Diktatorlekarna och mammas mardrömmar

Höghusområde i Gävle, sent 1980-tal. Från en balkong hör man ett litet ensamt barn skrika slagord på spanska. ¡Pinochet asesino! ¡Pinochet asesino! Barnet är så litet att det inte når att se ut över räcket utan att stå på tå, ibland viftar den till med en chilensk flagga för att ackompanjera sina vrål. Pinochet mördare! Pinochet mördare!

Höghusområde i Stockholm, sent 2010-tal. ”Det är genom att leka som barn tar sig an världen och gör den begriplig, det är det lilla barnets främsta språk.” I mitt arbetsrum läser jag på Rädda Barnens hemsida barnpsykologen Sofia Bidö beskriva hur barns lek samverkar med barns utveckling. Jag tänker: Vilkas sorger leker ett barn som växer upp i exil? Mamma födde alla sina barn i en diktatur. När statskuppen slog till i Chile den 11 september 1973 var hon 24 år. Hon hade tidigare utgjort en del av den folkrörelse som tre år innan fört den socialistiska presidenten Salvador Allende till makten genom demokratiska val, för visionen om ett jämlikt samhälle. När Salvador Allende mördats och diktaturen med general Pinochet var ett faktum organiserade hon sig därför i motståndsrörelsen, smugglade dokument, spred motståndspropaganda, vapentränade och gömde personer på flykt. Aktiviteter som innebar en direkt fara för hennes liv i ett Chile där oppositionen slaktades, förföljdes, våldtogs, fängslades, torterades och dödades. Trots det upphörde hon inte att göra motstånd när hon sedan träffade pappa, gifte sig och fick fyra barn. Dom hemliga dokumenten smugglades istället i min äldsta systers skolväska.

 – Vad innebär frihet och jämlikhet om inte alla barn får uppleva den? Jag kämpade inte bara för er, utan för allas barn, brukar mamma kommentera det här.

Att fly är att bli konturlös, språklös, landlös. Det är att kliva in i ett väntrum i avvaktan på besked om uppehållstillstånd eller utvisning, tillbaka.

I tretton år lekte mamma den här katt och råtta-leken med rovdjuret innan hon fick se sig besegrad, att vara kvar i Chile utgjorde en akut fara för hennes liv, och ett hot mot hennes barn. Vi flydde därför en måndag hösten 1986. Då var redan alla mammas närmsta vänner mördade eller försvunna och både pappa och hon hade erfarit olika sorters förhör, ibland under flera dagar. Exilen var det enda alternativet. Vi tog avsked av allt. Jag var två år gammal. Under 70- och 80-talet flydde tusentals chilenare som sökte politisk asyl, till ett Sverige dominerad av en socialdemokrati ledd av Olof Palme. Asylpolitiken som fördes av Socialdemokraterna hade inte förvanskat innebörden av ordet andrum. En flykt från Chile innebar inte att man i lastutrymmen behövde smuggla in sig själv i Europa eller korsa hav i gummibåtar. Solidaritet genom att till exempel hjälpa en människa på flykt att ta sig till Sverige, var inte kriminaliserat. Inga tvååriga chilenska barn fotograferades drunknade vid en strandkant.  I ett av familjens album finns ett stort svartvitt fotografi föreställande ögonblicket när vi ska kliva upp för trappan till flygplanet som tog oss till Europa. Någon bär en stor avlång karta i koppar föreställande Chile, jag håller i en nalle mormor hade gjort, mamma har på sig ett par stora svarta solglasögon som döljer hennes ögon. Mina föräldrar hade övat in några fraser på engelska, för att uttrycka att dom sökte asyl, till gränspolisen på Arlanda.

– Välkomna till Sverige, sa polisen när vi kom.

Välkomna till Sverige.

