja ut på balkongen.

– Jag stod där och tittade mig omkring. Kände luften i mina lungor. Var helt lugn, igen. Det var som att allt bara kändes så mycket och att jag utforskade världen för första gången.   

Men Siri såg hur Maja gråtande stod på balkongen och lutar sig ut över räcket. Hon ringde 112. Hon var rädd att Maja skulle försöka ta livet av sig.  

– Jag förstår henne. Men nu i efterhand så var det värsta någon kunde göra att ringa ambulansen, säger Maja.

Ända sedan medeltidens landskapslagar har det funnits olika former av tvångslagstiftning för personer med psykisk sjukdom. I Sverige regleras psykiatrisk tvångsvård av två olika lagar; lagen om rättspsykiatrisk vård och lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT. För att en psykiatriker ska kunna fatta ett beslut om LPT måste personen uppfylla tre villkor; Att hen motsäger sig frivillig vård, att vården inte kan tillgodoses på något annat vis än genom heltidsvård och att personen lider av en allvarlig psykisk störning. Allvarlig psykisk störning är ett juridiskt begrepp – inte ett medicinsk term. Det räcker alltså inte att du är svårt sjuk för att bli omhändertagen via LPT utan du ska vara i en psykos, ha vanföreställningar eller en så djup depression att det finns en akut risk för självmord.

De första två veckorna var Maja arg, hon kände sig som om hon var bottenskrapet av samhället. Nedvärderad och skamsen. Som smuts.

Trots att Maja inte hade tankar på att skada sig eller tidigare haft problem med psykisk ohälsa,  förutom en kortare period av ätstörningar i tonåren, blev hon tvångsomhändertagen i nästan två månader. På sjukhuset säger en läkare att hon har diagnosen bipolär sjukdom.   

– Det var det allra första de sa. Och att jag ska äta mediciner i hela mitt liv.

 Maja fick flera mediciner för att behandla mani, depression och psykos. Hon ville inte äta dem men hade inget val. De första två veckorna var Maja arg, hon kände sig som om hon var bottenskrapet av samhället. Nedvärderad och skamsen. Som smuts.

– Sen blev jag arg över att jag inte fick prata med läkaren och förklara hur jag kände utan att de  istället bara proppade i mig en massa mediciner hela tiden.

Det fanns bara en läkare på avdelningen och när Maja väl fick träffa honom var det ett kort möte, cirka 10 minuter. Det var då man hade sin chans att försöka förklara för honom att man är frisk och att man kan åka hem, enligt Maja.

–  Det är en brainfuck att sitta och prata med en person som har sådan makt över hela din livssituation. Du har inte valt att vara där själv och du får inte komma därifrån förrän du visar upp något slags beteende som de ska godkänna.

“Bältning är tortyr – inte vård”

2017 riktar FN kritik mot Sveriges användning av tvångsbehandling inom psykiatrin, något som drabbar fler kvinnor än män. Istället för tvångsbehandling ville FN se ökad tillgång till öppenvård och mer rättssäkra rutiner för tvångsåtgärder.

– Det är idag långa kötider till öppenpsykiatrin. Folk får inte hjälp i tid, utan istället blir de så dåliga så att de måste omhändertas, säger Annelie Jäderholm, föreläsare om psykiatriska tvångsåtgärder och själv mångårig patient inom psykiatrin. Annelie har varit inlåst med tvång flera gånger under de tjugo år som hon varit sjuk.

– För mig så innebär LPT-lagen att jag är vid liv och att mina barn har en mamma, säger hon. Hon vill inte svartmåla psykiatrin, men det är mycket som Jäderholm vill förändra. Hon har föreläst i 10 år om sina erfarenheter av tvångsåtgärder, framförallt om tvångsbältning.

”Hur kan man tro att en människa kan bli bättre av att bli tvingad ner på rygg, tvinga ut benen på var sin ände av sängen och sedan dra isär armarna och blotta bröstkorgen?”

Annelie Jäderholm

– För mig är bältning inget annat än tortyr. Det är inte vård.

Som barn blev Annelie Jäderholm utsatt för övergrepp. Varje gång hon hamnar i bältessängen återupplever hon de övergreppen, säger hon.  

– Hur kan man tro att en människa kan bli bättre av att bli tvingad ner på rygg, tvinga ut benen på var sin ände av sängen och sedan dra isär armarna och blotta bröstkorgen?

Möjligheten att bälta, alltså binda fast någon i en säng, regleras också i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Det är en akut tvångsåtgärd som en specialistutbildad läkare kan fatta beslut om endast om det finns en omedelbar fara att patienten skadar sig själv eller någon annan.

Trots att den ska vara hårt reglerat i lag har metoden fått omfattande med kritik, bland annat efter att Uppdrag Granskning avslöjat att minst fyra patienter dött i bältessäng.  

Det finns idag ingen övre tidsgräns för hur länge du kan bli bältad. En gång var Annelie Jäderholm bältad i nästan tre dygn. När en mottagning bältar någon längre än fyra timmar måste de rapportera in det, tillsammans med en motivering, till Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Skulle någon vara bältad längre än 72 timmar ska även det rapporteras till IVO.

