Trots corona – folk fortsatt inlåsta på förvar

På grund av corona-pandemin har det blivit väldigt svårt att röra sig mellan olika länder. Detta gör att tvångsutvisningar har blivit nästintill omöjliga att utföra. Den svenska polisen uppger därför att de har börjat släppa ut personer som sitter i förvar i väntan på utvisning, men det sker på en så kallad individuell basis.

Det innebär att förvaren fortfarande håller igång sin ordinarie verksamhet. Inuti förvaren växer därför den sedan tidigare existerande oron bland de frihetsberövade. På förvaren i Åstorp, Flen, Ljungbyhed och Kållered organiserar de förvarstagna hungerstrejker för att protestera mot att de fortsätter hållas inlåsta.

”Vi får inte ta emot besök längre, men vi kan ju lika gärna bli smittade från de anställda, eller från nya förvarstagna.”

Z, förvarsintagen.

Möjligheten att placera någon i förvar har varit lagstadgat i Sverige sedan 1914. Det anses vara en administrativ åtgärd, en möjlighet att använda för att kunna verkställa beslut om utvisning. Kanske förklarar detta också valet av namn. Bland synonymerna till ordet förvar finns skydd, vård, placering på säkert ställe. Men det mjuka som omgärdar institutionens namn skär sig mot de som har upplevt den inifrån. 

Z, som väljer att vara anonym på grund av risk för repressalier, är just nu frihetsberövad på förvaret i Ljungbyhed. Han har varit där under de senaste månaderna, efter att ha byggt upp sitt liv i Sverige under mer än 5 års tid. Med anledning av corona har förvaret i Ljungbyhed spärrat av vissa utrymmen för att där kunna isolera de som uppvisar symptom på corona. Z menar dock att åtgärderna som vidtagits inte är tillräckliga.

– Det är för litet här. Det finns 12 stolar i matsalen, medan vi är 22 personer. Vi delar sovsalar och badrum. Vi får inte ta emot besök längre, men vi kan ju lika gärna bli smittade från de anställda, eller från nya förvarstagna. De tar fortfarande in nya personer hit.

Z berättar att han har försökt prata med polisen om att istället bli placerad under uppsikt. Det är en alternativ åtgärd till förvar, och innebär att man istället ska fysiskt infinna sig hos Migrationsverket eller polisen några gånger i veckan. Det rör sig alltså fortfarande om väldigt höga krav på individen, men är mindre ingripande än att bli frihetsberövad i form av förvar. 

”Det är en extremt ingripande åtgärd att sätta någon i förvar, men läget har också hårdnat med tiden. Det jag kan se under de senaste åren är att det går allt snabbare att bli placerad i förvar.”

– Erik Roshagen, jurist.

– Polisen sa nej. Men varför? Jag har levt här i nästan sex år, jag har hela mitt liv här. Min familj, mina vänner, de jag älskar. Och även om jag hade velat åka härifrån så hade det inte gått – gränserna är stängda.

Juristen Erik Roshagen menar att när man väl har blivit förvarsplacerad, så är det väldigt svårt att bli släppt. Han har även märkt av en förändring i förvarssystemet under de fem år han har varit ombud i asylärenden. 

– Det är en extremt ingripande åtgärd att sätta någon i förvar, men läget har också hårdnat med tiden. Det jag kan se under de senaste åren är att det går allt snabbare att bli placerad i förvar. Ibland befinner sig personen på uppgiven adress och håller sig alltså inte undan från polisen, men sätts ändå i förvar. Så var det inte för bara några år sen.

I ljuset av corona-pandemin menar Erik Roshagen att förvaren borde tömmas. Det saknas nämligen juridiska skäl att hålla folk i förvar, eftersom det inte är sannolikt att utvisningar kommer att kunna verkställas inom en snar framtid. 

– Men domstolen och polisen uppfattar inte situationen som ett bestående problem, och att det i alla fall inte är visat hur länge corona kommer att stoppa eller vara ett hinder för utvisning av personen. Men Afghanistan har till exempel slutat att ta emot utvisningar och det kommer ju förmodligen att vara så i flera månader framöver.

