Recension: Vilka bryr sig om arbetarklassen?

När betongen rätar sin rygg – Ortenrörelsen och folkbildningens renässans

Ove Sernhede, René León Rosales och Johan Söderman

Daidalos

I läsandet av ”När betongen rätar sin rygg” känns det stundtals som att Monica Z befinner sig i mitt vardagsrum och sjunger “Var blev ni av ljuva drömmar” genom en megafon.

Författarna bakom boken, Ove Sernhede, René Léon Rosales och Johan Söderman undersöker krackeleringen av välfärdssamhället, beskriver orsakerna till uppkomsten av det författarna kallar för “socioekonomiskt utsatta områden”, och svaret på nedmonteringen: “Ortenrörelsen”.

Boken utgörs till större delen av intervjuer och klipp från offentliga uttalanden av de nyckelfigurer som startat organisationer och mobiliserat folk i Sveriges förorter. Rörelserna skrivs in i ett traditionellt folkbildningsideal och boken drar paralleller mellan rörelserna i förorten och arbetarklassens mobilisering för bättre levnadsvillkor. Bokens kärna är frågan hur det kommer sig att förortsrörelserna inte fått igenom de förändringar de har krävt. Varför har de inte varit lika framgångsrika som tidigare arbetar- och fackföreningsrörelser?

Det är bland annat rörelser som Megafonen, Pantrarna för upprustning av förorten, RGRA, Förenade förorter, Förorten mot våld och Streetgäris som intervjuas i boken. Strategierna är olika, men i grunden handlar det om hur unga personer ur arbetar- och underklassen mobiliserar sig själva och sätter ord på det som händer i deras bostadsområden.

Talespersonerna från Förorten mot våld skriver i en debattartikel från 2016:  “Vi bor i områden där våra myndigheter inte speglar lokalborna, där de som sitter vid makten är personer som inte är representativa när det gäller etnisk bakgrund och perspektiv (…) Områden där vi avhumaniseras då det pratas om oss och inte med oss.”

Tidigt i boken beskriver författarna hur Sveriges förorter behandlas och i media beskrivs som avskurna från resten av Sverige och världen. Hur arbetslösheten, dödsskjutningarna och den fallerande skolan därför inte anses som Sveriges angelägenhet att hantera. Författarna målar upp ett Sverige där det finns “vinnare och förlorare”. Från efterkrigstidens “En skola för alla” till alliansens (så kallade) fria skolval. Vem gynnas av systemet som det ser ut nu? Sernhede, Léon Rosales och Söderman skriver: “Det fria skolvalet har främst utnyttjats av resursstarka sociala skikt för att undvika kontakt med icke önskvärda elever och skolor”.

”Sveriges rasistiska historia beskrivs snabbt med ett kort instick om delaktigheten i den transatlantiska slavhandeln. Där saknas förankringen i den skarpa ekonomiska och materiella analys författarna annars gör. !

Boken rör sig mellan olika orter, städer och initiativ; på ett effektfullt sätt pekar den ut det specifika i varje rörelse samtidigt som den hittar beröringspunkter utifrån politiska åtgärder som diskriminerat den icke-vita arbetarklassen och behoven sprungna ur det förtrycket.

En redogörelse över fördelningspolitiken innan och efter Alliansen följer, nedmonteringen av välfärdssamhället redogörs för. Författarna skriver: ”Man skulle kunna säga att Sverige under de senaste 30 åren bedrivit en omvänd Robin Hood-politik.”

Men genom att försöka få med allt målas vissa förenklade bilder upp, och viktiga skeenden i svensk historia tappas bort. Ett kapitel i boken, som handlar om folkhemmets grundande och Per Albin Hanssons implementering av rashygien, målas upp ganska hafsigt. Sveriges rasistiska historia beskrivs snabbt med ett kort instick om delaktigheten i den transatlantiska slavhandeln. Där saknas förankringen i den skarpa ekonomiska och materiella analys författarna annars gör.

”Allt för ofta tillskrivs icke-vita konstnärer och skapare politiskt innehåll, och bedöms sällan utifrån vedertagna konstnärliga kriterier.”

Det säger något om vem denna bok är till för, vilka som man tänker ska förstå: de som antingen ignorerat rörelserna, fört en orättvis fördelningspolitik, eller på riktigt fortfarande inte förstått att ras och klass hänger ihop.  “Att dagens fattiga arbetarklass i storstadsregionerna består av icke-vita individer, eller “synliga minoriteter” är ett av de samtida Sveriges framträdande kännetecken.“

Språket och tonen i boken är saklig, maktobalansens orsak och verkan ska bankas in i huvudet på makthavare och aningslösa kulturkritiker, som gång på gång visat sin inkompetens genom att bland annat inte slutit upp bakom Ortens bästa poet när tävlingen lades ned. Eller varit delaktiga i att porträttera Husbyrevolten som något annat än just en revolt.   

Jag vill också påpeka att författarnas hantering av tävlingen ”Ortens Bästa poet”, som i grund och botten borde ses som ett konstnärligt initiativ, här ändå skrivs fram som en politisk rörelse. Jag förstår att det i sig kan vara en poäng att kontextualisera tävlingens ursprung och hur den tagits emot av tjänstemän och poliser, men min invändning är att det i boken krävs en annan läsning av de poeter som var delaktiga i tävlingen. Allt för ofta tillskrivs icke-vita konstnärer och skapare politiskt innehåll, och bedöms sällan utifrån vedertagna konstnärliga kriterier. Istället reduceras de ofta till “autentiska röster från gatan” eller får nöja sig med epitetet “politisk poet”.

Precis som rörelser som består av icke-vit arbetarklass inte blivit inkluderade i den breda arbetarrörelsen har den etablerade kultursfären hållit sig borta från poesin som skapas och kulturen som växer och frodas i Sveriges förorter. Boken är en slags försenad wake-up call. Kanske hade den behövt skrivas för två-tre år sedan, innan rörelserna blivit inaktiva på grund av utmattning och repressalier från kommun och polis. Eller den demonisering som framställer rörelserna som kriminella.