Ortenrörelsen som blev utelåst

Våren 2016 såg sig Hyresgästföreningens avsomnade lokalavdelning i Vällingby i norra Stockholm tvungna att byta lås på sin lokal. Orsaken var inte, som man kanske skulle kunna tro, skadegörelse eller inbrottsförsök. Låsbytet berodde istället på att ett stort antal ungdomar i Vällingby, som ibland beskrivs som ett så kallat socioekonomiskt utsatt område, organiserat sig för att prata om och försöka förbättra sin situation. Ungdomarna hade fått reda på att de, genom att engagera sig i Hyresgästföreningen, kunde få tillgång till den lokal som föreningen disponerade, och som oftast stod tom. Lokalen använde ungdomarna till möten, studiecirklar och andra evenemang. Det som slutligt fick lokalavdelningen att byta lås på dörren var dock att ungdomarna målat sin organisations namn, Kreol Ambassaden Hässelby, på en av väggarna.

Reaktionen från Hyresgästföreningen, som beskrivs i den nyutkomna boken ”När betongen rätar sin rygg. Ortenrörelsen och folkbildningens renässans”, av Ove Sernhede, René León Rosales och Johan Söderman, är symptomatisk för hur de gamla etablerade folkrörelserna, såväl arbetarrörelsen som kvinnorörelsen, behandlat vad som kan kallas ”ortenrörelsen”. Ordet får närmast beskrivas som ett samlingsnamn på de många nya organisationer, sammanslutningar och plattformar som framförallt unga människor i orten tagit initiativ till under 2010-talet.

“Det som framförallt kännetecknade dessa initiativ var att svenskar som själva utsätts för rasism tog tag i problemformuleringen, och krävde att det faktum att rasismen är och alltid varit en integrerad del av kapitalismens mekanismer skulle erkännas av den bredare vänstern och offentligheten.”

I april 2014 skrev Svenska Dagbladet att ”en våg av antirasism rör sig över Sverige.” Vid den här tiden, som nu känns längre bort än vad den faktiskt är, såg många nya initiativ inom den svenska antirasismen och arbetarrörelsen dagens ljus, många förtjänstfullt avbildade i boken När betongen rätar sin rygg.

Redan år 2008 hade exempelvis de första stegen tagits för att forma organisationen Megafonen, som initialt kom till för att ungdomar i orten kände en frustration kring de bilder av deras förort, Husby, som målades upp i medierna. Efterhand breddades organisationens verksamhet. Megafonen nådde dock till den bredare allmänhetens kännedom framförallt under de så kallade Husbykravallerna, där de fick bära hundhuvudet för de upplopp som uppstod efter att polisen ljugit om hur en boende i Husbys död hade gått till.

Inspirerade av Megafonen startade 2011 föreningen Pantrarna för upprustning av förorten i Biskopsgården i nordvästra Göteborg. Även separatistiska mötesplatser som fikarörelsen och Facebookgruppen Black Coffee föddes vid den här tiden. Det som framförallt kännetecknade dessa initiativ var att svenskar som själva utsätts för rasism tog tag i problemformuleringen, och krävde att det faktum att rasismen är och alltid varit en integrerad del av kapitalismens mekanismer skulle erkännas av den bredare vänstern och offentligheten.

Unga människor från förorter runt om i Sverige läste texter, skrev musik, och organiserade allt från läxhjälp till föreläsningsserier. Om det först var platsen, orten, som var basen för organiseringen, blev det alltmer alltmer insikten om att det var, med pantern Sabrin Maysa Jajas ord, ”det faktum att vi är icke-vita, i ett vitt sammanhang, i ett vitt samhälle”, som band samman dessa nya sociala rörelser i arbetarområdena.

Att delar av den svenska arbetar- och underklassens nya organisering numera binds samman inte bara av sitt klassintresse utan också av sin antirasistiska analys, är en naturlig följd av det faktum att borgerligheten sedan flera årtionden aktivt försökt splittra arbetarklassen längs rasmässiga linjer.

”Att högerns problemformuleringar fått fäste visades bland annat av vad som hände efter riksdagsvalet 2018. Skärmdumpar från röstningsstatistiken i arbetarområden valsade runt på Twitter, och det ylades om “klanröstning”

Professorn i sociologi Göran Therborn har, i boken Kapitalet, överheten och alla vi andra från 2018, diskuterat vad han kallar ”det etnifierade klassamhället.” I boken beskriver han hur den svenska politiska borgerligheten, i takt med att klyftorna i Sverige för första gången på många decennier började växa under 1990-talet, började inrikta sig på att etnifiera klassamhället. Therborn visar i sin bok hur den klassiska borgerliga 1800-talsretoriken om att fattigdom och elände berodde på arbetarklassens bristande moral förflyttades till att handla om utrikesföddas moral. Begrepp som ”folkstammens renhet”, som användes under det tidiga 1900-talet har, enligt Therborn, successivt ersatts av ”svenska värderingar”, och andra liknande omskrivningar.