Rättigheter

Enligt svensk lag får man begränsa patienters rörelsefrihet, det är det som är LPT. Utöver det kan läkare fatta beslut om tvångsmedicinering, bältesläggning och att begränsa patienters kommunikation med omvärlden via mobiltelefon och internet. Alla beslut ska fattas av kvalificerade läkare och går att överklaga till förvaltningsrätten.  

– Men när man blir inlagd på psykiatrin med LPT är det så mycket mer, säger Annelie Jäderholm. Varje avdelning har sina ordningsregler. Det är ofta lås på kylskåpet. Teven måste stängas av klockan tio. Du kanske är van vid att sitta till elva, halv tolv och titta på någon serie och komma till ro. Men kl tio ska teven stängas av.

Annelie fortsätter:

– Du får inte röka mer än två gånger per dag, du får inte dricka kaffe efter kl sju och du får inte äta en smörgås efter kl åtta. Alla dessa regler som du måsta finna dig i bara för att du är sjuk.

Moa  Kindström Dahlin är universitetslektor i offentlig rätt vid Juridiska institutionen på Uppsala Universitet. Hon disputerade 2014 vid Stockholms universitet med en avhandling om svensk psykiatrisk tvångsvård. Hon är kritiskt mot hur lagstiftningen enbart vänder sig till personer med allvarliga psykiatriska störningar – och därmed signalerar att de ska behandlas väsenskilt från personer med andra sjukdomsbesvär.

– Det finns många skäl att ifrågasätta den särbehandlingen tycker jag. Det främsta skälet är att den bygger på felaktiga och överdrivna föreställningar om personer med allvarliga psykiska sjukdomar; att dessa människor är en grupp som generellt sett har svårare än andra svårt sjuka människor att fatta beslut om sin egen hälsa och – än värre – att dessa människor kan utgöra en fara för omgivningen som motiverar denna särbehandling, säger Moa Kindström Dahlin.

Personligen har Moa Kindström Dahlin inga problem med att acceptera att värdet att rädda liv kan trumfa människors självbestämmande, framförallt i syfte att förhindra suicid.

– Men jag tycker att vi skulle behöva en ordentlig översyn av den svenska tvångsvårdslagstiftningen i ljuset av den omfattande rättsvetenskapliga diskussion som förts under de senaste tio åren, inte minst i Sverige.

PTSD som vårdskada

Psykiatrisk tvångsvård är en av de få situationer då grundlagsskyddade mänskliga fri- och rättigheter till viss del begränsas.

Trots att Maja var omhändertagen enligt LPT i nästan två månader var det ingen som upplyste henne om att hon hade rätt att överklaga beslutet till förvaltningsrätten.

– Det visste jag faktiskt inte ens att jag kunde göra, säger hon.

Beteendevetare och författaren Thérèse Eriksson menar att det finns ett stort mörkertal av framförallt unga kvinnor som fått PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, till följd av tvångsåtgärder inom slutenvården.

– Internationellt finns det forskning som tydligt visar att patienter inom psykiatrin kan drabbas av PTSD som vårdskada, säger hon i Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH:s podd Kafferast i kunskapsfabriken.

I september 2018 kom en unik rapport från SKL, Sveriges kommuner och landsting, där man för första gången granskade vårdskador inom allmän vuxenpsykiatri och rättspsykiatrin. Den visade att var sjätte patient har utsatt för skador och att riktlinjerna inte följts i fyra fall av fem. Mest utsatta var kvinnor.

“Efter att jag kom ut från sjukhuset arbetade jag för att hitta tillbaka till mig själv. Jag var ju helt identifierad med min så kallade sjukdom, som jag hade fått av dem.”

Maja

– Det är helt förfärligt, säger  Moa Kindström Dahlin.

Hon tror att ett stort problem är att all vårdpersonal har bristfällig juridisk utbildning.

– De kanske lär sig några paragrafer och lagars namn, men de förstår inte de övergripande principerna och syftet med det juridiska skyddet eller rättsstaten. Alltså att grundlagar och internationella konventioner vill skydda människovärdet och motverka kränkningar inom hälso- och sjukvården. Moa Kindström Dahlin säger att rättsystemet i sig finns för att motverka godtycke och diskriminering.

– Ett felaktigt användande av LPT kan innebära allvarliga kräkningar av grundläggande och mänskliga fri och rättigheter.

Traumatisk upplevelse

– Efter att jag kom ut från sjukhuset arbetade jag för att hitta tillbaka till mig själv. Jag var ju helt identifierad med min så kallade sjukdom, som jag hade fått av dem, säger Maja.

När Maja idag tittar genom sina journaler finns det ingen utredning om bipolär sjukdom, bara anteckningar och spekulationer om olika diagnoser. Trots att Maja inte genomförde några utredningsåtgärder åt hon tunga mediciner i ett år efter att hon blev utsläppt från sjukhuset. Idag är Maja helt medicinfri.

– Det är nog det största traumat i mitt liv, att vara på det stället.

Maja heter egentligen något annat