Att fly är att bli konturlös, språklös, landlös. Det är att kliva in i ett väntrum i avvaktan på besked om uppehållstillstånd eller utvisning, tillbaka. Vår första tid bodde vi på olika flyktingförläggningar, Märsta, Sävsjö, Avesta, tillsammans med människor från andra delar av världen som hamnat där av liknande orsaker. Där delades den kollektiva erfarenheten av att hem fick en ny betydelse, av att bli en främling i andras ögon, bli behandlad som mindre vetande, av att uppleva snö. Pappa kammade igenom mitt hår efter lus, rad för rad, sa att jag hade fått Tarzan-lusen som svingade sig från det ena håret till det andra och därför var jag tvungen att vara still så vi kunde vinna över honom. Det var hans uppgift. Mamma hade aldrig tålamod för sånt. Hon gick ihop med andra politiska flyktingar, snodde lakan och ketchup ur skåpen för att göra banderoller av, för att stoppa utvisningarna som drabbade andra boenden, för att kräva bättre anpassad mat till dom små barnen. Inga barn är fria, förrän alla barn är fria. Mamma och pappa bråkade och skrek, beskyllde varandra för exilen, för sorgen, för att vi alla hade löss. Jag såg på, började glömma mormor, huset vi bodde i, namnen på min mosters hundar. Slutade prata under flera månader. I Gävle fick vi en lägenhet, och steg för steg, till slut en vardag. Mina föräldrar fick arbete som snöskottare, diskare och städare. Mina föräldrar skilde sig. Mina syskon fick börja i skolan och jag fick gå på dagis. Mamma fick ensam vårdnad. Hon arbetade tidiga mornar och sena kvällar, gick på politiska möten, försökte rädda Chile från olika kök i Gävle. Jag satt under borden och luktade på dom vuxnas cigaretter, hörde deras samtal jag inte förstod, somnade i andras soffor tills vi åkte hem. På demonstrationerna sålde vi fredsduvor, pengarna gick till dom politiska fångarna. Hemma låg mamma i ett nedsläckt rum med nerdragna persienner. Man var tvungen att smyga tyst, hon blev så arg om något lät. Ingenting fick låta. Jag lärde mig att leka ljudlöst. Lek är det lilla barnets främsta språk.

Jag lärde mig att leka ljudlöst. Lek är det lilla barnets främsta språk.

I rapporten ”Barn som anhöriga till flyktingföräldrar med post-traumatisk stress – en systematiskt litteraturstudie” av professorn och överläkaren Anders Hjern och forskningssamordnaren Josefin Klöfvermark, kan man i kapitlet som heter ”Ett teoretiskt perspektiv på hur posttraumatisk stress kan överföras mellan generationer” läsa: ”Föräldrar som utsatts för grova kränkningar, till exempel våldtäkter eller tortyr, kan dra sig undan barnet, undvika kontakt och isolera sig. I ett anknytningsperspektiv har det beskrivits som att erfarenheten av traumat har skadat förälderns tro på att det kan skydda barnet mot omvärldens ondska.”

Mamma sa att vi förtjänade bättre föräldrar, att hon misslyckats i sitt moderskap. Uttryckte skuld över att hon levde, skam över att hon övergett kampen i Chile, sorg över att drömmen om jämlikhet slagits sönder som ett glas som kastas mot marken. När man går i graven ska man veta att man har försökt att göra något. Mamma gick med i Vänsterpartiet (tidigare VPK) men hoppade snabbt av i samband med att kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia gjorde eriksgata i Gävle i augusti 1987.

– Det var bara en massa trams. Jag gick på ett möte och blev chockad, där stod det vänsteraktivister och övade på att niga inför att kungen skulle komma på besök. Jag kommenterade för min tolk att det inte kunde vara möjligt och att jag inte kunde förstå att dom repeterade på att huka sig för en parasit, och tolken översatte visst allt jag sa så det blev diskussioner på både spanska och svenska. Sedan gick jag aldrig mer på deras möten, berättar mamma.

Till Sverige kom människor med handfasta erfarenheter av att bedriva politisk kamp för fördelningspolitik och av att bekämpa fascism, men som aldrig gavs inflytande att skapa dom politiska visionerna i Sverige.

Att mamma inte passade in och snabbt lämnade Vänsterpartiet är svårt att se som en isolerad händelse. Till Sverige kom människor med handfasta erfarenheter av att bedriva politisk kamp för fördelningspolitik och av att bekämpa fascism, men som aldrig gavs inflytande att skapa dom politiska visionerna i Sverige. Första maj-tågen glesnade på chilenare, salvadoraner och iranier. Några decennier senare är situationen likadan. Barnen till dom politiska flyktingarna organiserar sig för social rättvisa i förorterna, driver den ideologiska linjen att rasismen är strukturell och har ekonomiska konsekvenser, kämpar för bostäder för alla. Men ingen av dessa rörelser har fångats upp eller inkluderats i visionen om ett annat samhälle, tvärtom har deras engagemang avfärdats likt deras föräldrars kompetens inte togs tillvara. Skillnaden idag är att det sitter fascister i riksdagen.