Högerns ansträngningar på det här området har inte avtagit sedan 80-talet, tvärtom. I en granskning genomförd under hösten 2015 kunde exempelvis Dagens Industri visa att bland andra Svenskt Näringsliv, den moderata tankesmedjan Kreab, sammanslutningen Företagarna, arbetsgivarorganisationen Almega och Vårdföretagarna, en sammanslutning för privata företag inom sjukvården, alla intensivt uppvaktat Sverigedemokraterna med bland annat lyxiga middagar för att påverka partiets politik. Granskningen visade också att lobbyister fått vara med och delta i författandet av partiets motioner.

Att högerns problemformuleringar fått fäste visades bland annat av vad som hände efter riksdagsvalet 2018. Skärmdumpar från röstningsstatistiken i arbetarområden valsade runt på Twitter, och det ylades om “klanröstning”. Beskrivningen av hur vänsterns framgångar berodde på en sorts ohelig “identitetspolitisk” allians mellan vänsterpartierna och minoritetsinvånarna i dessa områden, och inte på att den svenska arbetarklassen fortfarande i stor utsträckning röstar rött, fick stort utrymme.

Stora delar av den vänster som har plattformar, exempelvis de fackliga organisationerna, partierna och många ledarskribenter, var tysta. Detta trots att Vänsterpartiet fick 33 procent av rösterna i ett valdistrikt i Kista norr om Stockholm. Liknande siffror uppmättes bara i klassiska vänsterfästen i nordligaste Sverige, exempelvis Pajala.

“Stundtals har det varit svårt att skilja vissa av vänsterns publikationer från högerns. Alla är överens om att det är identitetspolitiken som sliter isär samhället. Från vänsterhåll hörs allt oftare mantrat ”vi måste prata om klass”, vilket alltid utläses som ”vi måste sluta prata om rasism.”

Tanken från högern har hela tiden varit att bryta sönder löntagarkollektivens gemensamma klasskänsla genom att skapa ett vi och ett dem. Att decennier av sådan högerpolitik lyckats har de senaste åren blivit tydligt i hur den vita vänstern och de etablerade folkrörelserna bemött ortenrörelsens problemformuleringar.

Hösten 2014 skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg en artikel med rubriken Det ska fan vara politiskt korrekt, som på många sätt är symptomatiskt för hela den debatt som sedan följde. Särskilt antirasistisk aktivism och transaktivism beskrevs, med ett av högern uppfunnet begrepp, som ”identitetspolitik”. Stundtals har det varit svårt att skilja vissa av vänsterns publikationer från högerns. Alla är överens om att det är identitetspolitiken som sliter isär samhället.

Från vänsterhåll hörs allt oftare mantrat ”vi måste prata om klass”, vilket alltid utläses som ”vi måste sluta prata om rasism”. Detta trots det faktum att samtliga vänsterpartiers väljarbas i Sverige i mycket stor utsträckning numera utgörs av bruna och svarta människor, för vilka den strukturella rasismen och det rasifierade klassamhället är ett akut problem och därmed en viktig fråga att organisera sig kring. Åsa Linderborg och Göran Greider menade i Aftonbladet, så sent som hösten 2018, att ”det inte räcker med antirasism för att vinna över högerpopulisterna”, som om det var det som ortenrörelsen förespråkat.

Samtidigt har vad som enbart kan kallas vit identitetspolitik vunnit stora insteg i den etablerade vänstern. Socialdemokraten Daniel Suhonen, till vardags på den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys och grundare till S-märkta föreningen Reformisterna, skrev i samma tidning våren 2019 att han ”kände igen sig något oerhört” i sverigedemokraten Mattias Karlsson, som kallats partiets chefsideolog. Detta efter att Suhonen sett SVT:s dokumentär om Mattias Karlssons år fram till riksdagsvalet 2018.

”Framförallt är vi arbetarklassgrabbar som blir de första i våra familjer att bli något utanför bruket eller bygget. (…) Faktum är att jag känner igen mig själv något oerhört i skildringen av denne konservative nationalist.”, skriver Suhonen, och sammanfattar i några få rader den svenska och europeiska vänsterns största misstag på den här sidan millenneskiftet – att sätta lås på sina egna rörelser, och hellre identifiera sig med vita fascister än med den majoritet av arbetarklassen som inte är vit.