Att förvaren fortsätter sin verksamhet trots corona kan förklaras av kriminologiprofessorn Mary Bosworths forskning, som visar att förvarets användning och omfång har ökat markant sedan slutet av 90-talet. Det handlar i sin tur om den ökande kriminaliseringen av rörlighet, där våld i allt större utsträckning riktas mot de som korsar nationsgränser.

Sverige utgör inget undantag. Bara mellan 2016 och 2019 fördubblades antalet förvarsplatser, samtidigt som utbyggandet av antal förvar fortskrider. Senast 2019 öppnade förvaret på Ljungbyhed och ett nytt förvar planeras att byggas i norra Sverige. 

20-åriga Esmat Rezai har levt i Sverige i fem år. Nu sitter han på förvaret i Åstorp sedan i början av februari. Situationen på förvaret i Åstorp är lik den i Ljungbyhed, med delade sovplatser och badrum, och väldigt få matplatser i förhållande till antalet förvarsplacerade. 

Sedan Esmat Rezai blev förvarstagen har han fått stressrelaterade hälsoproblem. Det är vanligt förekommande bland frihetsberövade personer att de lider både fysiskt och psykiskt. Det är inte bara själva inlåsningen, utan även känslan av att bli bestraffad i kombination med att man också skiljs från sina nära anhöriga och sitt sammanhang.

Någonting som har skett särskilt i samband med corona är att möjligheten för de förvarsplacerade att få besök utifrån har tagits bort. Detta kan vara väldigt tärande för många, vilket Esmat vittnar om. 

– Jag och min syster kom samtidigt till Sverige, och hon har fått uppehållstillstånd. Men eftersom de tog bort besöken har vi inte träffat varandra på väldigt länge. Hon är orolig för mig och jag är orolig för henne. I den här situationen vill jag bara vara vid hennes sida så att vi båda ska känna oss trygga.

”Jag vill att andra människor ska veta att förvaret är en plats där man låser in fåglar som vill flyga fritt.”

– Esmat, försvarsintagen.

Liknelsen med att sitta i fängelse, som många andra förvarstagna inom honom också uttryckt, är befogad. Regleringen av migration har i allt större utsträckning anammat praktiker och prioriteringar från det straffrättsliga systemet. Detta har haft stora konsekvenser för förvaren, inte minst när det gäller hur det verkar, vad det tjänar för syften och hur det rättfärdigas. 

Definitionsmässigt finns det en skillnad mellan förvar och fängelser. Den förstnämnda tillhör det administrativa området, medan det senare är straffrättsligt. Men både forskare och personer som har varit förvarstagna har visat att effekterna av inlåsningen är densamma oavsett kategorisering. Det är inte ett brott att hålla sig undan en utvisning, och förvar ska inte vara ett straff – men det upplevs ofta så av de som blir frihetsberövade. Fängelset blir en naturlig jämförelsepunkt genom vilken man förstår förvar som fenomen. Men till skillnad från ett fängelse, är förvar inte en tvångsåtgärd som gör anspråk på att “rehabilitera” eller “rätta” vissa människor, beteenden eller risker. 

Professorn Shahram Khosravi skrev redan 2009 att ett förvar är vårdande samtidigt som det är ett tvångsmedel, välkomnande men också fientligt. Till exempel påpekar han att det i Sverige är vanligt för staten och myndigheter betona de förvarstagnas trygghet och värdighet. Detta trots att den förvarstagna är frihetsberövad mot dennes uttryckliga vilja. Ur det här perspektivet är förvar präglad av motsättningar och komplexitet. Men på andra sätt är den mer enkel att förstå – i alla fall när det gäller effekterna på de som främst berörs: Att hamna i förvar är ett dubbelt straff. Det straffar individerna genom att låsa in dem, men också genom att stämpla dem som kriminella. Brottet? Att vilja leva ett liv i frihet. På grund av coronapandemin kan förvaren inte längre tjäna sitt angivna syfte. Det är i detta ögonblick som systemets sanna skepnad framstår som tydligast för många. Esmat Rezai är en av de som har vetat sedan länge, hans inblick i förvaren både högst personlig men också sprungen från hans vänner som tidigare har varit förvarsplacerade. 

– Jag vill att andra människor ska veta att förvaret är en plats där man låser in fåglar som vill flyga fritt. Det är ett fängelse och vi är inlåsta, men vi har inte begått några brott.