Den finska psykologen Raija-Leena Punamäki fokuserade i sin forskning på dom positiva faktorerna som kunde hjälpa barn att behålla en god psykisk hälsa. I flera studier om palestinska barn, som växte upp i skuggan av den Israeliska ockupationen av Palestina, kom hon fram till att ”ett starkt ideologiskt och socialt engagemang hos barn har betydelse för deras resiliens.” Det vill säga att det gynnade barnens mående att vara politisk medvetna om vad som orsakade deras levnadssituation.

I mitt hem romantiserades aldrig dom döda. Det skrevs aldrig förhärligande poesi eller krönikor om dom försvunna eller kampen eller socialismen. Dom döda var vänner, syskon, kärlekar. Kampen en nödvändig strävan för ett bättre liv. Socialism ett redskap för arbetarklassen. Att tidigt få analysverktyg för att sätta ord på, och sortera in samhällets friktioner, i materiella förklaringar om makt, lärde  jag mig att inte känna att fattigdomen var personlig, rasismen ett individuellt problem, sexuella övergrepp något man orsakade sig själv. Att kunna dissekera maktens agerande gjorde att jag kunde gå med huvudet högt. 

Samtidigt var jag tidigt medveten om lidandet människor fått uppleva i strävan för ett bättre samhälle och demokrati. Jag sökte upp böcker om övergreppen i Chile, läste detaljerna kring hur Victor Jara mördades, om döda kroppar som hittades i Mapuchofloden i Santiago, i vilken ordning människor fördes bort till koncentrationslägren. Jag lärde mig om dom olika tortyrmetoderna som användes systematiskt, våldtäktshundar, el-sängen, råttor i vaginan, gruppvåldtäkter, skenavrättningar, avkapade kroppsdelar. Försökte matcha ihop det med mammas fobier, hennes fragmentariska berättelser om förhören, mammas mardrömmar jag alltid smugit upp i natten och väckt henne ifrån.

Varje tunnelbaneresa längs blå linjen i Stockholm, från Akalla, förbi Husby, Kista, Hallonbergen och hela vägen in till stan, sker i en vagn full av politiska tänkare, organisatörer, revolutionärer, intellektuella och aktivister.

Vad som kännetecknade smärta, förlust och sorg, mätte jag i relation till brott mot mänskligheten. I relation till det var mina egna förluster inget att beklaga sig över. I mig fanns ingen sorg att hitta. Det var när mina syskonbarn lärde mig vad deras sorg och smärta var som jag kunde börja se min egen.

Det är sårbart för ett litet barn att födas in i ett samhälle traumatiserat av diktatur, en traumatisk förlossning på ett välutrustat sjukhus kan vara smärta nog för en familj att hantera. En tvååring som flyr från sitt hemland behöver komma till trygghet, att flytta till en annan stad för att föräldrarna fått ett välavlönat jobb är en tillräckligt utmanande förändring.

En fyraåring ska inte behöva känna ansvar över att demonstrera lite på balkongen för att hjälpa till att störta diktatorn, att gråta och känna ansvar över att man råkat slita av Alfons Åbergs arm är en tillräcklig börda att bära.

Exil är ett arvegods som förs över från generation till generation. I det finns kollektiva erfarenheter av att drabbas av samhällets sorger men där finns även ett kollektiv, rikt på erfarenheter av att kämpa tillsammans, sörja tillsammans, skapa tillsammans, läka tillsammans och gå vidare. 

Varje tunnelbaneresa längs blå linjen i Stockholm, från Akalla, förbi Husby, Kista, Hallonbergen och hela vägen in till stan, sker i en vagn full av politiska tänkare, organisatörer, revolutionärer, intellektuella och aktivister. Här finns dom som redan utkämpat krig, skapat den sociala rättvisan och valt demokratin.

Att avvisa människor med erfarenhet av praktisk antifascism och att vägra organisera sig utifrån dom akuta problem som finns i rasismen och i det rasifierade klassamhället, är inte bara ett av den svenska vänsterns största strategiska misstag. Det är även att kasta bort ett ovärderligt politiskt arv som behövs mer än någonsin för att formulera dom politiska frågorna och lösningarna utifrån en relevant ideologisk kärna. Det finns en lösning. Det finns en tröst.

Sorgen vi känner för samtiden har en resonans i verkligheten men vi måste bära den tillsammans.

Fotnot: Den här texten publicerades första gången 18/9-2019. För att uppmärksamma att det gått femtio år sedan militärkuppen i Chile ompublicerar vi den.

Etiketter: Essä